• Anonym (Fått nog)

    nu lämnar jag snart gubbhelvetet

    Obs. Startade denna tråd i sex-kategorin för att kunna vara anonym.

    Jag är så himla ledsen och tom. Är 26 år, har två barn med min sambo (han är 32) barnen är 2 år , och 7 månader. sambon jobbar borta sön-fre varje vecka. Jag har tagit hand om barnen och hemmet 100% själv sen dag 1. I över två år alltså.

    Vårt förhållande har varit knackligt ganska länge, vi har flera gånger pratat om att göra slut. Men jag har alltid hållt ihop oss. Att han vill lämna mig är för att han tycker att jag tjatar på honom jämt. Att jag vill lämna honom är för att han ger oss så otroligt lite tid. Han är hemma frekväll till söneftermiddag, är inte det tillräckligt lite tid? Han sitter på toa typ 20min, duschar en halvtimme, pratar i telefon, facebookar/instagrammar osv, googlar på olika grejer. Går ut på krogen 1-2 helger i månaden. Frågar aldrig hur jag/barnen mår. Visar inget intresse av att ens ha ett förhållande.

    Jag känner mig inte älskad. Inte lycklig. Varje dag är bara en massa tjafs. Och när han är hemma tänker jag att jag ska få lite "hjälp av honom" med barnen (som är hans ansvar lika mkt som mitt så jag ska inte ens behöva be om hjälp) men när han är hemma är nästan bara värre. När jag ska lägga 7-månadersbarnet (vilket han aldrig gör för han säger att barnet vill att jag ska göra det + jag alltid gör det så jag kan likagärna alltid göra det) så leker han med tvååringen så att den skrattar högt och stör. Jag säger åt sambon att de ska va tysta men han struntar i det. Och när jag säger åt honom att jag inte känner mig älskad så säger han att han visst tycker om mig. Och när jag ber honom sluta retas med mig (vilket han gör typ hela tiden) så slutar han inte.

    Allt känns bara så larvigt men jag orkar seriöst inte mer. Har försökt lösa detta i ett år nu men det känns lönlöst. Känns som att det bara är jag som vill att det ska bli bra. Han bara driver runt. Hur mycket jag än tar upp våra problem så tar han de aldrig på allvar. Han skämtar alltid bort det. Igårkväll sa jag att vi struntar väl i det här då och flyttar isär. det enda han sa: äh det där menar du inte.

    Jag blir så himla ledsen för det känns som att det enda sättet att få honom att förstå att jag menar allvar är att flytta isär på riktigt. Vi har sagt ikväll (han sover nu) att vi skiter i det här och att vi flyttar isär. Han sa ingenting om det utan satt bara med sin telefon. Sen vaknade lilla barnet och jag fick gå in dit och under tiden somnade sambon, han bryr sig liksom inte om att vi typ gjorde slut. För han tror inte att jag menar allvar. För vi har sagt såhär förr och sen har allt "varit frid och fröjd" dagen efter. Vi inbillar oss det i alla fall. Han gör mig både ledsen och arg varje dag. Åtminstone varannan. Minst. Och jag blir oxtokig. För jag har sagt åt honom att inte göra si och så men ändå gör han det. Så han gör mig sur/ledsen medvetet. Varför gör han så?

    Sen när jag blir grinig så talar han om det för barnen. "Mamma är arg", "mamma bråkar" , "mamma tycker inte om pappa". Då vill jag bara smälla till honom på käften.

    Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag vill vara lycklig i mitt förhållande och känna att allt är bra. Jag vill inte vara ledsen och tom. Jag vill kunna vara lycklig och ha energi och må bra. Det här duger inte. Och jag vet att barnen skulle ha det bra även om vi separerade, jag är en såndär lejonmamma som sätter barnen före allt. Därför känns det även bra att gå isär med pappan för jag vill kunna ha energi och glädje att vara en bra mamma.

    Vet inte vad jag ska göra. Önskar att allt bara kunde vara bra men uppenbarligen har han ingen lust med det för när jag tar upp det med honom så bryr han sig inte.. Det kanske inte finns nåt annat sätt att få honom att förstå än att låta honom komma hem från jobbet och se att barnen, jag och våra saker inte finns kvar. Vad sjutton gör man?

  • Svar på tråden nu lämnar jag snart gubbhelvetet
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (Sola) skrev 2016-07-31 18:02:31 följande:

    Jag tror inte den här kille kommer växa upp och förstå hur mycket jobb det är med två små barn, städning, tvättning och matlagning.

    Han kommer aldrig förstå om han inte tar och gör något av det själv. Jag tror faktiskt erat förhållande skulle må bra av att ni går isär ett tag och han får vara pappa själv med sina barn någon gång ibland. Har han ens någonsin tagit hand om sig själv, eller gick han från sin mamma till dig? Han låter som en stor bäbis!


    Han har levt själv och skött tvätt handling matlagning osv. Grejen är den att nu kan jag göra det åt honom, tycker han eftersom att jag "ändå bara är hemma". Han är en vuxen man som kan ta hand om sig själv och barnen men om jag är med så får jag göra det. Men han skulle behöva mer tid med barnen utan mig.
  • Anonym (vad i helskotta?)
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-07-31 22:54:13 följande:
    Jo men du förstår väl att jag helst av allt önskar att vi ska kunna vara ihop som en familj och vara lyckliga? Jag tänker ju inte vara ihop med honom om han inte förändrar sig. Men jag tycker ju såklart att han kan få en chans när han ber om en. Det kanske går lite lättare att bättra relationen om båda är med på det.
    Men han kommer ju aldrig att ta dig på allvar igen eftersom du har kastat ut det ultimata hotet "då gör jag slut" men aldrig går din väg? Du följer inte upp, du snackar bara, så varför ska han ändra sig?

    Anledningen till att folk till 98% gör som jag säger både på jobbet och inom familjen är att jag aldrig kommer med tomma hot. Säger jag nej är det nej, säger jag att en konsekvens inträffar så kommer den att inträffa. Men det finns en massa beteenden som man bör prova först innan en sådan direkt påtryckning, och man bör till varje pris avstå från att sätta hela sitt inflytande/relationen på spel för små skitsituationer.

    Att kasta runt ultimata hot av typen "jag ska minsann lämna dig" över småsaker i vardagen är barnsligt och dumt, för varje gång någon av er säger det utan att agera minskar ni värdet i orden samtidigt som ni sliter av en bit av det band ni har till den andra människan. 

    Han ser klart ingen anledning att ändra sig ett dyft så länge du viker ner dig och aldrig gör det du säger, det blir bara brus som han inte hör.

    Den enda du kan ändra är dig själv, och det är bara DIN förändring (=sluta leka dörrmatta) som kan ge dig den relation du vill ha (med honom eller någon annan man).

    Det första jag hade gjort om jag (mot allt förnuft) skulle försöka hålla ihop relationen är att säga: Ge det ett år, förutsatt att båda vill ge det ett år till, och under den tiden är hot om att lämna helt förbjudna om ni inte faktiskt menar det. Då beställer man flyttlass till dagen efter och sen är det slut för evigt.

    När året har gått måste ni välja: Duger detta åt mig för framtiden eller vill jag leta vidare?
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (vad i helskotta?) skrev 2016-08-01 09:58:24 följande:
    Men han kommer ju aldrig att ta dig på allvar igen eftersom du har kastat ut det ultimata hotet "då gör jag slut" men aldrig går din väg? Du följer inte upp, du snackar bara, så varför ska han ändra sig?

    Anledningen till att folk till 98% gör som jag säger både på jobbet och inom familjen är att jag aldrig kommer med tomma hot. Säger jag nej är det nej, säger jag att en konsekvens inträffar så kommer den att inträffa. Men det finns en massa beteenden som man bör prova först innan en sådan direkt påtryckning, och man bör till varje pris avstå från att sätta hela sitt inflytande/relationen på spel för små skitsituationer.

    Att kasta runt ultimata hot av typen "jag ska minsann lämna dig" över småsaker i vardagen är barnsligt och dumt, för varje gång någon av er säger det utan att agera minskar ni värdet i orden samtidigt som ni sliter av en bit av det band ni har till den andra människan. 

    Han ser klart ingen anledning att ändra sig ett dyft så länge du viker ner dig och aldrig gör det du säger, det blir bara brus som han inte hör.

    Den enda du kan ändra är dig själv, och det är bara DIN förändring (=sluta leka dörrmatta) som kan ge dig den relation du vill ha (med honom eller någon annan man).

    Det första jag hade gjort om jag (mot allt förnuft) skulle försöka hålla ihop relationen är att säga: Ge det ett år, förutsatt att båda vill ge det ett år till, och under den tiden är hot om att lämna helt förbjudna om ni inte faktiskt menar det. Då beställer man flyttlass till dagen efter och sen är det slut för evigt.

    När året har gått måste ni välja: Duger detta åt mig för framtiden eller vill jag leta vidare?
    Jag har aldrig haft några krav på honom. Inte som han har vetat om i alla fall. Och vi har aldrig diskuterat våra problem utan bara skrikit och bråkat om de. Jag har inte hotat honom att göra slut. Han gjorde slut och 1,5 vecka senare sa han att han ångrade sig och att han ska förändra sig. Det har han aldrig sagt förut. Klart att jag ger honom en chans att förändra sig? Antar att du aldrig har fattat ett beslut och sedan ändrat dig :| Jag tror att vi inte behöver sätta någon tidsgräns. Vi ger detta en chans till och funkar det inte så funkar det inte.
  • Anonym (Sola)
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-08-01 16:31:12 följande:
    Jag har aldrig haft några krav på honom. Inte som han har vetat om i alla fall. Och vi har aldrig diskuterat våra problem utan bara skrikit och bråkat om de. Jag har inte hotat honom att göra slut. Han gjorde slut och 1,5 vecka senare sa han att han ångrade sig och att han ska förändra sig. Det har han aldrig sagt förut. Klart att jag ger honom en chans att förändra sig? Antar att du aldrig har fattat ett beslut och sedan ändrat dig :| Jag tror att vi inte behöver sätta någon tidsgräns. Vi ger detta en chans till och funkar det inte så funkar det inte.
    Men vad innebär hans chans? Vad ska han, du, ni förändra? Har ni pratat igenom vad ni förväntar er av varandra?
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (Sola) skrev 2016-08-01 19:19:38 följande:
    Men vad innebär hans chans? Vad ska han, du, ni förändra? Har ni pratat igenom vad ni förväntar er av varandra?
    Ja vi har pratat igenom det. Han har sagt att han ska vara en bättre pojkvän och pappa, och att han ska visa mer uppskattning och inte vara elak. Och att han ska öppna upp sig om det är något som är fel istället för att tro att jag kan läsa tankar. Och att vi ska ta itu med problemen direkt och reda ut det och sen gå vidare så vi inte tjafsar om samma sak hela tiden. T.ex blir jag alltid grinig på att han sitter på toa 15-20 min när han kommer hem från jobbet när han har varit borta hela veckan. Inte förrän nu har han sagt att han gör det för att han har det ganska intensivt och bara vill komma hem och pusta en stund. Och det kan jag förstå för han har ett ganska körigt jobb, det har han. Så i och med att han har sagt så så känns det liksom helt ok att han gör det. Vad spelar det för roll om han sitter på toa en kvart. Vad är värst, att han gör det eller att jag ska inleda varje helg med att bråka om det?

    Jag själv ska inte förändra så mycket. Inte så mycket till hans fördel i alla fall. Jag ska ställa högre krav på honom och kräva mer respekt och uppskattning. Och själv visa mer uppskattning för de saker som han ger mig. T.ex så köpte han en helt sprillans ny bil till oss för typ två månader sedan, och det är i stort sett bara jag som använder den för han är ju borta hela veckorna. Vi åker sällan nånstans på helgerna. Så han betalar flera tusen varje månad på en bil som han knappt använder. Han sa att han vill att jag och barnen ska åka bra. Och sen bjöd han nyss på 2,5 veckors husvagnssemester. Allt som allt gick nog på minst 10.000 och jag är väldigt dålig på att uppskatta sånt, jag tar mycket för givet.

    Vi har kommit överens om att om det inte funkar, att han t.ex fortsätter i samma gamla spår så lägger vi ner. Jag har verkligen sagt åt honom, när han bad om den här chansen, att om han inte bättrar sig så tänker jag inte nöja mig med den han har varit. Och jag kollar fortfarande lite efter lägenheter ifall detta bara är något tillfälligt från hans sida, bara för att. Men vi har bestämt oss för att försöka igen, går det inte så går det inte, och den här gången är jag mycket mycket mer redo att gå isär än förut. Funkar det inte nu så flyttar jag och barnen, punkt slut. Jag kommer inte behöva göra en ny tråd på familjeliv och diskutera mig fram med andra utan då är det bara att börja packa. Så det känns också skönt att jag är okej med det, det känns respektfullt mot mig själv.
  • Phalaenopsis

    Ok, ni är på banan igen. Bra! Då skulle jag verkligen rekommendera äktenskapsrådgivning och "Fem sorters kärlek" för att ta göra mesta möjliga av er chans till ett fungerande äktenskap. Som sagt, det är mycket enklare att ändra på sig i längden om man känner sig verkligt älskad. Mot biblioteket! :)

    Är det uppskattning som han vill ha för att må bra? Beröm och uppmuntrande ord?
    Eller klagar han över att du inte diskar/tvättar bilen/lagar mat? Svårt att bedöma när du varit hemma, men då är i alla fall tjänster ett hett tips.
    Försöker han röra vid dig ofta? Tycker han att ni hånglar för lite? Vill hålla handen när ni går någonstans? Ääälskar massage? Testa fysisk beröring.
    Tycker han att ni spenderar för lite kvalitetstid tillsammans? "Vi gör aldrig något ihop." "Vi sitter aldrig och pratar, bara vi". Tid, i så fall. Svårt att få till för en småbarnsförälder, men inte omöjligt.
    Tror du att semestern/bilen är ett uttryck för att han visar och tar emot kärlek via gåvor? I så fall borde han blivit löjligt lycklig varje gång han får en födelsedagspresent.

    Vad av ovanstående är effektivast för att göra din man glad och känna sig älskad? Var ligger du på de här variablerna? När han känner sig älskad kan du börja ta upp vad han kan göra för dig. Då blir det lättare även för dig att både förändra dig själv och ha tålamod med hans misslyckanden.

    För övrigt är det där med att öppna upp sig en verkligt bra början. Att förstå varför den andra personen gör som den gör är A och O. Det låter som om han redan börjat så smått. :)

  • Anonym (Sola)
    Phalaenopsis skrev 2016-08-02 20:03:35 följande:
    Ok, ni är på banan igen. Bra! Då skulle jag verkligen rekommendera äktenskapsrådgivning och "Fem sorters kärlek" för att ta göra mesta möjliga av er chans till ett fungerande äktenskap. Som sagt, det är mycket enklare att ändra på sig i längden om man känner sig verkligt älskad. Mot biblioteket! :)

    Är det uppskattning som han vill ha för att må bra? Beröm och uppmuntrande ord?
    Eller klagar han över att du inte diskar/tvättar bilen/lagar mat? Svårt att bedöma när du varit hemma, men då är i alla fall tjänster ett hett tips.
    Försöker han röra vid dig ofta? Tycker han att ni hånglar för lite? Vill hålla handen när ni går någonstans? Ääälskar massage? Testa fysisk beröring.
    Tycker han att ni spenderar för lite kvalitetstid tillsammans? "Vi gör aldrig något ihop." "Vi sitter aldrig och pratar, bara vi". Tid, i så fall. Svårt att få till för en småbarnsförälder, men inte omöjligt.
    Tror du att semestern/bilen är ett uttryck för att han visar och tar emot kärlek via gåvor? I så fall borde han blivit löjligt lycklig varje gång han får en födelsedagspresent.

    Vad av ovanstående är effektivast för att göra din man glad och känna sig älskad? Var ligger du på de här variablerna? När han känner sig älskad kan du börja ta upp vad han kan göra för dig. Då blir det lättare även för dig att både förändra dig själv och ha tålamod med hans misslyckanden.

    För övrigt är det där med att öppna upp sig en verkligt bra början. Att förstå varför den andra personen gör som den gör är A och O. Det låter som om han redan börjat så smått. :)
    Förlåt mig, men förstår jag dig rätt om du föreslår att TS ska ändra massor på sig och lära sig göra sin man lycklig?
  • Phalaenopsis
    Anonym (Sola) skrev 2016-08-02 20:40:59 följande:
    Förlåt mig, men förstår jag dig rätt om du föreslår att TS ska ändra massor på sig och lära sig göra sin man lycklig?
    Nja... Snarast så att hon ska göra honom lyckligare så att han kan ändra på sig mer och längre tid. Och sedan fås att använda samma tankesätt på att göra henne lycklig. Och då är det lättare för henne att stå ut medan han jobbar på sig själv.
  • Phalaenopsis

    ... och för all del kanske förändra sig något själv också. :) Vanligtvis behöver ju båda parter anstränga sig, i det här fallet antagligen den ena mer än den andra.

  • Anonym (Fått nog)
    Phalaenopsis skrev 2016-08-02 20:03:35 följande:

    Ok, ni är på banan igen. Bra! Då skulle jag verkligen rekommendera äktenskapsrådgivning och "Fem sorters kärlek" för att ta göra mesta möjliga av er chans till ett fungerande äktenskap. Som sagt, det är mycket enklare att ändra på sig i längden om man känner sig verkligt älskad. Mot biblioteket! :)

    Är det uppskattning som han vill ha för att må bra? Beröm och uppmuntrande ord?
    Eller klagar han över att du inte diskar/tvättar bilen/lagar mat? Svårt att bedöma när du varit hemma, men då är i alla fall tjänster ett hett tips.
    Försöker han röra vid dig ofta? Tycker han att ni hånglar för lite? Vill hålla handen när ni går någonstans? Ääälskar massage? Testa fysisk beröring.
    Tycker han att ni spenderar för lite kvalitetstid tillsammans? "Vi gör aldrig något ihop." "Vi sitter aldrig och pratar, bara vi". Tid, i så fall. Svårt att få till för en småbarnsförälder, men inte omöjligt.
    Tror du att semestern/bilen är ett uttryck för att han visar och tar emot kärlek via gåvor? I så fall borde han blivit löjligt lycklig varje gång han får en födelsedagspresent.

    Vad av ovanstående är effektivast för att göra din man glad och känna sig älskad? Var ligger du på de här variablerna? När han känner sig älskad kan du börja ta upp vad han kan göra för dig. Då blir det lättare även för dig att både förändra dig själv och ha tålamod med hans misslyckanden.

    För övrigt är det där med att öppna upp sig en verkligt bra början. Att förstå varför den andra personen gör som den gör är A och O. Det låter som om han redan börjat så smått. :)


    Tack för svaret :) har hört talas om de fem sorterna förut, att varje person brukar ha 1-2 av de sakerna. Jag är nog tid och ord. En liten flik av tjänster också. Jag ber honom ofta lägga bort mobilen och känner att han inte är så närvarande alla gånger. Sen vill jag höra att han tycker om mig, om maten var god, om mina nya byxor var snygga osv. Och så uppskattar jag om han sätter upp lampan i hallen som jag har bett om i flera månader. det är typ kärleksförklaringar för mig. Att han betalar och är generös är inget som jag kopplar ihop med kärlek. Inte närhet heller. Jag har så mycket kroppskontakt med barnen hela dagarna. Han är nog beröring och tjänster, och ord. Han vill höra att han är duktig. Och vi hånglar bara "på fyllan" och han säger alltid att han skulle vilja ha mer sånt i vardagen och att han tycker att det saknas i vår relation. Sen uppskattar han om jag typ storstädar badrummet, åker och köper nån möbel och skruvar ihop den, och om jag fixar med saker.

    Så för att han ska snappa upp att jag visar kärlek så behöver jag hångla med honom, ställa upp om han behöver hjälp/fixa med något, och säga att han är duktig :D

    Sen är det viktigt med tillit också. Han är dålig på att ge mig bekräftelse, så jag är lite svartsjuk just för att jag inte känner mig älskad. Men det kan ju bero på att vi är i en svacka. Det känns bättre nu när han har bett om en chans till. Det är tre dagar sedan nu och vi har inte bråkat alls, vilket typ är rekord haha..

    Jag tror verkligen på att det lönar sig att överösa med kärlek. Sen behöver man ju inte överdriva och ge o ge om man inte får nåt tillbaks. Men man kan ju testa att visa extra mycket kärlek i några veckor och se vad som händer. Det är något vi är dåliga på båda två. Men vi är glada nu, skojar och skrattar och planerar för framtiden och båda är liksom "taggade" på att få det att lösa sig för oss. Dock påminner jag honom om att han inte ska tro att jag vill ha honom till varje pris. Jag har sagt åt honom att om jag börjar må dåligt igen pga honom så är det tack och hej.

    Ja öppna upp sig måste vara det bästa nästan! Hur sjutton ska man veta varför den andra blir sur om man inte fått det berättat för sig liksom. Jag har inga som helst problem med att han sitter på toa en kvart när han kommer hem nu när han har förklarat att det betyder mycket för honom om han får göra det. Jag trodde att han bara flydde in dit för att slippa vara med mig och barnen. Man måste kommunicera.

    Tack för alla dina svar. Vad hette boken? :) någon äktenskapsrådgivning är inte aktuellt för oss, vi är bara sambos.
  • Anonym (Fått nog)
    Phalaenopsis skrev 2016-08-02 20:56:07 följande:

    ... och för all del kanske förändra sig något själv också. :) Vanligtvis behöver ju båda parter anstränga sig, i det här fallet antagligen den ena mer än den andra.


    Jag tycker att ditt tänk är jättebra. Självklart måste vi ändra på oss? Vi går ju bara runt och tjafsar och tar varandra för givet. Problem löser inte sig själva, man måste ju jobba lite. Eller skita i det. :)
  • Studentpappa

    Jag förstår inte riktigt varför du ska vara tacksam att han ordnar en bil som hans barn skall transporteras i? Jag menar du tar hand om hans barn, ska ni cykla under veckorna när inte han är hemma? Du har ju ingen möjlighet att jobba så vad är alternativet till att han betalar? För jag antar att han inte planerar att vara hemma så du kan jobba?

    Jag kan till viss del förstå par som har separat ekonomi till vardags. Men inte under en FL, man är ju två om att skaffa barn. Givetvis bör man se till att familjen har det så bra som möjligt utan att den "fattiga" ska behöva stå och buga med mössan i näven för att räkningarna betalas. Annars hoppas jag det löser sig för ett


    Träna hårt, Ät bra, Dö ändå
  • Anonym (vad i helskotta?)

    Men vem är det som jobbar här egentligen?

  • Anonym (Fått nog)
    Studentpappa skrev 2016-08-02 23:48:53 följande:

    Jag förstår inte riktigt varför du ska vara tacksam att han ordnar en bil som hans barn skall transporteras i? Jag menar du tar hand om hans barn, ska ni cykla under veckorna när inte han är hemma? Du har ju ingen möjlighet att jobba så vad är alternativet till att han betalar? För jag antar att han inte planerar att vara hemma så du kan jobba?

    Jag kan till viss del förstå par som har separat ekonomi till vardags. Men inte under en FL, man är ju två om att skaffa barn. Givetvis bör man se till att familjen har det så bra som möjligt utan att den "fattiga" ska behöva stå och buga med mössan i näven för att räkningarna betalas. Annars hoppas jag det löser sig för ett


    Träna hårt, Ät bra, Dö ändå
    Nehe så alla pappor köper en helt ny volvo v70 som tjejen ska få ha när hon är hemma med barnen? Herregud nu får du väl tänka om lite. Tycker du inte att jag borde vara tacksam för att han köper en så fin bil istället för att åka runt i någon gammal härk? Kan tillägga att han köpte en fin bil som jag fick använda hur mycket jag ville även innan vi fick barn. Självklart är jag tacksam! Annat vore ju helkonstigt.

    Jag tar inte hand om hans barn, jag tar hand om VÅRA barn. En av oss får göra det och en av oss får jobba, så ser det ut för oss, och för oss passar det bäst att han jobbar. Båda är helt nöjda med den dealen.
  • Anonym (Fått nog)
    Anonym (vad i helskotta?) skrev 2016-08-03 00:11:19 följande:

    Men vem är det som jobbar här egentligen?


    Jobbar på att förbättra vår relation? Vi båda såklart
  • Studentpappa
    Anonym (Fått nog) skrev 2016-08-03 00:43:19 följande:

    Nehe så alla pappor köper en helt ny volvo v70 som tjejen ska få ha när hon är hemma med barnen? Herregud nu får du väl tänka om lite. Tycker du inte att jag borde vara tacksam för att han köper en så fin bil istället för att åka runt i någon gammal härk? Kan tillägga att han köpte en fin bil som jag fick använda hur mycket jag ville även innan vi fick barn. Självklart är jag tacksam! Annat vore ju helkonstigt.

    Jag tar inte hand om hans barn, jag tar hand om VÅRA barn. En av oss får göra det och en av oss får jobba, så ser det ut för oss, och för oss passar det bäst att han jobbar. Båda är helt nöjda med den dealen.


    Nej det gör nog bara dom som har råd. Men min poäng är att, som jag ser det köper inte pappan i familjen en bil utan det gör familjen då det görs gemensamt för familjens pengar. Jag är som du säkert förstår en förespråkare för gemensam ekonomi även fast min lön är dubbelt så hög som min sambos, speciellt då vi varit hemma med barnen.

    Jag skulle aldrig kräva att hon är tacksam för att jag bistår med mer pengar till familjen, för rent krasst kvittar det ju om det är en bil eller ett badrum pengarna går till. Klassisk kvinnofälla där han bistår med pengar och du då ska sköta marktjänsten och vara underlägsen försörjaren i familjen dvs mannen. Vilket stämmer rätt bra med bilden du ger av er situation.
    Träna hårt, Ät bra, Dö ändå
  • Anonym (Fått nog)
    Studentpappa skrev 2016-08-03 08:11:27 följande:
    Nej det gör nog bara dom som har råd. Men min poäng är att, som jag ser det köper inte pappan i familjen en bil utan det gör familjen då det görs gemensamt för familjens pengar. Jag är som du säkert förstår en förespråkare för gemensam ekonomi även fast min lön är dubbelt så hög som min sambos, speciellt då vi varit hemma med barnen.

    Jag skulle aldrig kräva att hon är tacksam för att jag bistår med mer pengar till familjen, för rent krasst kvittar det ju om det är en bil eller ett badrum pengarna går till. Klassisk kvinnofälla där han bistår med pengar och du då ska sköta marktjänsten och vara underlägsen försörjaren i familjen dvs mannen. Vilket stämmer rätt bra med bilden du ger av er situation.
    Träna hårt, Ät bra, Dö ändå
    Åsikter kan man ju diskutera hur länge som helst. Men det är inte ekonomi denna tråden handlar om :) han köpte en bil för sina pengar för jag har just inga. Han kräver inte att jag ska vara tacksam, det är jag som känner att jag borde vara mer tacksam som får så mycket av honom. Och om man i en relation kommer överens om att mannen jobbar och betalar, och kvinnan tar hand om barn och hem så är väl det helt ok? Det där är ju upp till var och en att bestämma, hur man vill ha det och vad som passar i ens egen relation. Strunt i det där nu, om du vill prata ekonomi och jämställdhet får du skriva i en annan tråd.
Svar på tråden nu lämnar jag snart gubbhelvetet