• Anonym (Av)

    Arg på min kille efter abort

    Blev oplanerat  gravid och min första reaktion var att jag ville plugga klart och köpa hus innan jag kan ge mitt barn den tid och ekonomiska trygghet den/dom behöver. 


    Var väldigt tveksam, men min kille var otroligt säker över att han inte ville ha barn. 

    Jag är 30 och han 40. 


    Nu är det försent, genomgått kirurgisk abort för någon månad sen. Men har en stor sorg i magen nu.. obeskrivlig känsla. Jag uppfattar inte vad folk säger längre, är i min egen värld, har ingen aptit och tål inte ljud och ljus. Har inte haft någon sexlust och har inte påbörjat med skydd. Killen frågar hela tiden vad felet är, men jag vill bara be honom vara tyst. Jag är arg och ledsen över hur han lyckades påverka min kropp och mitt beslut, men vågar inte säga det till honom för allt kanske blir fel? 

  • Svar på tråden Arg på min kille efter abort
  • Anonym (Syster)

    Hmm.... Varför är du tillsammans med en kille som absolut inte vill ha barn när det verkar som att du vill det? Vet att det är lätt att vara arg på honom men ni var två om det här, du hade kunnat vägra abort. Kan det vara så att du är arg på dig själv för att du lät dig påverkas av honom? Tänk också på att det hade blivit väldigt illa att skaffa barn med någon som absolut inte vill ha barn, ni hade bråkat en massa, behövt separera osv och inte kul att göra det med ett litet barn dessutom. Se det som positivt att du slapp undan allt det jobbiga, gör slut med killen och när du mår bättre skaffar du en kille som VILL ha barn.

  • Spigger86

    Du får ju ta ansvar för ditt eget val med. Du kan inte skylla allt på honom.

  • Jemp

    Du kan ju berätta för honom att du sörjer aborten. Men jag ser inte vad han gjort för fel? Du skriver inget om att han tvingat dig eller så, bara att han var tydlig med sin vilja och du lutade åt samma håll. Det är ju inte fel.

    Däremot håller jag med ovanstående att det kan vara värt att fundera om ni har olika syn på framtiden. 

  • Anonym (Av)
    Anonym (Syster) skrev 2022-11-24 12:04:01 följande:

    Hmm.... Varför är du tillsammans med en kille som absolut inte vill ha barn när det verkar som att du vill det? Vet att det är lätt att vara arg på honom men ni var två om det här, du hade kunnat vägra abort. Kan det vara så att du är arg på dig själv för att du lät dig påverkas av honom? Tänk också på att det hade blivit väldigt illa att skaffa barn med någon som absolut inte vill ha barn, ni hade bråkat en massa, behövt separera osv och inte kul att göra det med ett litet barn dessutom. Se det som positivt att du slapp undan allt det jobbiga, gör slut med killen och när du mår bättre skaffar du en kille som VILL ha barn.


    Borde ha tagit med den viktiga biten här i tråden att han har tidigare sagt att han ville ha barn oavsett om barnet var planerad/oplanerat. Detta går inte ihop med vad som har skett nu. Jag känner mig faktiskt lurad. Hade han varit rak och ärlig med vad han ville så skulle jag inte inleda någon framtid med honom, men respekterat hans val. 


    Så jag är absolut arg på honom över hur han lyckades påverka mitt beslut och mitt psyke. 

    Sen är det till en stor tröst att tänka att för barnets skull så är det väldigt viktigt att det är två i relationen som välkomnar barnet. 


     


    Spigger86 skrev 2022-11-24 12:12:09 följande:

    Du får ju ta ansvar för ditt eget val med. Du kan inte skylla allt på honom.


    Det är mina känslor som talar och jag har rätt att känna så. Jag vet mycket väl att ingen tvingat mig till det jag har gjort, men jag har absolut blivit påverkad i mitt beslut. Stor skillnad på att påverka och agera/fullfölja något. 


    Men den som får ta stryk är ändå jag, spelar ingen roll vem jag skyller på i slutändan hamnar allt på mig ändå. 


    Jemp skrev 2022-11-24 12:20:07 följande:

    Du kan ju berätta för honom att du sörjer aborten. Men jag ser inte vad han gjort för fel? Du skriver inget om att han tvingat dig eller så, bara att han var tydlig med sin vilja och du lutade åt samma håll. Det är ju inte fel.

    Däremot håller jag med ovanstående att det kan vara värt att fundera om ni har olika syn på framtiden. 



    Han lyssnar, men kan inte förstå vad jag sörjer. Den biten kanske killar generellt inte förstår. 

    Jag skev i tråden att min första reaktion lutade åt hans håll, det här med utbildning och köpa hus. Sen har jag varit väldigt tveksam tills den dagen abort var planerad. 


    Det som gör mig arg och ledsen är att han tidigare sagt att om vi skulle bli bli gravida skulle han bli glad och att han kände att var dags då han är i 40 års åldern. Men detta går inte ihop med att han inte vill ha barn helt plötsligt. Jag får ta allvarlig snack med honom. 

  • Spigger86
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 13:30:39 följande:

    Borde ha tagit med den viktiga biten här i tråden att han har tidigare sagt att han ville ha barn oavsett om barnet var planerad/oplanerat. Detta går inte ihop med vad som har skett nu. Jag känner mig faktiskt lurad. Hade han varit rak och ärlig med vad han ville så skulle jag inte inleda någon framtid med honom, men respekterat hans val. 


    Så jag är absolut arg på honom över hur han lyckades påverka mitt beslut och mitt psyke. 

    Sen är det till en stor tröst att tänka att för barnets skull så är det väldigt viktigt att det är två i relationen som välkomnar barnet. 


     


    Spigger86 skrev 2022-11-24 12:12:09 följande:

    Du får ju ta ansvar för ditt eget val med. Du kan inte skylla allt på honom.


    Det är mina känslor som talar och jag har rätt att känna så. Jag vet mycket väl att ingen tvingat mig till det jag har gjort, men jag har absolut blivit påverkad i mitt beslut. Stor skillnad på att påverka och agera/fullfölja något. 


    Men den som får ta stryk är ändå jag, spelar ingen roll vem jag skyller på i slutändan hamnar allt på mig ändå. 



    Han lyssnar, men kan inte förstå vad jag sörjer. Den biten kanske killar generellt inte förstår. 

    Jag skev i tråden att min första reaktion lutade åt hans håll, det här med utbildning och köpa hus. Sen har jag varit väldigt tveksam tills den dagen abort var planerad. 


    Det som gör mig arg och ledsen är att han tidigare sagt att om vi skulle bli bli gravida skulle han bli glad och att han kände att var dags då han är i 40 års åldern. Men detta går inte ihop med att han inte vill ha barn helt plötsligt. Jag får ta allvarlig snack med honom. 


    Du får såklart känna hur du vill. Men det betyder inte att dina känslor är fakta.
  • Anonym (Av)
    Spigger86 skrev 2022-11-24 13:43:25 följande:
    Du får såklart känna hur du vill. Men det betyder inte att dina känslor är fakta.

    Jag visste inte att min tråd handlade på vetenskap och ska redovisa fakta? 


    Lämna tråden om du inte kan komma med råd. 

  • Anonym (Emmy)

    . jag var med om samma sak, dock skulle jag säga att han tvingade mig rent utav. Jag kom aldrig över det, och sen dumpade jag honom för jag stod inte ut att se hans ansikte. 

  • Anonym (Erik)

    Förstår att det är tungt. Vad jag tror att ni behöver prata om är hur han ställer sig till barn när du har pluggat klart.

    Du vill ju ha barn. Sedan behöver ni ju inte vänta tills alla mål i livet är uppfyllda. Skaffa hus kan ni göra efter att ni har fått barn också. Varför ville din kille att du skulle göra aort? Få svar på dina frågor så kanske du kan gå vidare sedan?

    Jag och min fru gjorde också en abort tidigt i vårt förhållande. Båda pluggade då. Nu har vi fått vårt första några år senare. 

  • Anonym (Syster)
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 13:30:39 följande:

    Borde ha tagit med den viktiga biten här i tråden att han har tidigare sagt att han ville ha barn oavsett om barnet var planerad/oplanerat. Detta går inte ihop med vad som har skett nu. Jag känner mig faktiskt lurad. Hade han varit rak och ärlig med vad han ville så skulle jag inte inleda någon framtid med honom, men respekterat hans val. 


    Så jag är absolut arg på honom över hur han lyckades påverka mitt beslut och mitt psyke. 

    Sen är det till en stor tröst att tänka att för barnets skull så är det väldigt viktigt att det är två i relationen som välkomnar barnet. 


    Jag förstår helt att du känner dig lurad! Han sa en sak förut men har nu ångrat sig, rätt kraftigt också. Men ja, det är absolut bäst för barnet att det blev som det blev, faktiskt. Du har en ny chans i livet att hitta en lämpligare pappa.
  • Spigger86
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 13:49:01 följande:

    Jag visste inte att min tråd handlade på vetenskap och ska redovisa fakta? 


    Lämna tråden om du inte kan komma med råd. 


    Ok förlåt för att jag inte strök dig medhårs.
  • Anonym (Te)
    Ilska är ofta maskerad sorg. Det väcks så många känslor i kropp och själ efter en abort (samma med missfall, förlossning osv). Det handlar både om de drömmar man har eller inte har för ett eventuellt framtida barn och om alla de hormoner som kraftigt höjs i kroppen under en graviditet och sedan sjunker snabbt när graviditeten avslutas. 

    Jag tänker att jag inte skulle vilja vara 30 och och tillsammans med en 40-åring som inte vill ha barn. Om han inte är redo nu, när ska han vara redo? När han är 50? Eller har han redan barn sedan tidigare? Du har tiden för dig, trots att du är 30 år. Du hinner träffa någon ny, någon som vill det du vill. 

    Förstår att du tänkte på din ekonomi och annat, det är en normal reaktion. Men nästa gång kan du också tänka att det aldrig kommer en perfekt situation eller ett perfekt tillfälle. Barnen kommer in i våra liv där vi står just nu, och de får se oss utvecklas och nå våra mål. Vi måste inte ha uppnått alla mål för att kunna vara en bra förälder. 
  • Jemp
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 13:30:39 följande:

    Borde ha tagit med den viktiga biten här i tråden att han har tidigare sagt att han ville ha barn oavsett om barnet var planerad/oplanerat. Detta går inte ihop med vad som har skett nu. Jag känner mig faktiskt lurad. Hade han varit rak och ärlig med vad han ville så skulle jag inte inleda någon framtid med honom, men respekterat hans val. 


    Så jag är absolut arg på honom över hur han lyckades påverka mitt beslut och mitt psyke. 

    Sen är det till en stor tröst att tänka att för barnets skull så är det väldigt viktigt att det är två i relationen som välkomnar barnet. 


     


    Spigger86 skrev 2022-11-24 12:12:09 följande:

    Du får ju ta ansvar för ditt eget val med. Du kan inte skylla allt på honom.


    Det är mina känslor som talar och jag har rätt att känna så. Jag vet mycket väl att ingen tvingat mig till det jag har gjort, men jag har absolut blivit påverkad i mitt beslut. Stor skillnad på att påverka och agera/fullfölja något. 


    Men den som får ta stryk är ändå jag, spelar ingen roll vem jag skyller på i slutändan hamnar allt på mig ändå. 



    Han lyssnar, men kan inte förstå vad jag sörjer. Den biten kanske killar generellt inte förstår. 

    Jag skev i tråden att min första reaktion lutade åt hans håll, det här med utbildning och köpa hus. Sen har jag varit väldigt tveksam tills den dagen abort var planerad. 


    Det som gör mig arg och ledsen är att han tidigare sagt att om vi skulle bli bli gravida skulle han bli glad och att han kände att var dags då han är i 40 års åldern. Men detta går inte ihop med att han inte vill ha barn helt plötsligt. Jag får ta allvarlig snack med honom. 


    Ja den utelämnade infon (både att han tidigare velat ha barn och att du visst svarat på varför du mår dåligt) förändrar ju en del. 
  • Anonym (Siochså)

    Jag har inte läst alla svar i tråden. Vill bara berätta min lilla historia hittills och hoppas att någon kan känna tröst, stöd eller relatera till det på något sätt. Tips och råd undanbedes.

    Jag och min sambo (min första och enda riktiga relation) är i dagsläget 28 respektive 38 år. För ungefär 8-9 år sedan blev vi ofrivilligt gravida efter att jag slarvat med min p-piller. Jag jobbade för tillfället på McDonalds och han som bilmekaniker (eller om han precis blivit arbetslös, minns inte). Jag drack ofta och mådde dåligt psykiskt och också fysiskt. Min kropp värkte från sekunden jag vaknade och tårar rann längst mina kinder så fort jag satte mig i sängen på morgonen. Jag kräktes okontrollerat var och varannan dag på morgonen, troligtvis av stress. Jag sov i snitt 4-5 timmar och jobbade 10-11 timmar om dagen. Jag drack mycket och minns att jag dunkade huvudet i väggen en del. Min kille rökte gräs dagligen och var omotiverad och tampades med trauman sedan tidigare i livet. Också jag rökte gräs dagligen under ett par års tid, men minns inte om jag gjorde det för tillfället. Bilden jag målar upp nu låter värre än jag upplevde det i stunden vill jag tillägga.

    Hur som haver. Vi blev som sagt ofrivilligt gravida, och trots att vi båda visste att vi ville ha barn, så kände iaf jag tydligt att det liv vi levde inte var ett liv för ett litet barn. Vi hade för tillfället ett väldigt stormigt förhållande och hade mycket att jobba på i vår relation.


    Jag minns inte att han sa mycket om det då, utan upplevde att han kände detsamma, även om han vid flertal tillfällen senare sagt att han ångrar det, men vi gjorde en kirurgisk abort i vecka 10+ några dagar. 


    Nu några år senare har vi fått ordning på våra liv. Vi har båda fasta arbeten som fritidsledare respektive kontorsarbete på myndighet. Vi har lagt av helt med gräs sedan flera år, skaffat körkort båda två och ingen dricker mer alkohol än normalt. Vi har ett fast boende (hyreslägenhet) sedan 10 år i ett bra område i norra stockholm. 

    Nu försöker vi bli gravida och har försökt lite halvt i ett par år, men seriöst med i stort sett inplanerade samlag sedan ett år. Jag har tappat 10-15 kg, tar vitaminer, slutat med alkohol helt, noggrann med mat jag stoppar i mig och klämmer in en 30-min promenad på lunchen varje dag. Men nu verkar det inte gå. Min sambo som närmar sig 40 och levt ett slitsamt liv börjar visa tecken på impotens, och gnistan och självförtroende börjar sina efter ett års ihärdigt försök till ?barnaskapande?. För en dryg månad sedan dog också vår hund som funnits med under hela vårt förhållande. Hunden var som min bästa vän och nästan som ett barn för mig. Efter hans bortgång känns det otroligt tomt och barnalängtan blir tydligare än någonsin. 

    Det jag vill komma fram till är att vi gjorde en abort för några år sedan, och nu när vi är redo för barn och vill på all sätt och vis, verkar det bli svårare och kanske inte blir av. Ibland blir det inte som man önskar, men det kanske sker av en anledning. Det vill jag iaf gärna tro för då känns det lättare.

    Ibland sörjer jag barnet vi kunde haft idag, och hoppas att om vi genomfört den graviditeten skulle vi skärpt till oss på en gång. Samtidigt tänker jag att vi helt enkelt inte var redo för barn, och att vi verkligen gjorde det bästa och mest ansvarsfulla för alla inblandade.


    Om det skulle bli så att vi inte lyckas få ett barn biologiskt så finns alternativ som adoption och fosterbarn om man känner att man har mycket kärlek och stöd att ge i ett livslångt åtagande. Men ibland tänker jag också att det kanske helt enkelt inte är menat av en eller annan anledning. Jag tror att vi skulle kunna leva ett fullgott liv med varandra, vår katt, eventuella nya familjemedlemmar i form av hund eller annat djur, vår övriga vuxna familj och inte minst våra älskade syskonbarn. 


    Man kan känna sorg och saknad över något som inte finns, men det betyder inte att det inte finns ett fullgott liv att leva ändå. 


    Jag pendlar mellan att känna mig tillfreds med situationen oavsett vad som sker, och att verkligen vilja barn, helst igår, och inte känna att livet är värt att leva utan. Men egentligen tror jag bara att jag vill veta hur det ska bli så jag vet vilka förväntningar jag ska ha på livet.

    Jag hörde någonstans att nyckeln till lycka är acceptans, och jag köper kanske det. Dom stunder jag accepterar saker och situationer som känns fel, jobbigt eller där jag känner mig hjälplös, är också då jag känner mig mest tillfreds och lycklig, hur klyschigt och trist det än må låta.. 

    Läs eller läs inte. Tack för att jag fick skriva av mig. Har inte delat det här med någon annan än min nuvarande kollega. Hoppas det ger någon igenkänning och/eller hopp. Kanske bara en känsla av att inte vara ensam. Kanske en känsla av att sorg och skuld också kan gå hand i hand med kärlek och acceptans. Inget behöver utesluta det andra, och ingen behöver alltid vara säker på något. Saker kan förändras. Känslor och perspektiv likaså.

  • Tom Araya
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 00:32:11 följande:
    Arg på min kille efter abort

    Blev oplanerat  gravid och min första reaktion var att jag ville plugga klart och köpa hus innan jag kan ge mitt barn den tid och ekonomiska trygghet den/dom behöver. 


    Var väldigt tveksam, men min kille var otroligt säker över att han inte ville ha barn. 

    Jag är 30 och han 40. 


    Nu är det försent, genomgått kirurgisk abort för någon månad sen. Men har en stor sorg i magen nu.. obeskrivlig känsla. Jag uppfattar inte vad folk säger längre, är i min egen värld, har ingen aptit och tål inte ljud och ljus. Har inte haft någon sexlust och har inte påbörjat med skydd. Killen frågar hela tiden vad felet är, men jag vill bara be honom vara tyst. Jag är arg och ledsen över hur han lyckades påverka min kropp och mitt beslut, men vågar inte säga det till honom för allt kanske blir fel? 


    Hur påverkade han ditt beslut?
    Du verkar ju vara helt på det klara med att du inte heller vill ha barn, i alla fall inte just nu.
    Ingen av er borde ha låtit graviditeten uppstå.
  • Yllop

    Du var ju också tveksam. Kanske han uppfattade att du inte ville fortsätta  graviditeten och han ville stötta dig i det beslutet.

  • Anonym (I)

    Lika bra att göra slut. Du kommer aldrig förlåta honom.

  • Anonym (horan)
    Anonym (Av) skrev 2022-11-24 00:32:11 följande:
    Arg på min kille efter abort

    Blev oplanerat  gravid och min första reaktion var att jag ville plugga klart och köpa hus innan jag kan ge mitt barn den tid och ekonomiska trygghet den/dom behöver. 


    Var väldigt tveksam, men min kille var otroligt säker över att han inte ville ha barn. 

    Jag är 30 och han 40. 


    Nu är det försent, genomgått kirurgisk abort för någon månad sen. Men har en stor sorg i magen nu.. obeskrivlig känsla. Jag uppfattar inte vad folk säger längre, är i min egen värld, har ingen aptit och tål inte ljud och ljus. Har inte haft någon sexlust och har inte påbörjat med skydd. Killen frågar hela tiden vad felet är, men jag vill bara be honom vara tyst. Jag är arg och ledsen över hur han lyckades påverka min kropp och mitt beslut, men vågar inte säga det till honom för allt kanske blir fel? 


    Abort är bara så fel, i de flesta fallen. Han fick dig att mörda ert gemensamma barn. Det är därför du mår dåligt. 

    Men det var han som manipulerade dig till att begå denna handling. Det är inte bara ditt fel, för du ville egentligen inte. Du begick ett misstag. Alla gör misstag. Men du kan fortfarande göra rätt. Skaffa en ny man, skaffa barn och bli inte barnlös livet ut, för det kommer äta upp dig. Försök göra det bästa för sina blivande barn. Gör allt för de. 

    Kom ihåg att alla gör misstag. Men du kan fortfarande göra rätt framöver. Det var en annan människa som fick dig att göra detta, du ville inte innerst inne. 

    Kämpa på. Skaffa barn i framtiden. Och gör allt för de.  
  • Anonym (M)
    Anonym (horan) skrev 2023-01-15 14:08:09 följande:
    Abort är bara så fel, i de flesta fallen. Han fick dig att mörda ert gemensamma barn. Det är därför du mår dåligt. 

    Men det var han som manipulerade dig till att begå denna handling. Det är inte bara ditt fel, för du ville egentligen inte. Du begick ett misstag. Alla gör misstag. Men du kan fortfarande göra rätt. Skaffa en ny man, skaffa barn och bli inte barnlös livet ut, för det kommer äta upp dig. Försök göra det bästa för sina blivande barn. Gör allt för de. 

    Kom ihåg att alla gör misstag. Men du kan fortfarande göra rätt framöver. Det var en annan människa som fick dig att göra detta, du ville inte innerst inne. 

    Kämpa på. Skaffa barn i framtiden. Och gör allt för de.  
    Misstag? Du kallar det för att begå ett mord men det var ett misstag? Du ser inte alltför allvarligt på det?

    Och hur kan du verkligen tycka att en person som du anser är en mördare ska skaffa familj och barn.
Svar på tråden Arg på min kille efter abort