förlossningsdepression?

Jag tror inte att du inte vill ha din son, men du vill såklart slippa de omständigheterna du lever med nu. Ibland kan det vara svårt att hålla isär. 

Du behöver inte ta en psykologs bedömning vid ett tillfälle som kvitto på hur du mår. Kan såklart vara fel bedömt och dessutom kan det ändras ibland kan man behöva söka ny kontakt. Hjälp mot depression kan man få både via BVC och via vanlig vårdcentra. 

Jag förstår att du inte är kär i pappan till barnet men hur är han som pappa? Kan ni dela mer på allting? Du behöver kunna återhämta dig, funkar bra nu när du slutar amma också. Alla kan flaskmata. Hur många nätter per vecka tar han barnet? Sömn skulle såklart göra dig gott efter allt slit dessa månader. 

Testa att gå till kyrkans barntimme någon gång. Bara för att möta andra småbarnsföräldrar i en väldigt tillåtande miljö. Helt kravlöst. 

Det har blivit för mycket, även om jag vet att dessa tankarna kommer när jag mår sämre. Ibland tror jag bara att jag inte klarar av det, att vara mamma är inte enkelt och ska man sen vara sin egna individ, det är tufft och försöka hitta tillbaka.

Nä vi hade flera samtal och vid ett tillfälle sa hon att hon var rädd för att jag var farlig för mitt barn och det skrämde mig. Nu kommer det låta dubbelmoraliskt men jag är rädd att någon ska komma och ta honom ifrån mig. Så jag kanske mörkade vad jag egentligen känner för att rädslan tog över. Jag fick en kuratorkontakt men efter första mötet bokades inte ett nytt möte in och nu har de inte hört av sig och jag ska vara ärlig och säga att jag orkar inte dra i det just nu. Kanske därför jag skriver här, du/ ni som läser är ju främlingar och kan ge ett annat ljus på saker och ting.

Han är också otroligt trött. Han älskar sitt jobb mer än något annat. Jag vill inte belasta honom, ibland tycks det bara som han inte förstår hur jobbigt det är att vara den som tar hand om barnet 24 h. Jag blir avlastad 1 matning per natt, dock inte varje natt. 

Tack för tipset om kyrkans barntimme, hade kanske varit skönt och träffa någon mamma som man kan prata med. Jag är väl mest rädd att jag är ensam om att tycka detta.

Ingen kommer ta ditt barn ifrån dig men säger du inte som det är så får du heller inte hjälp. Din kille måste hjälpa till mer. Du måste kräva minst en ostörd lång natt i veckan. Sov i ett annat rum än barnet, med öronproppar. Där han tar allt den natten. Om det är två dagar i veckan han är ledig bör han ta en av de nätterna. Kräv det! Man går under utan sömn. 

Varför är han otroligt trött?

Det är klart han inte vet hur det är att ta hand om barn. Han har ju aldrig behövt pröva. Det är vanligt att kvinnor förväntar sig att män ska förstå men man ställer inga krav på dem. Du måste kräva det. Jag förstår att den som är föräldraledig tar hand om barn men man ska se det som ett jobb, 5 dagar i veckan och helgen delar man på. Får man aldrig sova en hel natt blir man GALEN. Är du sjuk, då får han steppa in för du kan inte göra ditt jobb. 

Du har ju flyttat till en ny stad för några år sedan. Har du några att umgås med? Alltså egna vänner, inte hans? 

Du är fantastiskt stark som skriver hur du mår, å du är inte ensam. Kan du prata med din sambo? Lr mörkar du ditt mående för honom ? 
Vill du skriva så finns jag.. utan veta mer om dig, behöver du nån att luta dig mot och stöd. Dina föräldrar? Vänner i hemstaden? Kram du är värdefull

Att inte få sova är ren tortyr. Vissa klarar det bättre än andra, jag är en av de som inte klarar sömnbrist så bra. 
Hos oss tar mannen nätterna (våra barn är lite äldre och ammas inte längre) och han får sovmorgon på helgen. 

Jag vet inte om det enbart är sömnbristen som är boven hos dig men det är en bra start att tänka klart. 

Jag förstår att det kan vara jobbigt att söka hjälp när man inte känner att man får rätt hjälp ändå.
Hade ni ingen mammagrupp via mvc ? Eller går man bara via kliniken om man blir gravid via Ivf ?

Kolla om det finns någon öppna förskolan nära er också. Där kan man träffa många andra mammor och pappor. 

Har du kontakt med dina föräldrar? Kanske hade varit skönt att åka hem några dagar och andas ut. 

Hej!

Det kan vara utmattningen som hänger kvar. Hjärnan, med alla kognitiva funktioner inklusive tålamod, tar stryk och behöver läka. Skälen till att du gick in i väggen kanske inte har förändrats. Kanske du tar på dig för mycket, andra kanske kräver för mycket av dig och du får för lite uppskattning, avlastning och support.

Och till detta konstant sömnbrist och nya krav. Du behöver support.

Som någon skrev, under föräldraledigheten är barnet ditt ansvar under tiden du annars skulle jobba. Resten av tiden delar ni på ansvaret. Även om den som jobbar kanske behöver sova mer för att fungera på jobbet så behöver den föräldralediga också sömn för att orka.

Själv har jag fått utveckla rutiner för att komma runt problem och det finns säkert hjälp och stöd att få om man inte hittar något som funkar. Till exempel hatar min bebis att åka vagn och måste därför sova hela promenaden men vaknar jättelätt. Till slut lyckades jag få till fungerande rutiner för att komma runt problemen. Det blir säkert bättre när hon får sitta upp i vagnen. Det första halvåret är ofta krävande och något man måste ta sig igenom. 

Du som har varit utbränd känner säkert igen tecken på när du inte orkar mer, då får du säga till din sambo så du får en paus. 

Tänk efter vad du kan få till för att ladda dina batterier med sådant du tycker om.

Själv har jag hittat jättebra gamla klassiska serier på en app. Det går bra att titta på medan jag nattar bebis. 

Jag går upp före alla andra, lämnar över ansvaret för bebisen till min man 10-15 minuter, för att äta frukost i lugn och ro.

Jag kan prata av mig med min syrra vid behov, vi tillhandahåller varandra den tjänsten, och det är mycket värt.

Jag har inte varit på Familjeliv på flera år, men när jag av en slump såg det här kände jag mig manad att svara. Förr kunde man skriva meddelanden till enskilda medlemmar. Isf kan du göra det om du vill.

Styrkekram

Hej mama,

Du har fått bra svar i tråden så jag vill väl mest sammanfatta eller understryka der viktiga. 

1. Du är inte ensam om att må så här. Men du ska inte behöva må så här. Jag beklagar verkligen att du inte fått det stöd du behöver från vården, tyvärr finns det inte så mycket kunskap om just förlossningsdepression om en söker via vc och det handlar mer om tur att träffa någon som kan ämnet.
Som tidigare nämnt i tråden tycker jag att du ska prata med din BvC-ssk om du har förtroende för denne. Du kan via BVC få stödsamtal men också remiss till Barnhälsovårdspsykolog. Eller ta själv kontakt med Barnhälsovården.  Du kan även kontakta kommunens socialtjänst och be om stöd. På båda ställen kan du få stöd för egen del men också föräldrastöd vid behov.
Det viktiga är att du söker stöd även om det känns motigt. 
Både du och ditt barn förtjänar mer än det här 

2. Berätta för någon. Om inte för en sambo så för en anhörig eller vän du litar på. Tillsammans är bördan mindre tung att bära.

3. Se över fördelningen. Du behövee tid att äta, sova och vila och dessutom få utrymme för egentid. Du behöver ladda dina batterier för att orka vara mamma, och det ksn vara genom bio med en vän eller få äta choklad ostört. Om su intw mår bra kan det bli så att du blir sjukskriven och din sambo föräldraledig.

4. Öka sociala umgänget. Videosamtal med vänner och familj, gå på kyrkans sångstund/barntimme, gå på bibliotekets sagonsrunder, öppna förskolan, föräldragrupp på BVC, anonsera på fb osv för att lära känna nya föräldrar.

Jag hejar på dig! 11❤

Vill också tillägga mina tankar kring att skada sitt barn.
Du är rädd för att skada din son. Det betyder inte att du kommer att göra det.  Men det är en känsla att ta på allvar, särskilt som du skriver att din ilska blir allt värre. Det är en signal att du inte har det stöd du behöver och har rätt att få.
Det brister för de flesta flöräldrar någon gång och ibland höjer en rösten i ren frustration, det är du inte ensam om. Samtidigt är det inte alls en bra för din son att det skriks, smälls i dörrar och att han hanteras bryskt. Särskilt inte för ett så litet barn. Men detta har du insikt om och däri finns förmågan och möjlighet till förändring - du behöver bara hjälpen att göra det.

Du skriver också att du inte tyckte om dig själv eller ditt barn. En oerhört tung känsla att bära. Detta kan en psykolog inom ex barnhälsovården hjälpa dig med. Du kan få stöd i att hitta känslan i relationen med ditt barn. 
Men ibland är det så "enkelt" som att du behöver avlastning. Föräldraskapet blir inte särskilt roligt för någon när en lever på bristningsgränsen, och extra viktigt att ta hänsyn till är din tidigare utmattning. Jag har gott stöd i familj och omgivning, men ändå krävs bara några sömnlösa nätter för att skapa känslan av galenskap hos mig. Jag kan inte föreställa mig hur tufft det verkar vara för dig.
Din partner är den första som ska steppa in, och ex gå ned i tid eller arbeta hemifrån om möjligt, ta ett par nätter i veckan, dela på kvällarna så att du får tid för dig själv osv. Eventuellt behöver du som sagt en periods sjukskrivning för att komma på fötter (läkare på vc. bedömer detta, BVC kan också stötta i kontakt med läkare).
Men kanske finns också anhöriga som barnet är trygg med och som kan ha honom en stund en eller ett par ggr per vecka så att du får göra ngt du mår bra av. Eller bara kommer över en stund och roar barnet medan du ligger på soffan. Det kommer också göra att du ges bättre förutsättningar att hantera utmaningarna i föräldraskapet.

Jag är yrkesverksam inom området och vill verkligen skicka med dig att detta går att vända, min erfarenhet är att det alltid gör det. Men något behöver bli annorlunda, för så som det är nu fungerar det inte.

känner så för dig i din förtvivlan? vilken stad bor du i? Kanske du behöver avlastning.. vill gärna hjälpa dig. Jag bor i Göteborg med min 8 månaders.. vi kan ju börja med en playdate för våra små .. om du finns här på västkusten? 

styrka till dig !