Förälder med autism. Stöd?

Har man så stora problem som du beskriver ska man inte ha barn. 

Är det din partner du pratar om? Lämna i så fall. 

Och om man redan har barn? 

Handlar inte om min partner utan en släkting till mig.
Hen har diagnos autism/asperger. Svårt att se barnens behov. Svårt att kunna se konsekvenser. Resonerar lite så att "det kan dem när de är vuxna" när man påtalar att hen kanske behöver träna på matlagning, tvätt osv. Har svårt att se när barnen t ex inte mår bra men inte säger något. Lägger t ex inte märke till om barnet/barnen petar i maten och är tystlåtna vid middagen, sitter länge på sina rum, är lite småsura/nere osv. Har väldigt svårt att prata om känslor och att kanske främst förstå andras känslor. Resonerar lite som att alla tänker och fungerar som hen gör och förstår inte varför barnet blir ledsen om det inte blir ett "ordentligt" kalas för att hen själv inte bryr sig om uppvaktning. Hen låter sina föräldrar vabba alltid och prioriterar alltid jobbet. Ibland kanske det är ok, men ibland är det så att man tänker att barnen faktikst hade behövt sin förälder. Hens föräldrar har uppsökt akuten, vården, tandläkare osv med barnen för att hen inte vill vara ledig från jobbet. Har svårt med sociala koder. Bjuder aldrig på kaffe när det kommer gäster t ex utan bjuder på Pepsi max eller energidryck som hen själv dricker. Socialiserar inte utan kan sätta sig och titta på tv eller spela på telefonen när det är gäster där. Har svårt stt prioritera bort sitt specialintresse. Kan bli uppslukad i detta och märker inte när barnen söker kontakt. Barnen kan skrika flera gånger. Yngsta barnet har kissat på sig vid åtminstone ett tillfälle för att hen inte uppmärksammade att barnet ropade och behövde hjälp på toa. 

Jag tycker svårigheterna ändå är ganska stora. Hen gör sällan något i vardagen med barnen. Köper ofta skräpmat då kunskapen kring matlagning är låg. Blir pushad av kanske främst mig att få barnen att prova olika sporter eller så, men blir inget mer än så. Är hens föräldrar som aktiverar dem mest. De hjälper även mycket till hemma. Den andra föräldern finns inte i bilden.

Vi upplever att dagarna bara går förbi och barnen sitter och spelar varje kväll och på helgerna. Varje gång man är förbi sitter barnen och spelar eller tittar på tv. 

Har försökt prata med hen om detta men hen stöter ifrån sig. Hen är diagnostiserad med autism/asperger, men har ändå ingen självinsikt. Vi har pratat om att det är viktigt att barnen aktiveras och då kanske hen åker iväg till ett lekland. Vi har pratat om att det är viktigt att barnen gör annat än bara spelar och tittar på tv. Men jag tror att hen tycker det är skönt att denna kan ägna sig åt sitt specialintresse och inte förstår vilka konsekvenser detta får för barnen. Hen kan inte se långsiktigt utan tar var dag som den kommer och säger alltid "imorgon ska jag", men inget händer dagen efter. 

Jag tänker att hen kanske behövt få information någonstans ifrån kring hur denna typ av diagnoser faktiskt påverkar föräldraskapet och på något vis få mer förståelse kring hur hen kan agera. 

Om man lämnar en förälder till sina barn så lättvindigt ska man däremot inte ha barn.

Skrattretande med alla dessa ensamstående mammor som inte ens klarat av att hålla ihop sina familjer, men som lurar sig själva att de är bra och att de kan ge andra bra råd. Det bästa ni kan göra är att vara tysta och behålla er okunskap för er själva.

Man kan ta stimulantia om man kan få till en adhd diagnos. Har själv problem enligt ovan. Har barn. Som någon skrev är vi med denna problematik inte lämpade att bli föräldrar från början, men det ligger i sakens natur att vi har stora problem med självinsikt och konsekvensanalys innan vi gör någonting. Och vi föds inte sterila alla med psykiska sjukdomar och tillstånd. fick själv barn oplanerat och tidigt i livet. (Har efter detta steriliserat mig) Jag löste alla problem genom att ta små doser stimulantia varje dag i flera år, på morgonen för att kunna varva ned i tid också på kvällen. ett enormt fokus med andra ord sköts till i och med detta. 

Att följa ett dagligt schema. Skärmtid, rutiner osv. Träna på att tänka ett steg längre. Och avsätta tid för sina intressen. För mig är det när barnet sover. Efter 20. Då kan jag störtdyka ned i det jag vill I flera timmar. 

Du ser det som ett problem att personen inte serverar kaffe? 

I min bostad har vi ingen kaffebryggare. Däremot har vi två fik precis utanför mitt hus som är öppet mellan 9-21. Vi serverar vatten, saft, läsk och sånt som finns hemma. Är jag en dålig värdinna då? 

Det låter ytterst stereotypiskt. De flesta har mer insikt än obefintligt och jobbar mot sina problem i relation till barnen. Så skulle det stämma att personen inte har egen vilja att förbättras är det snarare orosanmälan nästa.

Som du säger bjuder du på vatten, saft, läsk och sånt som finns hemma. Hen bjuder på Pepsi max eller energidryck. Erbjuds inte vatten, mjölk eller annat. 
Här handlar det väl om bristen på mentalisering som personer med autism har. Hen förstår helt enkelt inte att andra personer har andra behov än hen själv.

Hade hen något stöd före barnen? Boendestöd? I så fall, kan man få något ytterligare den vägen?

Nej. Hen har klarat sig hela livet. Klarat skolan och gymnasium. Har en ledande position på sitt jobb och bra inkomst. Duktig med ekonomin. Har ett fint välinrett hem. Körkort. Städar, tvättar och håller efter. Men det är just den emotionella och sociala biten (det som inte syns utan som man känner) som inte funkar. Hen har ensam vårdnad om barnen och fått det via tingsrätt efter utredning från familjerätten osv. 

Jag tänker att det skulle behövas någon form av utbildning för det emotionella. Att förstå andra människors behov och känslor. Inte tänka att andra fungerar som en själv. T ex så kan hen äta en smörgås när denna är hungrig och glömmer sen att barnen är hungriga så de får säga till och då beställer man en pizza med hemkörning. Lite så.

Få personer går genom livet helt utan att försöka förstå eller anpassa sig till omgivningens krav. Ingen av mina ASD-vänner är blinda för detta även om de kan missa några saker ibland. Det du beskriver är någon som inte bry sig.

Soc erbjuder ofta kurser för föräldrar så det kan man ju kolla upp. Man kan också själv kontakta soc och speciellt fråga efter mer individanpassat stöd. Men soc kanske redan är inkopplade om det varit utredning och vårdnadstvist?

Hur gamla är föräldrarna? Kan de ta initiativ och steppa upp? Se till att barnen får fritidsintressen osv? Eller kan du göra det?