Vad har gått fel i en stalkers hjärna?

Tråden är körd nu :( Synd på vad som kunde blivit en bra diskussion men där alla kommer anklagas för att vara en stalker med extrema hot tilldelade sig.

inte ditt fel alltså

Om du slutar använda "härinne" och din undermåliga kommatering i ditt korståg mot ensamma så kanske någon tar dig och dina hjälpkonton på allvar, pun intended?

Det är oftast du som startar de här trådarna också, som exempelvis den här. 

www.familjeliv.se/forum/thread/82663427-kan-folk-bara-sluta-tycka-synd-om-sig-sjalva

Eller den här 

www.familjeliv.se/forum/thread/82612058-fler-som-upplever-att-valdigt-manga-bara-vill-trycka-ner-andra-har

Eller den här 

www.familjeliv.se/forum/thread/82663209-varfor-skriver-ni-alltid-om-att-fortjana-battre

Eller den här 

www.familjeliv.se/forum/thread/82655122-hitta-den-har-traden-du-vet-vem-du-ar

Och även om detta inte är dina trådar blir man ju helt mörk, ja olycklig, i sinnet av att läsa vad folk skriver i dem.

Hade det inte varit för dig och d så hade du aldrig utsatt mig.

Jag lovar att nästa tråd av om stalkning du startat den senaste tiden syfte att få uttrycka dig om att någon hotar dig, något jag aldrig sett dig bli utsatt för så ska du få ha dina diskussioner med dig själv för dig själv.

De få som läser har fattat. 

Ojoj? my bad. Jag som tyckte det lät så klockrent beskrivet av nåt jag inte kunde uttrycka själv då jag tycker mig läsa mycket i den andan. Bland annat av ovanstående skribent. Men jaja, det var mina reflektioner. Synd att tråden blev förstörd det var inte min mening 

Jag har inte den blekaste aning vad du yrar om faktiskt. Men jag anar att jag klev på en öm punkt med tanke på din reaktion. Jag har inte startat några trådar om stalking och vem du än är så verkar det som jag gissade helt rätt. My bad så sjukt 

Jag skrev ju att det inte var ditt fel ;P

Jag tror att personen tror att ni kom fram till ett gemensamt avslut. Ett positivt sådant, där ni kom överens om att misstankarna om att personen skulle kunna vara din stalker gjorde det omöjligt att ha en vänskapsrelation. Grunden i en vänskapsrelation måste vara tillit, inte misstänksamhet.

I ett inlägg i den här tråden skriver du att man blir ?helt mörk, ja olycklig, i sinnet? av att läsa vad som skrivs i vissa trådar, samtidigt verkar du inte tycka om att människor försöker hjälpa andra. Vad är en lagom nivå av hjälpsamhet enligt dig och hur vet man var den magiska gränsen går?

Att försöka hjälpa utsatta personer och att ägna sig åt stalking är två skilda saker. I det första fallet söker personen hjälp och kontakt, i det andra gör den inte det. Då är kontakten upprepad, ofrivillig och riktar sig mot en och samma person.

När är det okej att sluta skriva, om det inte är det när man gemensamt kommer fram till att det är bäst att sluta skriva och dessutom skiljs åt som vänner?

I det fallet handlade det kanske om en annan typ av makt. Men å andra sidan genomsyrar makt det mesta.
I fallet med stalking är det väl att en person känner att den saknar makt och kontroll över sitt liv. Och med hjälp av stalkingen kan återta det.

Jag skulle säga att en stalker är kär i kärleken, inte personen. På samma sätt som någon med extrem ångest till slut blir rädd för rädsla, alltså man är rädd för känslor, inte skeenden 

Denne har fått en trevlig känsla, och blir besatt av att känna så. Det är så diffust med känslor, så det går inte att applicera logik på samma sätt som man kan på en person

Det är tydligen beroendeframkallande att hålla på med stalkning. Samma tomhet som den som är kär i kärleken tillfälligt lindrar med passion och förälskelse kan bilda grund för stalkning. Det kallas dubbelbindning har jag för mig. Skulle inte jämföra det med en trevlig känsla, utan mer den sortens mysrysningar som skräckfilm framkallar i tonårstjejer innan de mognar. Jag vet en man som varit "en tonårstjej" hela livet på det området, antagligen för att han genomgått ett barndomstrauma och behövde den där skräckfyllda upplevelsen för att känna sig hel. 

"Ive found that people with an anxious attachment style ? that is, those with low self-esteem, a fear of rejection, and greater jealousy in relationships ? are more likely to Facebook stalk current and ex-partners. They may monitor their Facebook profiles to feel close to them, and to identify or ward off any threats from real or imagined romantic rivals."

theconversation.com/facebook-stalking-your-ex-can-become-addictive-and-hurt-you-in-the-long-run-49515

"stalking narrows the perspective

Tyvärr så kan de va att dom får för sig saker o använder sin narcissism o psykopati till att tvinga sina offer till att va med dem vad än de än är. 

Är du förföljd av en stalker? En stalker kan utvecklas och bli farlig. Det kan tex vara en person har blivit besatt i nån tjej han såg på stan eller så har fått nobben av en tjej på ett fullt sätt som har gjort honom arg och har då börjat följa tjejen. Kanske för att skrämma henne lite i början. Men det kan bli intensivare och då  blir värre i form av att stalker blir modigare. Finns ju stalkers som har tagit sig in  i hus och stått i sovrummet och tittat på när tjejen sov osv. Finns även fall där det tillslut har lett  till mord. Jag blev själv jagad av en stalker en gång när jag var yngre. Och han var ofarlig i början med det eskalerade och slutade med att han och 2 andra killar följde efter mig och några av mina tjej kompisar in på en klubb och där försökte han ta mig och ta mig därifrån. Det kom 2 säkerhets vakterna och stoppade honom och det kom även 2 poliser några minuter efter eftersom de inte kunde hålla ner honom. Så 4:a personer fick brotta ner honom innan de fick in han i polisbilen. Jag fick då lära mig då att en ofarlig verkade vara trevlig kille (som jag inte kände) förvandlades till en farlig stalker som försökte ta mig och släppa bort mig till gud vet vart med hjälp av 2 killar som han kände. Helt sjuk.

Jag kan till viss del förstå. Det kan sno runt i huvudet när man är olyckligt förälskad, på grund av de egentillverkade kemikalierna som pumpas genom blodet och hjärnan. De är ingen lek - de är hjärnans eget knark! De skapar bland annat ett band, en känsla av att höra samman med den här personen som är så stark, att det liksom inte går att förstå att han eller hon inte känner samma tillbaka. Man tänker att det bara är en tidsfråga, att man måste få honom/henne att känna efter en gång till...

Parbindningssystemet går så att säga i baklås, när det inte sker mellan två personer utan bara inne i hjärnan på den ena. Kruxet är att det ändå KÄNNS likadant...

...och även detta, att man har den här starka längtan efter kontakt med personen. Får man ingen bra kontakt så kan till och med en dålig kontakt vara bättre, för då har han/hon SETT en i alla fall. Han/hon är medveten om att man finns och man får bekräftelse på det. 

Det blir som en abstinens, man har behov av att få möten med personen, synintryck, hörselintryck, ta del av personens tankar... Och allt verkar perfekt: personen är underbart snygg/vacker, manlig/kvinnlig, har en välmodulerad röst, är oerhört intelligent och uttrycker sig så poetiskt. (D.v.s. man UPPLEVER det som det.)

Vem har inte någon gång smugit runt ett hus och tittat upp mot en viss persons fönster..? Idag sker ju mycket digitalt: man dammsuger internet efter uppgifter om honom/henne, foton, videoklipp och texter som han/hon har skrivit. Om man är blockad på personens sociala media försöker man kanske med en falsk identitet, eller gör sig vän med någon som är vän med honom/henne, så att man får titta genom vännens konto...

Det som många inte fattar är också att det är lätt för vem som helst som går in för det att lägga pussel av de spår och uppgifter en människa lämnar om/ av sig själv på internet. En person som skriver på forum som detta t.ex. kanske lämnar,, ibland oavsiktligt och utan att tänka på det, spår som kan leda en stalker vidare till att ta reda på något mer på någon annan sajt, sociala medier och upplysningssajter t.ex.

En stalker som verkligen vill ha reda på saker om och få fatt på en person kan lyckas lättare med det idag än innan internets tillkomst.