Autism och att visa hänsyn, respekt etc

Särbo

Sorry att jag också fastnar för brödet som är en pyttedel i det hela.

Runda bröd låter som polarbröd. 

Perfekt att köra i brödrosten som någon sa. Det handlar inte om att rosta. Prova själv och frys in en sådan vid tillfälle. Ta ut den djupfryst och sätt den i brödrosten på lägsta temperaturen. Blir som nybakt nästan. 

Alternativt så tar man fram tre brödskivor varje kväll i en burk bara till honom från det frysta brödet. 

Sedan låter det som ni behöver hjälp om han är så skärmberodende. Har ni pratat med någon om det? Det finns hjälp att få inom habiliteringen. Det kommer bli tårar och skrik men hjälp finns att få. sök på problem med skärmtid autism så finns det minikurser för er. Med ett skärmberoende minskar ju intresset för allt annat, tyvärr. 

Jag tror verkligen ni behöver samtalshjälp i detta.
I dina svar hör/läser jag att du utgår helt och hållet från ditt perspektiv, dvs. ett utifrånperspektiv (om man tänker sig honom som objekt).
Ni kommer inte att nå honom på det sättet.

När jag föreslår att försöka prata med honom så handlar det just om att prata om det som är hans intresse, till 100%. Det är något annat än att försöka intervjua honom, fråga vad han vill äta eller ha till present.
Det är att helt ge upp sig själv under en timme eller så och helt försöka gå in i hans värld.

Om det enda han faktiskt vill prata om är sina spel så är det den vägen man får försöka gå. Lyssna nyfiket, lär er om hans spel, fråga om detaljer i spelet, strategier olika typer av spelare. Intressera er på riktigt för det som är allra viktigast i hans liv.

Det låter onekligen som att han inte förstår konceptet rättvisa, då är det inte en framkomlig väg och inte heller något att använda i argumentation. Det låter som om hans mognadsnivå inte är tillräcklig för detta eller om det är en del av diagnosen. Ni behöver hjälp av habiliteringen med detta, kanske försöka få kontakt med någon specialist (psykolog) som kan hjälpa er mer direkt?

när det gäller toalettproblemet så behöver ni försöka bygga en lösning utifrån de begränsningar som finns. Ni kommer inte kunna ändra hans beteende genom regler och tjat etc. Det kommer bara fortsätta öka antalet konflikter.

Mer än något annat behöver du/ni hjälp med att förstå hur han fungerar, hans begränsningar, hans sätt att se på världen. När poletten trillar ner så kommer ni märka att han troligen inte är utstuderat egoistisk eller elak etc. Han utgår ifrån en uppsättning "regler" som är fullständigt naturliga och verkliga för honom.

Detta sätt att se på världen, tillvaron, relationer och andra människor behöver ni få hjälp med att förstå för att kunna hitta ett fungerande sätt att leva tillsammans.

De strategier som visar sig funka i längden är oftast lågaffektiva, dvs. man lär sig i vilka situationer konflikter uppstår, upptäcker tidiga signaler och agerar innan det brakar lös för att spara tid, energi och få situationer att fungera.

Det finns nästan inga lösningar när konflikten väl har brutit ut (dvs. när han står och skriker, bankar och är vansinnig). Den situationen kommer alltid att kosta väldigt mycket tid.

Man kan tycka och tänka vad man vill om detta men det är en sanning man behöver acceptera och förhålla sig till.

Kanske är det så att ert boende helt enkelt inte fungerar för era behov?
Kanske behöver ni faktiskt ett boende med minst två kompletta badrum?

Vi hade dubbla uppsättningar av tandborstar och annat nödvändigt även om det inte var så kaotiskt som du beskriver.

- Acceptera utgångsläget, försök koppla bort känslor, ilska, konflikt
- Försök aldrig få till ett samtal eller diskuterar rätt/fel när han är upprörd (det är omöjligt att komma nån vart då, tid behöver gå, pulsen måste gå ner och sen kanske man lugnt kan säga något.
- Beröm så mycket som bara är möjligt. Han är van vid att alltid få skäll, han tror kanske han inte är värd något, alla hatar honom etc. Kanske känner han tydligt att han är annorlunda och tror att han är värdelös och misslyckad.

- Acceptera och ställ in er mentalt på att det kommer ta tid, troligen 5-10 år till innan han förhoppningsvis vuxit till sig och kan förstå hur det fungerar.

- sök egen samtalskontakt (kurator, psykolog) för att prata om sånt här, om dina egna känslor och frustration.

Ge upp idén om att det går att fostra honom och snabbt få resultat på de saker du tagit upp här. Ni behöver jobba runt problemet på något sätt. Väl era strider, det går inte att slåss och ha krig om allt hela dagarna. Ingen orkar det, inget förändras till det bättre. Det bryter bara ner. 

Mobilspel är bara skit, låg kvalitet och beroendeframkallande som vitt socker. Ta väck hans telefon, låt honom ha bra dataspel på en riktig dator istället. Då blir det lättare att styra tiderna också.

Bra, acceptans är en bra utgångspunkt även om jag anar en viss ironisk ton i din kommentar?

Det är alltså inte fråga om bristande hänsyn på det sätt man kanske tänker på. Troligen gör han så gott han kan utifrån sina förutsättningar. De kan utvecklas men långsamt med rätt typ av stöd.

Om man accepterar att läget är som det är kan man börja jobba runt det. Gå upp tidigare själv och göra sig iordning, se till att det finns tidsmarginaler när så är möjligt.

Kanske kan man få till ett samtal med sitt arbete om flextid?
Kanske går det att få en del vårdnadsbidrag (om ni inte redan har det?) för att kunna gå ner i tid under en period.
Kanske behöver ni börja titta på alternativa boenden och planera för en flytt till något som är bättre anpassat?

Till sist vill jag säga något om att det också handlar om hur man själv tar sig an utmaningar och problem. Det finns anledning att söka samtalsstöd för att försöka ändra sitt eget mind-set.

Är man i ständig stress och ser sig själv som ett offer för omständigheterna kommer man inte heller hitta lösningar - då kommer man hitta problem i varje (föreslagen) lösning.

Om man kan få hjälp att se realistiskt på situationen, sakta in och sänka kraven på sig själv, så kan man faktiskt upptäcka att det finns en lösning i väldigt många problem.

Lycka till!

Fast TS, flera i tråden har ju svarat att ni inte alls måste finna er i det där. Beslagta hans mobil på morgonen, så han inte kan smussla med den in på toaletten. Han får tillbaka telefonen när han är klar. Eller ordna så att det går att låsa badrummet utifrån, så att han inte kommer in utan får använda den andra toaletten. 

Ni kan inte vänta på att han självmant ska förstå och ändra sig. Tydligen klarar han inte det. Blir det inte bättre kommer han ha svårt att fungera i samhället ja, men det är inte alls säkert att det blir så. Han är bara 11 år. Det är många år kvar innan han ska ut i arbetslivet.

Han har många år kvar att träna på hänsyn, utifrån sina förutsättningar. Det betyder inte att ni ska lägga er platt och komma för sent till jobbet, eller att syskonen alltid ska behöva stå tillbaka. Hitta lösningar så att han inte KAN stänga in sig i badrummet i 45 min, precis som ni inte låter honom spela hur mycket som helst. Blir det skrik och bråk får ni ta det. Vad är skillnaden mot nu, när det inte heller funkar?

jag har inte svarat på andra kommentarer än TS hittills men vill säga några ord om detta perspektiv.

Allt du skriver ovan här funkar kanske hjälpligt för barn utan diagnoser men för ett barn med autism är det i princip att likställa med misshandel och kommer helt garanterat göra barnet sjukt, troligen in i en depression relativt snart.

Jag hoppas verkligen inte att någon förälder lyssnar på den här typen av råd från personer som saknar kunskap och erfarenhet av NPF.

Innan jag fick mer kunskap och lärde mig den hårda vägen provade jag/vi också en del av dessa "fostrande" lösningar, lite auktoritärt med tuffa konsekvenser så att barnet förhoppningsvis skulle lära sig.

Fullständig katastrof för alla inblandade. 
Det visar sig att bestraffning och orimliga konsekvenser inte leder till någon som helst utveckling hos barnet eftersom barnet verkligen inte förstår åtgärden. Man upplever bara att det är orättvist, att föräldrarna hatar en och att man är värdelös. 

Det går mycket snabbt därifrån in i depression och snart har de en unge som vägrar gå upp, vägrar äta, vägrar gå till skolan och behöver medicinering.

Var lite försiktiga med enkla lösningar på svåra problem

Jag tror du behöver dig förhålla dig till hans oförmåga på ett annat sätt. En diagnos inom autistiskt spektra är en NPF diagnos, alltså ?neuropsykiatrisk funktionvariation?. Han fungerar på ett annat sätt än personer inom normen, det är inget han kan träna bort. Han fungerar på ett annat sätt. 

Som någon föreslog får du möta honom och ändra förutsättningarna där det är möjligt. Exempelvis ändra tillgången på badrum (flytta eller bygg ut). Han kommer kanske inte greppa att hans syskon behöver in snabbt och att sociala regler ändras i förhållande till situation och objekten. Sådant som en normvuxen lätt greppar.

Däremot har de barn på spektrat jag träffat kunnat lära sig regler för olika sociala situationer, men det blir liksom en regel för alla variationer ?kom in på toaletten? - inte en enda generell man anpassar efter situationer. Så vad gäller när
småsyskonet knackar, vad gäller när pappa knackar osv  

Om du kan komma ur tankegången att han agerat som han gör pga bristande hänsyn blir din vardag lättare tror jag, han fungerar utifrån sitt sätt. Det är inget du kan uppfostra bort, tro mig han vill nog vara precis så som du vill egentligen, för att slippa konflikter, men kan inte. 

Prata om situationerna innan eller efter de hänt, använd er av bildstöd. Sen kommer det ta tid och mycket ligger hos dig, du kan påverka ditt beteende mycket mer än han kan påverka sitt eftersom du både är vuxen och tillhör funktionsnormen.

Under mina första år som lärare ryade jag som du, innan jag fattade det där sista. Hamnade i dumma konflikter med elever med spektra diagnoser och det blev inte bra undervisning för
dem, nu trivs jag med NPF elever och de med mig. De uppför sig efter mina regler men det tar lite längre tid och jag får ge dem det de behöver innan. För många är det viktigt med förväntningarna innan ?nu har du toaletten i 10 min, sen kommer pappa att knacka och då har du 2 min innan du måste komma ut? och så får ingen knacka innan den tiden utan då får ni lösa det på annat sätt för syskonet med. Förberedelse är nyckeln och ramar innan som ni alltid håller på. Att det blir som ni sagt i allt man kan påverka.

Dessutom lät pojken märks väldigt tydligt att hans s.k. ?Bonusmma? tycker att han är egoistisk och besvärlig, att hon inte tycker om honom? Detta gör självklart inte situationen bättre, det kommer bara bli ännu värre eftersom hon så tydligt signalerar detta till sonen.

*lär