Ångest! Avslutat relation

Jag gjorde slut och gick vidare, men han hörde av sig och sa att han tänkt till, att jag har rätt i allt och att han prioriterat sina barn alldeles för mycket istället för tänka på sig själv och sin käresta. Han lade även ut sitt hus till försäljning så att vi kunde skaffa något gemensamt. Nu är tiderna som de är och det är inte lätt att sälja hus, så det blev inte sålt, men han ska lägga ut det igen då han verkligen vill flytta. Men jag orkar inte vänta längre. Vill ha en förändring NU efter ett helt år. Ingenting händer. Däremot så höll han vad han lovade angående barnen, att de inte skulle prioriteras i alla lägen, utan de måste stämma av med oss innan de dyker upp. allt har fungerat bra på de flesta sätt, men plötsligt när mitt barn kom på besök så märker man att han inte tycker att det är lika roligt som när hans är där. Jag känner då att jag saknar 2-samheten och att mitt barn inte känner sig välkommet. Han säger att det är mitt ansvar när mitt barn kommer, men tänk om jag hade sagt detsamma när hans kommer? 

Det är så lätt att klaga på den andra att man inte är trevlig mot den andres barn, men hur är han själv när det gäller. Trots att det är så få gånger på ett år.

Så tänker jag också i det här fallet.

Att TS också vill mojsa ihop varandras ekonomier till en gemensam - då hon vill flytta ihop igen är big no no. Då kommer konflikterna öka om ni fortsätter tillsamma s och även ska komma överens om pengar, budget.

Ja det är sant. Vi borde inte flytta ihop, förutom kanske till något gemensamt som han också vill och när 21 åringen flyttar ut. Det kan dock ta 1 år eller 3 år till. Ska man vänta så länge eller ge upp?

Jag känner att du talar emot dig själv TS. Han är hänsynsfull, trygg och lojal. Samtidigt som han inte tycker han gör några fel, är extremt envis, ska alltid ha rätt och bestämma i ert förhållande. Med tanke på hur sista åren varit verkar han inte ha särskilt stor omsorg om dig eller vilja kompromissa för att ha en gemensam framtid.

Du undrar om man ska stå ut några år till med förhoppningen om att hans barn flyttar och ni kan flytta ihop. Samtidigt skriver du om en massa saker där ni inte alls är kompatibla, som inte kommer att lösa sig för att hans barn flyttar.

Jag tänker att det är helt fel ingång att bara invänta att hans barn flyttar och tro att allt blir bra då. Skulle säga (utifrån allt du skriver i denna och tidigare trådar) att ni har större problem än att hans barn bor hemma (dessutom är ni ju inte ense om hur de ska få komma och gå efter att de flyttat, så det finns ämnen att fortsätta bråka om....). Ni verkar ha olika syn på grundläggande saker. Ni verkar ha kommit på kant med varandras barn redan från start, det skulle ni jobbat med och försökt lösa direkt, svårt att ändra på det nu. Och barnen, även när de blir vuxna, är ju det viktigaste man har i sitt liv.

Sen tänker jag att vi bara år din version. Misstänker att ur hans perspektiv har du också en del i detta, exempelvis i agerandet kring hans barn.

Hur som helst, tror som övriga att det bästa för er båda är att gå skilda väger. Det har runnit för mycket vatten under broarna, svårt att reparera. Jag tror att ni båda kan bli lyckligare på varsitt håll.

Man ger upp. 21 aringens existens kommer inte att forsvinna for att hen flyttar ut. Nasta steg blir barnbarn, som da saklart kommer och halsar pa er stup i ett i ert, da gemensamma, hem. I god FL-anda och som engagerad morfar/farfar kommer han saklart att vara involverad i barnbarnens liv, hamta pa forskolan ibland och aven vara barnvakt (overnattningar osv.). Sjalvklart fira jul och andra helger med barn och barnbarn. Det vill val vilken foralder som helst.
Era relationsproblem kommer inte att forsvinna for att barnen flyttar ut. Han kommer inte att sluta vilja umgas med dem, eller sluta traffa dem, och som sagt, nar barnbarnen kommer blir det en ny boost i umganget. 
Hade ni varit en karnfamilj sa hade du varit glad over engagemanget. Som situationen ser ut nu vill du ju leva som om att ingen av er har nagot forflutet och det bara ar ni tva i er lilla bubbla. Er verklighet ser inte ut sa och utifran vad du skriver (i alla dina tradar) sa ar ni verkligen inte kompatibla, men du fortsatter anda att insistera pa en relation som redan ar dodsdomd. Du slosar din tid.

Går det att få tag i en lägenhet där ni bor, när man är 21?
Här, där jag bor, har det kommunala bostadsbolaget en speciell kö för dem mellan 18 och 24. Min son lyckades få en sån lägenhet vid just 21. Fast han var inte jobbig att ha hemma heller, han skötte sig själv liksom och krävde inget speciellt.

Att bo vv som vuxen är skitskumt... ska han/hon fortsätta så till 30 år ålder måntro?

Hoppas att han får huset sålt, och att ni skaffar något som vuxna barn inte kan bo i.

Har hans ex någon sambo?

Nåja, alla är inte hönsföräldrar. Speciellt inte när slanten trillat ner när den vuxna ungen lämnat boet.

Jag har barnbarn och passar dem inte mer än jag absolut måste, de har aldrig sovit över här heller. Har varit övernattande barnvakt en gång och det var när lillebror skulle födas.

Och kom inte och säg att jag inte älskar och uppskattar mina vuxna barn, de är just det... vuxna. OCh deras barn är deras ansvar.
Nu gör jag vad jag vill, med vem jag vill, när jag  vill.
Det är så man borde kunna få ha det när ungarna växt ur barnskorna.

Men ge upp. Det är inte bara barnen som är problemet här.

Tack vad skönt att höra att vi är fler. Mitt barn och barnbarn betyder allt för mig, men det betyder inte att de ska springa i mitt hem med egen nyckel när de vill, lika lite som jag springer i deras. Man avtalar tid och träffas antingen ofta eller mindre ofta. Men när man är 21 tycker inte jag att man ska tro att man för alltid är barnet som bor i pappas hus med sitt rum. Livet går vidare och man växer upp förhoppningsvis och vill skapa sig ett eget liv med egen partner. 

Detta barn har så mycket pengar på banken, plus tjänar mer än pappan sedan 1,5 år och betalar ingenting hemma, så hen kan köpa en egen lägenhet för längesen. Behöver inte ens hyra, utan kan köpa för minst 50% av insatsen i en Sveriges största städer. MEN 21 åringen vill inte bli vuxen.  Vill inte heller tillbringa nätter hos sin partner eller ensam i huset, utan pappan måste alltid sova där för att barnet är rädd att vara ensam. 

Det är så mycket konstigheter här som jag tror att ingen hade klarat av. 

Men det värsta är att min partner stöttar i alla lägen och tycker att jag ska älska hans barn och stötta och finnas där och tycka om situationen.

Kan man inte med varandras barn, vuxna eller ej, så har man ingen framtid ihop.

Hur gör man om barnen inte kan med en själv då? Ska man ändå kämpa och fjäska med 21 åringar och be dem att hälsa och vara trevliga? Borde inte det vara naturligt när man är så gammal?

De känner nog av att du hyser agg till dem och att du helst vill ha deras pappa för dig själv. Det lyser igenom, därav kanske de är avvisande mot dig. Man är visserligen formellt vuxen när man är 21 år, men ändå så pass ung att föräldrarna kan vara den trygga fasta punkten. Helt mogen som människa är man inte i den åldern.

Men vad är det som hindrar att ni bara träffas ibland och har kul - gör sådant som ni är överens om - utan att bo ihop? Många medelålders människor med var sina barnkullar väljer att göra så (vara särbo). Det finns ingen anledning att flytta ihop, och ta alla problemen med varandras barnkullar som det ALLTID blir (du är inte unik på något sätt och inte han heller), om man ändå inte tänker skaffa ett gemensamt barn. 

...och sedan måste du inte göra allt tillsammans med honom. Åk på äventyrsresa med en vän i stället! Om du inte har en passande vän, så finns det gruppresor man kan anmäla sig till. Du får försöka bli lite självständig! Och vem vet: ni kanske kan flytta ihop någon gång i framtiden, när alla barn är självständiga och ekonomiskt självständiga?

Exakt detta har jag också funderat på. Vill inte bryta rakt av, utan ha godbitarna med att man ändå har någon att hitta på saker med. När jag tänker efter så har vi väl egentligen inte hittat på så mycket roligt ihop. 2 resor om året har det blivit men på helgerna går vi sällan ut och äter eller har roligt med vänner eller så, så frågan är då vad jag kommer att sakna. Jag gillade tryggheten och att komma till honom på helgerna där vi hade våra rutiner, gemensamma frukostar och promenader och chill i soffan. 

Iom alla våra problem och meningsskiljaktigheter så får vi väl bara dejta istället, även om det inte är min önskan. Vill dela hela mitt liv med den jag älskar, inta bara vissa stunder och jag vet att han vill samma sak, men att man då ska älska hans barn i vått och torrt. Då det inte fungerar så, så måste vi göra exakt så som du skriver. Bästa tipset. Vi ska luncha på fredag och känna efter och därefter kan vi se hur det känns för oss.

Det höll knappt en vecka efter att vi började träffas igen. Det känns kört. Ingen vill ge med sig. Han tycker att han har rätt i allt och att jag ska anpassa mig och bättra mig, medan jag tycker tvärtom. Jag vill mötas halvvägs, men han anser att allting hänger på mig.

Hur gör man då? Jag skriver, jag berättar och försöker på alla sätt få honom att förstå hur jag tänker och vad jag vill och behöver ha i en relation, men han bara säger att jag är en egoist som inte förstår honom och det han går igenom 

Kanske ändå bäst med ett avslut när det blir såhär. Vi hade bokat hotell och restaurang till min födelsedag på lördag, men nu blir det väl inte så IGEN. Så trött på detta. Vi har haft det bra i ca 10 månader och sedan händer detta efter prick ett år och återgår till exakt de problemen vi hade förra året. 

Jag ser inte mycket som låter hänsynsfullt, omtänksamt, generöst eller lojalt i hur du beskriver hans agerande.

Har en kompis som vevat runt tio år i en sådan relation. De tycker olika om alla livsval, och de anpassar sig inte till varandra för fem öre. Exakt som det du beskriver. Sedan många år går det knappt en dag utan någon kontrovers, eller att de bara inte kan prata.

Medan vi andra under dessa tio år levt ett liv, rest, njutit och älskat med våra partners, så har hon ständigt befunnit sig i ett gungfly i en relation som inte någonsin kommer att lösa sig. Hon var strax före 50 när den startade, fyller 60 snart.
Hur meningsfullt är det att slänga bort så mycket tid av sitt liv på skitrelationer?

Oj det kunde ha varit mig du beskrev. Så ledsamt och deprimerande. Tack för att du skrev det så att jag kan trösta mig lite med att det är rätt beslut. Det är bara en massa väntan på ingenting. Han bor kvar i exets och hans hus som de bodde i för typ 10 år sedan, så han lever kvar i det förflutna och är nog rädd för förändringar. jag var dum som litade på honom, men än är det inte försent. Jag får inte gå tillbaka igen i fällan denna gång. Måste först se att antingen han sålt huset, har en plan för hur livet ska vara efter att huset är sålt, samt att ungen är borta från boet. Annars har vi ingen chans.

Varför kan inte din kompis lämna? Bor inte de heller ihop?

Hej! 
Jag tycker du känns medveten om vad du vill, även om det känns konfliktfyllt att lämna på grund av de bra sidorna hos honom. 🙂 Men det är svårt att leva med någon som bara ser till sig själv på det sätt att det sker på någons bekostnad där man måste kompromissa med sig själv för att kunna fortsätta förtjäna en plats i förhållandet. 

Håller med