• Anonym (ledsen)

    Ångest! Avslutat relation

    Jag måste göra slut med min partner sedan över 7 år pga att vi inte vill samma sak i livet, har olika värderingar på barnuppfostran, framtid, hur länge barn ska bo kvar hemma när de är vuxna, att vi ska flytta ihop där jag vill men inte han, vilken typ av resor vi ska göra, där han alltid vinner med sina all inclusive resor medan jag vill ha mer äventyr. Det känns som att han är den som styr mest över vårt förhållande. Samtidigt så är han den mest hänsysfulle, omtänksamme, generöse och lojala, trygge man jag träffat. Känner 100 tillit till honom och vet att han alltid ställer upp för mig i alla lägen. Men mycket på hans premisser.

    Nu känner jag att iom allt detta så måste jag avsluta vår relation då han inte vill möta mig halvvägs. Han tycker att jag ska ändra mig och att han inte gör några fel. Han är extremt envis person, och ska vinna till varje pris. Sedan när det gått ett tag och han märker att man är på väg bort så ångrar han sig och vill ändra på sig. 

    Jag har sån fruktansvärd ångest nu för jag vill inte förlora honom. Samtidigt så kan jag inte ge vika på mig själv och vad jag vill. Hur ska jag tänka? Kärleken finns där från båda håll och vi har alltid så roligt och mår bra av varandra.

    Hur ska jag tänka för att gå vidare?

  • Svar på tråden Ångest! Avslutat relation
  • Ascendere

    Låter som att du är en person som värderar frihet och självständighet högre än samhörighet och då blir det svårt att vara i en relation. 

  • Anonym (F)

    Så ni är egentligen inte kompatibla, särskilt inom viktiga områden. Rätt att göra slut kan jag bara säga istället för att slösa x antal år på att försöka tvinga fram något som inte funkar.

  • Anonym (F)

    Jag undrar mest varför du inte gjort slut tidigare, för det ska inte ta sju år att upptäcka dessa saker.

  • beli
    Anonym (ledsen) skrev 2024-01-23 09:11:31 följande:
    Ångest! Avslutat relation

    Jag måste göra slut med min partner sedan över 7 år pga att vi inte vill samma sak i livet, har olika värderingar på barnuppfostran, framtid, hur länge barn ska bo kvar hemma när de är vuxna, att vi ska flytta ihop där jag vill men inte han, vilken typ av resor vi ska göra, där han alltid vinner med sina all inclusive resor medan jag vill ha mer äventyr. Det känns som att han är den som styr mest över vårt förhållande. Samtidigt så är han den mest hänsysfulle, omtänksamme, generöse och lojala, trygge man jag träffat. Känner 100 tillit till honom och vet att han alltid ställer upp för mig i alla lägen. Men mycket på hans premisser.

    Nu känner jag att iom allt detta så måste jag avsluta vår relation då han inte vill möta mig halvvägs. Han tycker att jag ska ändra mig och att han inte gör några fel. Han är extremt envis person, och ska vinna till varje pris. Sedan när det gått ett tag och han märker att man är på väg bort så ångrar han sig och vill ändra på sig. 

    Jag har sån fruktansvärd ångest nu för jag vill inte förlora honom. Samtidigt så kan jag inte ge vika på mig själv och vad jag vill. Hur ska jag tänka? Kärleken finns där från båda håll och vi har alltid så roligt och mår bra av varandra.

    Hur ska jag tänka för att gå vidare?


    Vad säger han om allt det här? Avslutar han hellre förhållandet än möter dig halvvägs?
  • Anonym

    Ni har inga barn än eller?
    VAd skiljer sig i värderingar angående barnuppfostran?

    Bor ni inte redan ihop efter sju år?
    Är det stort avstånd mellan där han respektive du vill bo?

    När det kommer till resor, då hade jag (som föredrar hans sätt att resa och aldrig i livet skulle åka på äventyrsresor) valt att åka var för sig med en kompis. Det är inte hela världen.
  • Anonym (ledsen)

    Vi bodde ihop i flera år, men jag flyttade ut just pga det jag skrev innan. Olika värderingar i barnuppfostran och att jag vill ha något gemensamt och inte vill resa till hans destinationer alltid.

    Vi har provat särbolivet nu i några år och det fungerar bättre, men jag vill se en framtid, dela ekonomi och livet med den jag älskar. Han prioriterar att barnen ska känna sig hemma och välkomna i alla lägen och behöva känna att han alltid är rädd för att ett barn dyker upp eller hör av sig hela tiden. Jag vill att barnen som är vuxna ska respektera att vi behöver vår egentid, men det tycker inte han.

    Det är dessa saker som är så stora och återkommande som förstör vår relation. Jag känner inget VI, utan att det är han och hans barn mot mig. Och han känner detsamma, att det inte är VI (med barnen inkluderade), utan jag vill bara ha honom men helst inte hans barn. Jag vill helst att de aldrig kommer om jag får välja och jag skäms över det. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att tänka annorlunda. Han säger att i tvåsamhet så måste man ta det negativa med det positiva för allt är inte positivt. Om han är lycklig när barnen är där även om de är vuxna, så borde även jag vara lycklig över att se honom lycklig, tycker han. Jag håller med, men har svårt för att ge det i verkliga livet. 

    Han är inte heller jätteglad när mitt barn kommer på besök ca4 ggr/år, utan vi båda fördrar ju våra egna. Därför blir jag ännu mer irriterad. Hans barn bor ju där halva tiden, så då anser jag att det är skillnad jämfört med mitt barn som kommer så sällan.

  • Anonym (F)
    Anonym (ledsen) skrev 2024-01-23 10:01:34 följande:

    Vi bodde ihop i flera år, men jag flyttade ut just pga det jag skrev innan. Olika värderingar i barnuppfostran och att jag vill ha något gemensamt och inte vill resa till hans destinationer alltid.

    Vi har provat särbolivet nu i några år och det fungerar bättre, men jag vill se en framtid, dela ekonomi och livet med den jag älskar. Han prioriterar att barnen ska känna sig hemma och välkomna i alla lägen och behöva känna att han alltid är rädd för att ett barn dyker upp eller hör av sig hela tiden. Jag vill att barnen som är vuxna ska respektera att vi behöver vår egentid, men det tycker inte han.

    Det är dessa saker som är så stora och återkommande som förstör vår relation. Jag känner inget VI, utan att det är han och hans barn mot mig. Och han känner detsamma, att det inte är VI (med barnen inkluderade), utan jag vill bara ha honom men helst inte hans barn. Jag vill helst att de aldrig kommer om jag får välja och jag skäms över det. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att tänka annorlunda. Han säger att i tvåsamhet så måste man ta det negativa med det positiva för allt är inte positivt. Om han är lycklig när barnen är där även om de är vuxna, så borde även jag vara lycklig över att se honom lycklig, tycker han. Jag håller med, men har svårt för att ge det i verkliga livet. 

    Han är inte heller jätteglad när mitt barn kommer på besök ca4 ggr/år, utan vi båda fördrar ju våra egna. Därför blir jag ännu mer irriterad. Hans barn bor ju där halva tiden, så då anser jag att det är skillnad jämfört med mitt barn som kommer så sällan.


    Du gick in i en relation med en person som har barn men du verkar inte vilja att de ska vara en naturlig del av ert liv. Du verkar sakna förståelse för hur han ser på föräldrarollen och relationen med sina barn. Han å sin sida verkar inte tycka om ditt barn heller.

    Varför gjorde du inte slut när du flyttade ut? Du VET att ni inte är kompatibla, så hur kan du öht tro att de här sakerna magiskt ska förändras?
  • Anonym
    Anonym (ledsen) skrev 2024-01-23 10:01:34 följande:

    Vi bodde ihop i flera år, men jag flyttade ut just pga det jag skrev innan. Olika värderingar i barnuppfostran och att jag vill ha något gemensamt och inte vill resa till hans destinationer alltid.

    Vi har provat särbolivet nu i några år och det fungerar bättre, men jag vill se en framtid, dela ekonomi och livet med den jag älskar. Han prioriterar att barnen ska känna sig hemma och välkomna i alla lägen och behöva känna att han alltid är rädd för att ett barn dyker upp eller hör av sig hela tiden. Jag vill att barnen som är vuxna ska respektera att vi behöver vår egentid, men det tycker inte han.

    Det är dessa saker som är så stora och återkommande som förstör vår relation. Jag känner inget VI, utan att det är han och hans barn mot mig. Och han känner detsamma, att det inte är VI (med barnen inkluderade), utan jag vill bara ha honom men helst inte hans barn. Jag vill helst att de aldrig kommer om jag får välja och jag skäms över det. Vet inte hur jag ska kunna lära mig att tänka annorlunda. Han säger att i tvåsamhet så måste man ta det negativa med det positiva för allt är inte positivt. Om han är lycklig när barnen är där även om de är vuxna, så borde även jag vara lycklig över att se honom lycklig, tycker han. Jag håller med, men har svårt för att ge det i verkliga livet. 

    Han är inte heller jätteglad när mitt barn kommer på besök ca4 ggr/år, utan vi båda fördrar ju våra egna. Därför blir jag ännu mer irriterad. Hans barn bor ju där halva tiden, så då anser jag att det är skillnad jämfört med mitt barn som kommer så sällan.


    Till att börja med, det enklaste att få ordning på. Res var för sig, är man inte äventyrare så vill man inte åka på äventyrsresor. Som din partner, och även jag. Där kan jag ju sätta mig in i hur han känner. Dock, är man inte "all inclusive/sol och bad-resenär så fattar jag såklart hur du känner.
    Res var för sig, ensam eller med en vän. Det är inte hela världen.

    Sen kommer det som är mer besvärligt, barnen.
    Är alla era barn vuxna så SKA de inte få komma och gå som de vill! Varför är han rädd att ett barn dyker upp eller hör av sig? Har hans vuxna barn egna nycklar till ert hem eller? Så de kan ta er på bar gärning, så att säga? Isåfall är det dags för den vuxna ungen att 1. lämna tillbaka nyckeln eller 2. höra av sig och stämma av innan man kommer. Och inte springa där i tid och otid.
    Att de någon gång kommer får du stå ut med, och det gör du nog också om det blir ordning på det ovanstående. 
    Jag gillar inte heller att ha andras (vuxna eller ej) ungar i mitt hem. Men jag har som tur är en barnfri man och mina vuxna barn vet att bete sig och inte bara kliva in i mitt hem oanmälda.

    Tycker han varkligen att det är ok att andra vuxna människor har fri access till ert gemensamma hem? Verkligen? Då fattar jag att du flyttade ut. 

    Så ditt barn besöker er ca en gång i kvartalet och hans bor halva tiden??? MEn, jag uppfattade det som att hans barn är vuxna...  nej, du får hjälpa mig att reda ut den bietn.
  • Anonym (ledsen)
    Anonym skrev 2024-01-23 10:13:02 följande:
    Till att börja med, det enklaste att få ordning på. Res var för sig, är man inte äventyrare så vill man inte åka på äventyrsresor. Som din partner, och även jag. Där kan jag ju sätta mig in i hur han känner. Dock, är man inte "all inclusive/sol och bad-resenär så fattar jag såklart hur du känner.
    Res var för sig, ensam eller med en vän. Det är inte hela världen.

    Sen kommer det som är mer besvärligt, barnen.
    Är alla era barn vuxna så SKA de inte få komma och gå som de vill! Varför är han rädd att ett barn dyker upp eller hör av sig? Har hans vuxna barn egna nycklar till ert hem eller? Så de kan ta er på bar gärning, så att säga? Isåfall är det dags för den vuxna ungen att 1. lämna tillbaka nyckeln eller 2. höra av sig och stämma av innan man kommer. Och inte springa där i tid och otid.
    Att de någon gång kommer får du stå ut med, och det gör du nog också om det blir ordning på det ovanstående. 
    Jag gillar inte heller att ha andras (vuxna eller ej) ungar i mitt hem. Men jag har som tur är en barnfri man och mina vuxna barn vet att bete sig och inte bara kliva in i mitt hem oanmälda.

    Tycker han varkligen att det är ok att andra vuxna människor har fri access till ert gemensamma hem? Verkligen? Då fattar jag att du flyttade ut. 

    Så ditt barn besöker er ca en gång i kvartalet och hans bor halva tiden??? MEn, jag uppfattade det som att hans barn är vuxna...  nej, du får hjälpa mig att reda ut den bietn.
    Håller med i allt du skriver.
    Hans vuxna unge är 21 år och bor vv hemma fortfarande. Den andre bor mer hos mamman. Båda har nycklar hem eftersom de bor där vv, så där kan jag inte göra något. Det jobbigaste är när den som är 21 ska komma även på den andra veckan och ha öppet hus.

    Sen är det ju HANS hus och då får barnen komma och gå hur mycket de vill. Därav flyttade jag ut. Trodde att det skulle bli förändring när barnen blev vuxna, men icke. De flyttar ju aldrig.
  • Anonym (Hmmm ...., ,)

    Exakt hur många miljoner trådar ska du starta gällande detta mycket destruktiva och helt dödsdömda s.k "förhållande "?

    Ni kommer aldrig flytta ihop, han har aldrig velat bo med dig, du och hans barn har aldrig gillat varandra m.m. m.m m.m.

    Ni har gjort slut om vartannat och passar verkligen inte ihop. Finns andra män med pengar, stort hus och pool.

    Gå vidare nu - du har bara ett liv så slösa inte mer tid på denna meningslösa "relation".

Svar på tråden Ångest! Avslutat relation