Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

So nice: nej, det var en man som gått i pension som gjorde första op.
Min dr jobbar inom SU, huvudsakligen på Sahlgrenska men hon op mig på Östra. Hon sydde ju med en tråd som satt i två månader just för att det ska läka så bra som möjligt, hon var dessutom jättebra i bemötandet! Liksom alla andra jag träffade där!!!
Jag fick uppfattningen att man fattade ett speciellt beslut så att hon op mig pga Mona komplikationer vid första op. Hon har skrivit en del i ämnet om man googlar.

Om dy har möjlighet tycker jag absolut att du ska försöka bli op av henne!!!

Är det någon av er som även har problem med smärta långt ner i ryggen? Framför allt er med bakre slidväggsframfall

Buspojkarna. ja jag har ofta ont långt ned i ryggen och har sagt det till många av läkarna jag träffat, men aldrig fått en förklaring till det- har väl mer ryckts på axlarna...så jag undrar också om det är fler som har ont där,om det finns ett samband med rectocele...

so nice: så är det ju att de som inte gjort det bra hamnar långt ned på listan- så är det ju för mig med med hon som op mig sist- tror som du skrev förut att han( o inte bara han 9 gör op till rutiner som kanske ska gå snabbt...tror det är vanligt med dom som jobbat i massor med år även  i alla yrken, men så ska det ju bara inte vara...jag är rent ut sagt skiträdd för att inte det här ska gå bra, efter ett antal op som inte är bra så tappar man ju tillslut förtroende, jag ska till eva på bäckenbottncenter nästa vecka o skall höra om jan är där bla o se om man kan få sig ett snack med honom om han har tid som sagt....

Ja o jag har samma kämsla om att dom tycker att man ska acceptera o leva som det är nu, så fick jag känslan bla om- hon som upptäcte att mitt rectocele aldrig blivit bra o hon jobbar dessutom på bäckenbottn center....hon blev nästan arg då jag förtvivlat berättade att jag inte kan leva så här, det hindrar mig i hela vardagen- jag kan ju tex inte åka bort o ha med det där vattenlavmangs som jag fått för att tömma det sista osv, jag var så ledsen o upprörd men hon sa bara att op nu skulle förvärra saken....ja man vet varken ut eller in- nä du so nice- nån dag ska vi också bli bra!!!

Jag har problem med mitt bäcken, men det har jag haft sedan puberteten. Går hos osteopat och han vet att jag blivit opererad för framfall, han är superduktig men har aldrig sagt att det kan finnas något samband. Mer än att jag är överrörlig i många leder och att det ställer till det för mig.

Svårt att med ord berätta var jag har ont- lättare att visa! men det är långt ned i korsryggen i mitten o strålar ned mot svanskotan- har idag väldigt ont tex o det strålar ned i ändtarmen..hmmm o ned i underlivet...nej jätte svårt att förklara--men jag fattar inte vad som gör denna värk o jag har det nästan dagligen med, var har du ont då?

Buspojkarna: jag äter inte p- piller. Det konstigaste är att jag har varit bättre när jag ätit p-piller. Annars har jag skitont vid ägglossning och mens!

I tisdags förra veckan gjrde jag min operation. Det kändes rligt talat så där. Jag bad om att få tala med operatören innan, men det blev inte förens inne på operationssalen, halvnaken och livrädd skulle jag försöka förklara hur jag upplevde det och vad jag ville ha hjälp med. Så jag började så klart gråta istället och genom tårar och snor hasplade jag ur mig att jag så gärna ville kunna lyfta mina barn utan att det straffar sig med ont hela dagen + att jag ville kunna orientera igen, dvs springa. Sen blev jag sövd och minns inget mer. Jag vet inte om det tog skruv ller om operatören var duktig, men jag tror att det har blivit ganska bra. Operatören var en man, en gammal man. Jag mins att när narkosmedlet började verka så frågade jag honom om man var norrman eller nykter. Jag kommer inte ihåg vad han svarade dock. Jag opererades 17 maj.

De opererade både fram och bakfallet i samma operation plus att de sydde igen förlossningskadan. Jag hade väldigt ont efterråt, på uppvakningsavdelningen, då fick jag Alvedon. Det hjälpte ju precis ingeting och tårarna kom tillbaka, de sa att det inte borde öra så ont. Efter ett bra tag av hulkande och snorande fick jag lite bättre smärtlindring och då blev det riktigt bra. Jag fick komma up till avdelningen och stanna till nästa dag men merpå nåder - alla var liksom inställda på att jag skulle hem, men jag tog mig knapt ur sängen så det blev helt enkelt inte så. På morgonen innan jag skulle hem fick jag tala med operatören igen. Han sa att eftersom mina skador var att betrakta som rena förlossningsskador så var prognosen för att det skulle bli bra - bättre! Men han kunde inte garantera så mycket alls. Jag blev sjukskriven 1 vecka och på tisdag är det således dags att börja jobba igen. Men det tror ajg inte att jag klarar faktiskt. Jag har inget tungt jobb utan sitter vid dator hela dagana - men jag har svårt att sitta - det är igentligen det stora problemet just nu.

Jag vågade titta igår och det SER mycket bättre ut. Det ser helt ut, förrut så var allt vidöppet - men det är inte vidöppet längre. Det känns också ganska bra faktiskt. På det stora hela så är det ett steg i rätt riktning. Dock kan jag forfarande känna att hela underlivet gungar när jag t.ex. nyser, hostar eller tar i av någon anledning.

Jag vet inte ännu om jag är nöjd eller inte. Själva operationen kändes väldigt psykiskt jobbig och jag fick magsjuka efterråt dessutom (slapp förstoppning i alla fal ;)) så de har tagit några extra dagar att komma på fötter. Men mest troligt är jag nöjd. Återstår ju att se om jag kan lyfta, hoppa, springa osv. Ännu tar jag det lugnt.

Det där onda som några av er pratar om har jag också känt. Märligt. Långt ner, nästan svanskotan, och strålar ut. En enorm trötthetskänsa i nedre delen dessutom. Nåja.

Jag ville bara dela med mig. Det finns liksom ingen jag kan prata om det här med. Av någon anledning nämnde jag det för grannen (fråga mig inte varför - så här i efterhand är det obegripligt), min oro för framtiden och min sorg över att det över huvud taget blivit så här. Grannen hävdade att jag ju såg allt i nattsvart och att jag borde sluta analysera det hela så mycket. Efter det så har jag lär mig att knipa tyst. Istället öser jag ur mig här. Tack

Hoppas din op blir bra nu!!! Håller alla fingrar och tår för det.

Det där med att ingen förstår känner jag igen. Pratade med sambon igår och han tycker jag ska bli mer positiv. Det finns ju hjälp att få så varför vara så deppig!!! Helt otroligt, tack för den.

En annan fråga, när jag står upp så känns det otroligt obehagligt bak i mellangärden. Svårt att förklara men det skaver liksom och allt känns vidöppet. Vågar inte böja mig heller så jag tar in luft och sedan pruttar när jag ställer mig upp. Suck!

Vad var det för förlossningsskada du fick? Själv sprack jag nästan igenom sfinktern och ett stygn gick upp för tidigt . Kan ju vara det som spökar även om det känns läkt när man tar med fingret.

Hur känslig är tarmen och den buktar emot främre slidväggen? Kan det vara det man känner?

Vill bara ligga ner hela dagarna. Är så deppig.