• Victoria70

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Victoria70
    Kattflickan skrev 2011-05-09 22:00:26 följande:
    AlidaC: Det tar tid innan man kan sluta gråta. Jag började gråta häromdagen på jobbet för att jag tänkte på vår dotter och på hur jobbig aborten var. Sen återkommer ofta tanken till mig att det är så osannolikt att det hände. Minns hur glad jag var när jag gick in i vecka 12 utan ett missfall, tänkte att det var safe!

    Det tar tid innan man kan vara sig själv på jobbet och jobba helt och fullt ut. Försök ta det lugnt och pressa inte dig själv! 

    Jag började fundera idag över att det kanske vore bra att börja förbereda sig på att det kanske aldrig blir ett barn, man vet aldrig. Men jag hoppas jag har fel och att det snart blir plus igen!

    Kram!

    Millan

     
    Så får du inte tänka, klart att det blir barn.

    Jag tror dock att när vi kvinnor tänker för mycket och vill alldeles för mycket att det blir som en spärr.
    Försök slappna av och må bra.

    Kram till dig...
  • Lise W
    Victoria70 skrev 2011-05-10 14:08:25 följande:
    Så får du inte tänka, klart att det blir barn.

    Jag tror dock att när vi kvinnor tänker för mycket och vill alldeles för mycket att det blir som en spärr.
    Försök slappna av och må bra.

    Kram till dig...
  • Pilla1979

    Tråkigt att det inte blev nåt denna gången Millan. Men tror som Victoria skrev att när man vill för mycket så blir det som en spärr...tror det kommer att bli en liten bebis för dig med så småningom! Kanske man behöver annat att tänka på...

  • Victoria70
    AlidaC skrev 2011-05-09 19:56:47 följande:
    Hej!

    Andra veckan på jobbet och jag gråter fortfarande. Försöker hålla mig undan lite på fikat för jag drar ju ner stämningen ganska så rejält.

    Victoria: Tack. Som jag skrivit tidigare är det "riktigt skönt" att ha hittat hit. Ditt råd om att lyssna på kroppen fullt ut känns ju helt riktigt men jag slåss samtidigt mot känslan av att andra förväntar sig att jag ska börja komma igen. Då får jag istället dåligt samvete för att jag inte klarar av mitt jobb och annat så som jag tror att jag borde.

    Jag hoppas att du hittar tillbaka till energin och orken att vara närvarande till 100% för dina barn du har hos dig. Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men jag tror kanske att din känsla kan förstärkas av dåligt samvete. Utgå från de signaler dina barn ger dig och inte från dina egna krav på dig själv.

    Själv har jag börjat att varje kväll skriva ner några stunder under dagen där jag kännt mig lite gladare eller kanske t o m skrattat och orsaken till det. Det hjälper lite att läsa igenom det och tvingar mig att inse att sorgen alltid finns där men att det också finns annat som är värt så otroligt mycket (vad förnuftig jag låter, undrar då varför jag gråter så mycket :(

    Stora kramar
    Jag tyckte och tycker fortfarande att denna tråd är ett enormt stöd.

    Nog för att det går längre mellan gångerna jag går in och läser och skriver, men tidigare vid avbrytandet  och den värsta sorgen tyckte jag att det var så skönt att skriva av mig här. 

    Lyssna på din kropp och sinne och försök inte vara en "superkvinna". Allt har sin tid och det dumma med oss är att vi liksom inte har tid att sörja. Jag tänkte presic som du, ...att de kanske tyckte att jag var fjantig som inte orkade jobba, ...att så ledsen kan man vell inte vara, ....att gud vad löjlig är, så farligt är vell et inte.
    Men en av mina äldre och kloka arbetskamrater sa att så tänker nog ingen. Du har ju faktiskt förlorat något oerhört erfterlängtat och älskat även om du inte har träffat det, och det är sant,  så är det.

    Jag försäkrer leva i nuet mer nu, vara medveten vad jag gör, hur jag gör och varför jag gör saker och ting. Jag försöker vekligen att leva så och kanske går det bättre för var dag, men ibland, som nu är det lite tungt.

    Jag tror att gråt är viktig..

    Kram till dig
  • Kattflickan

    Tack för all peppning! 

    Känns bättre idag. Snart kör vi igång nästa försök, hoppas det lyckas.  

    Ja Victoria, jag trodde faktiskt inte att sorgen skulle sitta i så länge. Nu är jag inte ledsen på samma sätt längre men känner mig ibland så sorgsen.

    AlidaC: Jag tror dina jobbarkompisar förstår! Bland mina var det flera som kom och berättade att de haft problem med att få barn, missfall etc. för att trösta mig.

    Millan 

  • pluppfamiljen

    Oj vad trist, hoppas du kommer vidare... Lycka till med nästa graviditet. 


    Blivande 6 barns mamma
  • Lise W

    Hej där :)

    Här är det fint, RUL på måndag, sista "hindret" sen kanske man kopplar av lite här {#emotions_dlg.flower}

  • Lindis1974

    Hmmm. Allt försvann i mitt inlägg. Undrade även hur du mår Pernilla ?

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort