Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Då var det finito för min del... Började blöda lätt i em och väntar nu bara på att mensen ska komma igång på riktigt. Även om jag hade det på känn så reagerade jag mycket starkare än jag trodde att jag skulle göra. Känns så hopplöst bara... Blir att börja om från början igen med nässpray och sprutor. Om vi får ett nytt försök vill säga. Hoppas hoppas verkligen det. Funderar också hur många försök man ska ge IVF innan det är dags att gå vidare? Lätt att man bara skjuter besluten framför sig...

Tycker att det är så oroväckande få med lågt AMH som lyckats bli gravida och jag hoppas verkligen att vi får några solskenshistorier här snart!

Anemon är näst på tur - håller alla tummarna för din skull!!!

Poussin: Vi kanske får följas år nästa gång också? Hoppas på bättre tur då! Glöm inte att det är Harens år snart

Tack alla fina för att ni finns och lyser upp i mörkret!

Kramar

Oh nej Linn! Jag blir så ledsen för er skull om det är så att du börjat blöda ordenligt. Det är inte rätt slut på den här historien!
Vet så väl vad du går igenom och alla tankar som far genom huvudet efter flera misslyckade försök själv. Men man måste tillåta sig själv att bli både ledsen och även förbannad över att situationen är som den är. Ingenting man kan göra åt men man måste få ge utlopp för känslorna. Bottna först i det och sedan när ni orkar får ni ta nya tag och har pratat med läkarna så vet ni mer och kan fatta beslutom vilken väg som är rätt väg för er att gå.
Styrkekramar till dig!

Vad tråkigt Linn! Jag hoppas trots blödning att det är falskt alarm. Så länge du inte blöder som en riktig mens finns det hopp men jag förstår att du har börjat tvivla.
 
Varma kramar!

Min käraste Linn - Jag hoppas av hela mitt hjärta att det bara är falskt alarm och att blödningen slutar! Hoppas, hoppas, hoppas! När har du TD? Det finns en hel del som blöder och som sen visar sig vara gravida i slutet i alla fall. Jag vet så väl hur jobbigt det är och hur fruktansvärt ledsen man blir, om det nu verkligen inte har funkat så är det viktigt att låta sig vara ledsen, arg  och tycka att livet är grymt orättvist. Det är så mycket känslor inblandade i det här och jag tror det är viktigt att låta dem få komma ut.
Tänker på dig min vän och kommer hoppas verkligen innerligt att det inte är över! Och om det skulle vara det så finns jag här och jag följs gärna åt - som du säger så närmar sig Haren med skuttande stormsteg och då kan vi ju inte annat än lyckas! Enorma styrkekramar till dig

Själv har jag haft 2 deppdagar - verkligen hann ifatt mig igår morse. Det var faktiskt dumma DN's fel, 1:a sidan basunerade ut att allt fler familjer väljer att skaffa 3 barn... JAG VILL OCKSÅ HA 3 BARN, men kan ju för 17 inte ens få till ett enda. Och så är alla mina närmaste vänner gravida eller så har de precis fått barn. Har tyckt VÄLDIGT synd om mig själv i 2 dagar, men nu är det bättre, är back on track efter lite yoga.

Kramar till alla er starka tjejer!

Linn: hoppas det var falskt larm. Håller tummarna! När har du TD?

Poussin: lästa också DN om 3 barn. När vi var i IVF karusselen 2008 kunde jag också vara frustrerat och ledsen när jag läste om stora barnfamiljer och det var väl drömmen att själv kunna få 2-3 barn.  De dagarna man mådde värst var jag även lite arg innuti mot de som klagade om misslyckade syskonförsök. Då tänkte jag: var glad att man i alla fall har 1 barn!!!
Nu måste jag erkänna att jag är i samma sits, vi har fått en underbar flicka mha IVF men önskar ett syskon till henne. Inte enbart för vår del, men för henne. Jag var nästan 39 när jag fick henne, hennes pappa var 40; farföräldrar ca 75, morföräldrar ca 65. Pappans familj är i övrigt liten, inga kusiner men 1 syster med sambo och 1 barn. Själv har jag flera kusiner med barn samt 1 syster med 3 barn. Men jag undrar....hur ser hennes familj ut om 10-20 år? Min familj bor ju inte i Sverige. Skulle vara trevligt att ha ett syskon även när hon är äldre. I alla fall har hon jämnåriga kusiner. Nu känner man iofs inte samma stress eftersom man redan har henne. SKulle det inte funka med denna (sista?) IVF vet jag inte om jag kommer att lägga mera energi/kraft/ pengar på nytt syskonförsök.

Lycka till och kramar till alla som behöver!!

Tack för alla uppmuntrande ord! Det värmer ska ni veta.

Gjorde ett gravtest i morse som såklart var negativt och nu har mensen kommit igång på riktigt (TD på söndag). Ska ta och ringa kliniken i dag eller i morgon för att snabbt få en ny läkartid så att vi kan diskutera hur vi ska gå vidare.

Tänkte på det här att berätta för omgivningen. Hur har ni gjort med det? Vi har berättat för familjen och ett fåtal vänner och jag tycker nästan att det är jobbigt att umgås med vänner som inte vet – eftersom jag förstår att de undrar varför vi aldrig får barn – och då blir det en stress i sig. Ibland känner jag att det enklaste bara vore att berätta för vänner och kollegor, men vet inte om jag orkar uppdatera alla löpande hur du går. För berättar man kommer definitivt frågorna, hur går det, vad blir nästa steg, hur mår du, när vet ni om det blev något osv osv.

Vi funderar att ställa oss i adoptionskö och om det blir verklighet med adoption kommer jag att berätta. Men vi testar några fler IVF-försök först och ev ÄD.

Det är VÄLDIGT synd om oss alla som måste gå igenom det här helvetet. För det är ett helvete. Ingen som inte är i samma situation kan någonsin förstå. Och inte är det lättare när personer i omgivningen ploppar ur sig barn till höger och vänster. Ibland förundras jag själv över var jag får min kraft ifrån och har insett att jag personligen mår bättre av att blicka framåt och ta kontroll över situationen än att deppa ihop. Men självklart ska man tillåta sig själv att sörja och alla är ju olika - men det är så jag funkar.

Hittade en artikel som är några månader gammal där det står att IVF är ”bra” för förhållandet. Kan ju vara lite uppmuntrande mitt i all kamp. Skickar med en länk: www.hu.liu.se/nyheter/Nyhetsarkiv/1.208336

Kram alla fina!

Käraste Linn - Neeeej, gumman, jag är så otroligt ledsen att det inte slutade med ett pluss för er, vi får helt enkelt skylla på Tigern, bara en vecka kvar till Haren!!! Jag gjorde precis som du och ringde kliniken så fort jag kunde, har fått en tid på måndag. Jag kommer att vänta en cykel för att ladda mentalt och fysiskt så nästa försök blir någon gång i slutet av mars.
Ja, det är verkligen ett helvete och som du skriver så kan ingen som inte upplevt det någonsin förstå hur jobbigt det är. Jag tror som sagt det är viktigt att tillåta sig vara ledsen, men precis som du så låter jag inte sorgen ta överhanden utan blickar framåt, för nästa gång så blir det ett plus, så är det bara!  Har fått tillbaka min energi, tror starkt på träning.
Det här med att berätta är lite knepigt, vi har berättat för familj och närmaste vänner, orkar inte riktigt berätta för alltför många, för precis som du skriver så vill ju alla, i alla välmening, ha uppdateringar om hur det går. Men jag ville att mina närmaste vänner ska vara informerade, de finns där och stöttar så gott de kan, även om de inte kan förstå.
Vi har också pratat om adoption och kommer troligtvis att ställa oss i kö om nästa försök inte funkar. Vi kommer att köra max 3 IVF försök till och sen gå över till ÄD. Hur gärna jag än vill ha ett barn som har mitt dna, så är det viktigaste i slutändan att bli förälder, och om det till slut innebär adoption så kommer det också att bli fantastiskt!
Ska läsa artikeln, för egen del så kan jag säga att hela den här karusellen har helt klart fört oss närmare!

Nästa försök bli det plus och bebis för oss båda!
Stora varma styrkekramar till dig!!!

Åhh vad trist Linn, framför allt för er men vi skulle även alla behöva höra en framgångshistoria snart... 

Vad gäller att berätta för sin omgivning så berättar jag, det är framför allt en form av min terapi och för min del har det bara varit positivt... Allt från att bekanta visar en empati som jag aldrig kunde hoppas på och det kommer även snabbt fram att det finns fler som haft eller har det svårt... Tycker att det är konstigt att det nästan är ett tabu-ämne... Men alla är vi förstås olika, man måste känna efter själv...  

// Jegs 

Tack för omtanke Poussin och Jegs!

Jag är ganska "pratig" av mig och mår ofta bra att vara öppen och ärlig. Och det handlar verkligen inte om tabu för min del, utan mer att om att det blir så jobbigt att behöva informera alla om hur man mår, även om de enbart menar väl. Men av de som jag har berättat för har jag upplevt mer empati och värme än jag någonsin kunnat ana - vilket är otroligt rörande. 

Jegs, hur går det för dig? När är det planerat att ni ska dra igång?

Håller tummarna för dig Anemon att du har bättre tur än jag!

Kramar

Hej alla goa tjejer. Jag har tittat in lite då och då men inte haft ork att skriva.. Känner såå med er alla som haft det tufft! GE INTE UPP!!! Och hu vad jag känner igen mig i hur ni har analyserat och funderat över allt. Den här gången måste jag sluta analysera och stressa upp mig dygnet runt.. den här gången vad är då det för mig, jo jag sitter som på nålar att de ska ringa från CVL och säga att det blir FET i efter middag!!!!!! Jag hoppas hoppas hoppas att lilla eskimån är en av de envisaste som finns och att den klarar upptiningen plus att den stannar kvar i 9månader! Trots allt, så lyckades ju vu naturellt  för 3 år sen, det vore väl 17 om det inte ska gå så här oxå... Hjälp vad jag svamlar.. förlåt..