Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Men det är väl det som är att förlåta? Att förlåta innebär inte att man säger att "det gjorde inget att du svek mig". Att förlåta gör man för sin egen skull - accepterar att det som den andra personen gjorde mot en, det kan man inte göra ogjort. Man släpper det, accepterar att det är som det är och går vidare med alla andra saker såsom tilliten, relationen osv.

precis så tror jag det är - och upplever att jag försökt hantera min egen erfarenhet..
För mig har en viktig faktor varit att försöka förstå och värdera uppsåtet.
Dvs. själva lidandet och smärtan jag fick gå igenom överlevde jag, det var fruktansvärt men släppte efter ett tag och det gick över. Därefter fick jag försöka förstå och acceptera hur hon kunde fatta så fruktansvärt kortsiktiga och egoistiska beslut - de val som föregick handlingarna/lögnerna..
I slutändan beslutade jag (för mig själv) att hon absolut och fullständigt säkert gjorde det hon gjorde i någon slags "tillfällig sinnesförvirring" eller "känlsomässig bedövning", självbedrägeri eller liknande..

Oavsett vad så är min övertygelse att hon aldrig velat mig något ont, tvärtom, vissa av lögnerna hade rent av syftet att skydda mig (även om det sedan blev fel)..

Jag kan jämföra lite (extremt förenklat) med barnen när de bråkar hemma (inte helt ovanligt då de är nära i ålder och så); Vid de tillfällen då de verkligen bråkar och slåss så kan smärtan ta ganska lång tid att gå över..

Då handlar det (oftast) inte om den fysiska smärtan utan känslan av att man blivit kränkt.. "någon ville mig illa..". Då kan de vara otröstliga länge, ilskna och förbannade..
Andra gånger kan de råka ut för en riktigt rejäl jättesmäll i samband med en olyckshändelse, de vet att syskonet inte alls menade något illa utan att foten råkade flyga upp under leken och träffa illa.
- I det läget går smärtan oftast över ganska snart och de är snabbt igång och leker igen..

Lite så har jag försökt hantera det, försökt intala mig själv att hon faktiskt (egentligen) vill/ville mig väl och att handlingarna inte var riktade "mot" mig.. De träffade illa och hon inser att det var dumt att ljuga men jag har kommit över det och släppt det för länge sen nu..
Inte för hennes skull utan för min egen..

Jag är helt övertygad om att man behöver hitta ett sånt här förhållningssätt - eller liknande - för att orka gå vidare i samma relation. Att försöka "bara" glömma och gräva ner funkar inte om det finns en massa obearbetad ilska, hat och bitterhet.. Den kommer att bubbla upp tillräckligt ofta för att förstöra alla försök till en nystart/fortsättning.

Ja, man måste ju förlåta, men jag undrar lite om den obearbetade ilskan som kanske bubblar upp. Sitter i en relation som kanske tar slut nu, vi har en dialog. Jag är den som blivit sviken. Om jag ska kunna gå vidare måste jag ju få bort min ilska, hat och bitterhet - det är ju ingen idé att försöka gå vidare om man inte har accepterat och bestämt sig för att man kan leva vidare med snedsprånget, men kan man det. Jag är rädd att jag kommer att dra upp det igen om jag blir sårad och arg. Det är ju heller inte rättvist. Vad är rådet då, ska jag bara göra slut, hur långe ska man försöka, hur länge får man vara sårad och arg. Jag pratar om 4 veckor nu....stor sorg har jag, finns nog fler där ute i samma sits?

Fyra veckor är ju inte så lång tid...
jag tror att man om man vill gå vidare tillsammans aktivt måste anstränga sig för att låta diskuterandet, ältandet och pratande om otroheten bara låta ta en viss plats. När det kommer upp kanske prata och gråta om det i en halv timme/ en timme...och sen släppa det. Fortsätta med dagen. Så man inte gör varandra ännu mer illa.

Fråga dig själv om det är värt att stanna och kämpa?, Väger fördelarna emot?

Jo, det kanske är det som är att förlåta.
Men den klassiska ..där den ena säger förlåt och den andra säger jadå, det är ok...känns inte helt bra. Jag vill höra min partner be om förlåtelse men kan inte mer än att säga ja, jag älskar dig och vill vara med dig. Och när han frågar om jag kommer förlåta honom så kan jag i nuläget inte säga mer än att jag tror att jag kommer komma över det, att det kommer sluta göra ont och uppta mindre tid så småningom.

Fyra veckor är inte alls lång tid... jag tror att jag började känna något slags förlåtelse efter kanske ett halvår. Men oron, rädslan, ångesten och ilskan kommer upp gång på gång ändå. Mycket beror på min partners sätt att bete sig.

Ja, ångest...4 veckor av ett rent helvete, ingen sömn, ingen matlust.

Fråga dig själv om det är värt att stanna och kämpa?, Väger fördelarna emot, Jag älskar den mannen.
Vet inte var jag är riktigt, han vill att vi fortsätter, jag har sagt att jag kommer att vara bitter och ledsen, men det förstör ju också...då ger man ju inte kärlek som kan bygga upp relationen utan man förgiftar allt med sin bitterhet. 

Jag har inte förlåtit, jag kan inte. Förlåt för mig är som att säga ok till det han gjorde och det är inte ok. Det kommer aldrig vara ok. Jag älskar honom men jag kommer aldrig förlåta honom för att han gjort mig så illa.

Nej förlåta är som att säga ok, men ändå om relationen ska fortsätta måste man ju acceptera det som hänt.
Har du din relation kvar, och i så fall kan du låta bli att ta upp det? 

Har du kontaktat vc? Så du får hjälp att sova och kanske en samtalskontakt.? Det kan behövas i såna här krissituationer så man får hjälp att handla lite konstruktivt istället för bara destruktivt.

Om inte, så gör det omgående!,