Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Tror dom som kan gå över gränsen å vara otrogen också har lätt för att ljuga om andra saker... anledningen till att man fortsätter ljuga är för att man vet/tror att sanningen är värre en de lögner han nu drar till mig... människor över lag gör ingenting utan att själv få ut någonting positivt utav det...

Vet du varför han var otrogen? Min sambo var otrogen för tre år sedan, vi hade bott ihop fem år, jag försökte förlåta men efter ett halvår klarade jag det inte längre. Vi hade inga barn, så det var kanske lättare för oss.

Jodå de förstår, de väljer bara att skita i det eftersom du stannar ju kvar oavsett vad han gör. Varför skulle han sluta ljuga om det ändå inte händer ett skit när han fortsätter göra det?

Eller en kombo av båda två, ljuga för att komma så billigt undan som möjligt och därmed också slippa stå för skiten man ställt till med?

Att de struntar fullkomligt i den andras känslor var väl uppenbart redan när de valde att vara otrogna, annars hade de väl inte gjort det?

Min sambo sedan nästan tio år tillbaka var otrogen, en engångsgrej när han var ute med killarna (så vitt jag vet....) vilken han berättade om. Jag ville och försökte förlåta och förlåtelsebiten funkade men däremot var tilliten borta och jag lämnade ca ett halvår senare (inga barn).

Jag mådde helt enkelt inte bra av att undra och nojja så snart vi var på skilda håll, för mig känns det ovärdigt att ha koll på sin partners mobil / mail så att bedriva någon form av kontrollverksamhet kändes inte aktuellt. Kan däremot ibland önska att jag aldrig fått veta.

Har nu själv en relation med en upptagen man sedan ett par år tillbaka (förkastligt, jag vet) vars fru är ovetande. Jag skulle aldrig kontakta henne men funderar ibland på det här kring att leva i lycklig ovetskap eller ej. Hur tänker ni som blivit bedragna, hade ni önskat att ni aldrig fått veta eller föredrar ni att kunna fatta ett infornerat beslut?

Fast verkligheten har ju redan kommit ikapp henne, och verkligheten är att hon har dig kvar oavsett vad hon gör och att du nöjer dig med att hon kör i 180 och du följer med i baksätet oavsett vart resan går och hur många andra passagerare som är med i bilen. Du ställer ju inga krav utan gillar läget och hoppas på det bästa och att saker löser sig av sig själva, hur kan du då förvänta dig förändring?

Jag vet av erfarenhet att det är svårt att acceptera detta, de flesta verkar behöva vältra sig i skiten ett tag innan polletten trillar ner hela vägen, det gjorde jag med.
Men faktum är att din fru inte är den du trodde hon var, den människa du valde är inte den du ser framför dig, den personen är död och begraven, den personen du ser framför dig är en ny människa som delvist påminner om den gamla men också har nya attribut som inte är lika trevliga. Hon är fullt kapabel att medvetet svika dig, ljuga för dig och förödmjuka dig. Det är något du aldrig kommer komma från. Det var liksom ingen olycka, hon halkade inte och råkade landa på en kuk, hon valde fullt medvetet, och inte nog med det, när hon allt kom fram så valde hon att ljuga för dig och inte släppa kontakten med den andra snubben, fullt medveten om vad det gör mot dig. Hon kunde valt att vara ärlig, hon kunde valt att släppa den andra snubben, hon kunde valt att sluta förödmjuka dig men hon valde att inte göra det, hon har helt enkelt en ganska egoistisk och hänsynslös del av sin personlighet, det här är ingen "tillfällig förvirring" det är fullt medvetna val. Det kommer du inte ifrån oavsett hur mycket du hoppas, och det är en vetskap du kommer bära med dig vad som än händer.

En annan sak du bör vara medveten om är att hon har haft lång tid att förbereda sig för detta, hon har haft lång tid på sig att distansera sig känslomässigt från dig, för dig kom allt som en kalldusch, du kom in i loppen när hon redan hunnit springa några kilometer.

Som sagt det här förstår man oftast långt senare, när man börjar se klart igen, börjar tänka rationellt igen. För det finns inget rationellt i det du gör nu. det finns ingenting rationellt i att låta sig förödmjukas, det finns inget rationellt i att låta någon annan styra över ens liv, oavsett hur kär man är. Ingen kommer tacka dig eller resa en staty över dig för att du offrar dig själv för någon som inte bryr sig om dig allra minst din fru, hon kommer göra det du borde ha gjort, gått vidare med sitt liv, levt sitt liv.

Jag hoppas att du inte hinner ta allt för mycket stryk på vägen till insikt och kommer ur det hela någorlunda hel.

Den frågan har diskuterats många ggr på FL och det som är slående är att nästan samtliga personer som är eller varit otrogna är fullkomligen övertygade om att "man mår bäst av att vara ovetandes" medan de allra flesta som blivit bedragna tycker raka motsatsen....säger inte det ganska mycket?

Jag tror personligen att behovet av att tro att den som är bedragen mår bäst av att inte veta något föds ur skuldkänslor för sitt eget beteende, för det förtar liksom lita av skulden om man tror att personen inte lider av det man gör eller deltar i att göra mot henne/honom.

Intressant, jag är ganska ny här så har inte följt tidigare diskussioner kring detta.

Vi är ju alla olika men när min ex sambo berättade om sin otrohet upplevde jag som att erkännandet föddes ur just skuldkänslor för hans beteende. Tror dock att jag resonerat annorlunda om det rört sig om en regelrätt affär snarare än ett ons. Har själv aldrig varit otrogen mot någon och hoppas det förblir så men...människor överraskar ju sig själv ibland så är ödmjuk inför att man aldrig ska säga aldrig.

Nja, att aldrig säga aldrig är en sanning med modifikation, vissa personer gör ju aldrig det, alltså är det väl inte fel att säga aldrig? Om man haft många chanser att vara otrogen i sitt liv men valt att inte göra det är väl oddsen att man gör det kanske inte så stora. Det har kanske lite med värderingar eller inställning till otrohet att göra, Jag tycker personligen att säga "man ska aldrig säga aldrig" är detsamma som att lämna det lite öppet, jag hoppas jag inte kommer göra det men under rätt omständigheter så kommer jag antagligen göra det, jag tycker det speglar att man är öppen för den möjligheten, likadant med att säga "jag hoppas att jag aldrig är det", för det man delvist säger då är att det inte är en själv som styr över vad man gör utan ödet eller omständigheterna, och otrohet är ju inget som bara händer, det är något man medvetet väljer.

Du har kanske inte varit otrogen , men du deltar i en otrohet och det verkar av det du skriver generera skuldkänslor hos dig, du skriver ju själv att det är "förkastligt". Du verkar alltså vara medveten om att det du deltar i att göra mot hans fru inte är bra, då är det kanske inte så konstigt att dra slutsatsen att det är bekvämast för dig att tänka att hans fru mår bäst av att inte veta det ni gör mot henne? För då förminska det lite det ni gör mot henne, gör det lite mindre fel?

Jo människor är olika, det finns de som inte vill veta, men de har i samtliga diskussioner och omröstningar visat sig vara i en klar minoritet, och av dem så är det många som säger sig vilja veta under vissa omständigheter, till exempel om det är en regelrätt romans och inte ett ONS, eller om deras partner har känslor för den andra...väldigt få vill inte veta alls.

Att veta men bara under vissa omständigheter men inte under andra har en liten fälla, som bedragen avgör man ju inte själv när man ska få reda på saker, det hamnar helt och hållet under den otrognes kontroll. om personen utgår ifrån "det man inte vet lider man inte av" kommer personen inte berätta under någon omständighet, oavsett om det handlar om ett ons eller flera års förhållande.

Trots att jag alltid vetat om att min man går bakom min rygg så har jag inte orkat göra något åt det. Det har hänt igen och jag vet att jag måste lämna honom nu. Vet bara inte hur jag ska orka...

Det har gått många år för mig nu sedan set sist hände något. Jag känner mig som en trött kämpe, för att referera till mitt tillfälliga nickname.

I perioder har allt varit bra, jag har inte oroat mig nämnvärt. Sen faller jag. Undrar över kvinnliga kollegor, vill inte att han ska gå på after-work, vill få reda på lösenord till telefonen... En gång lyckades jag se koden hans å läste i mobilen. Hittade egentligen ingenting vilket var skönt men jag blev ändå ledsen. På mig själv. Har jag inte kommit längre??? Han märkte att jag hade kollat. Blev less och ändrade kod till telefonen. En längre kod. Dolde aviseringarna.

Jag förstår honom. Från att det var han som höll på att ha sönder oss så har det blivit jag som är den tärande dåliga personen. Tilliten.. Finns det någon eller ska jag ge upp nu. Långt långt efter att allt egentligen är överspelat. Vi har bägge bytt jobb, flyttat, bytt omgivning. Familjen.. Hur blir det med familjen? Vardagen är ju ganska bra ändå. Suck!