Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Då förstår jag, ja det finns sannerligen konstiga människor. Jag funderade en stund härom dagen vad som krävs för att man ska kunna göra det min man och hon gjorde mot mig. Det var så kallt och beräknande och med största skitigaste stövlarna på in i mitt mest personliga. Helt oförlåtligt och bara något att lära sig leva med. Även om det nu var så (som det beskrivits...) att de var två sorgliga människor, som sökte lappa på sin dåliga självkänsla, så kan jag inte ta in det. Empatin för andra hos mig har liksom satt upp en tröskel för den typen av agerande. 

Jag inser att jag i mitt framtida liv ska försöka sålla bort allt drägg ur mitt umgänge och bekantskapskrets, d v s de opålitliga, med låg moral, ryggradslösa och själviska. 

Det borde vara ett steg i rätt riktning.

Kram på er vänner, nu ska jag ut och älta vidare i r l med en vän på en liten bar  /TS

Jag säger bara grattis! Om du tror på det, tror jag på det. Leve kämparandan och kärleken.

Kram/TS 

...funderar på vad du skrev, du "tog dig mod och tog reda på allt".... Hur gör man då? Visste du någon som kunde berätta för dig om din man eller? Även om jag tror saker om min, så vet jag ju inte hur jag ska få veta om det är sant..

I mitt fall var det så att jag först invaggades i tron (av min man) att det inte var värre än vad han sagt. Han hade berättat en del "grövre" saker och jag köpte det hela. Tänkte att det här kan jag bearbeta och lära mig leva med, även om det blir en tuff match - men så av en händelse hittade jag ett kvitto som visade att han ljugit och så raserades allt jag låtit sjunka in och accepterat. Då satte sökmotorn i gång och jag var så säker på att det värsta var inte sagt - detta handlade om en sak som - om det var sant,  så skulle jag vara tvungen att gå - det kunde jag bara inte leva med (allt för kränkande...). Min man hade försökt hindra mig från att ta kontakt med en person, och jag hade köpt den lögnen också - varför jag inte borde prata med denne - men nu skydde jag inget och rev alla gränser för vad jag brukar göra, ringde, kollade all elektronik han skyddade så mycket med koder och allt. Tyvärr var det sant och världen rasade en gång till - det var inte lätt på något sätt men jag som inte fattat detta med att "ge upp relationer", såg ingen återvändo. Alla har gränser för vad de kan ta psykiskt.

Har lärt mig att min intuition är en väldigt pålitlig grund. Sedan får man ta tag i de trådar man har. Det bär emot att kontakta främmande människor om känsliga saker - men är man tillräckligt intresserad av att inte bli mer lurad - då bara kör man.

Kram/TS

Jag har faktiskt varit öppen mot folk omkring oss, tro det eller ej. Har kontaktat de kvinnor som gör mig obekväm och sagt att vi har haft det tufft länge nu och att jag inte behöver några anledningar att tappa tron på min partner så att om de behöver vara kramiga eller söta mot någon så kan de väl välja någon annan än just honom. De jag kontaktat har all respekt för det, även om de är otrogna med någon annan mitt framför ögonen på mig.

Vet inte om det är rätt, men det är ett sätt i alla fall..

Jag tror att det kan vara ett bra sätt, då vet iaf alla medverkande hur läget ligger till. De som inte menar något illa kanske har vett att hålla sig undan och inte strö salt i såren.

Ja, som jag tidigare sagt i tråden - att i kris gör man vad man måste, det kanske blir saker som man aldrig skulle ha gjort förut, sådant som folk ifrågasätter eller tycker är överdrivet eller knasigt - men det spelar ingen roll - det viktigaste är läkningen - vi har bara ett liv! Jobba på och ta för er av de redskap ni hittar. 

Kram/TS 

Kanske. Jag känner mig iaf som att jag blottar mig för hans vänner. Att jag verkar sotis och kontrollerande.

För mig var det viktigt att hans vänner fick lite av "min version också". Men visst är det svårt, det klart att det är lätt att tänka att någon vill "svärta" någon annan i en sådan här situation. Jag kontaktade bara några av min mans vänner, men mest för att de hade information jag behövde för mitt slutgiltiga beslut.

Ja det är inte lätt - vill man bara inte hellre sätta sig och i lugn och ro ha vardag och läsa en saga för någon typ.
Tänk om de visste vad de ställer till, de otrogna, med sitt egoistiska "skygglapps-tänk". 

Jag citerar en del av det här inlägget igen, med dagens filter på glasögonen och undrar...

Jag har den bestämda känslan av att han inte förstår. Han förstår inte alls hur ont det gör såhär lång tid efteråt, fast han själv blivit bedragen i en tidigare relation. Och han förstår inte hur jag är på helspänn hela tiden och att alla hans normala beteenden blir misstänkta.

Jag undrar vad han ska kunna agera kraftfullt med det han gör för att jag inte ska överreagera med panikångest redan innan jag hinner ställa de frågor jag har. Jag undrar vad jag kan be honom om, liksom. Och hur kan jag själv tänka..?