Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

...tankarna på hämnd har jag heller inte kunnat förtränga helt... jag vill (egentligen inte) göra samma sak mot honom som han gjorde mot mig... "öga för öga och tand för tand"

Jag kanske också passar in här, vet inte riktigt.....
Gift, tre barn, känt varandra i 22 år, träffades unga (ingen av oss har något allvarligt förhållande bakom oss). Har haft våra kriser under åren men ingen så allvarlig som denna gången då maken varit på konferens med sitt nya jobb och kommer hem därifrån som en annan person (iofs inte konstigt då han varit deprimerad i många år och det var mycket  jobb med självkänsla/självförtroende  på kursen han var på).. Jag blev misstänksam och snokade i hans FB och mycket riktigt har han blivit lite förälskad i en av ledarna på kursen, tog kontakt med henne efter ett tag och de har haft mycket SMS-kontakt (enl räkningen... inget han berättat för mig självmant) och chattat men jag har bara läst det första de chattade om för sen var han smart nog att radera....

Vi har pratat om det och han vet inte vad han vill - säger bestämt att han inte planerat ett nytt liv med denna kvinna och att de inte ens träffats IRL efter kursen (och där hände inget, enl chatten jag läste så tog de kontakt efter nån vecka och de refererar åtminstone inte där till några tidigare kärleksmöten).... Nu väntar FR om några veckor (tyvärr lång väntetid) och vi lever ju som i något sorts vacum..... Han vet att jag läst chatten och han har sedan dess låtit mig läsa både chatt och SMS men jag vet ju att han raderat innan för att jag inte skulle råka läsa något.... Han påstår att de pratar mycket om sitt stora gemensamma intresse men som sagt då hade han ju inte behövt radera SMS.....

Jag har tydligt sagt till honom att jag vill kämpa för oss en sista gång, vill kunna säga till barnen med gott samvete att vi verkligen försökte... Samtidigt vill jag ju inte tvinga honom att stanna - hellre att han är lycklig nån annanstans än olycklig med mig... (han har mått otroligt dåligt en längre tid) Känner att han måste ju vilja satsa på oss men frågan är hur länge jag står ut med att vänta på att han ska bestämma sig... Han har  själv sagt att det är nån sorts euforisk känsla som hänger ihop med att att äntligen mår bra och han trivs jättebra på nya jobbet och hoppas att det "ska gå över"   - alltså känslan av att vilja vara någon annanstans.... inte att han trivs på jobbet...

Så egentligen vet jag inte om jag platsar här hos er, har ju för det första inte fått klart från maken om han väljer att försöka igen och för det andra har jag ju inte fått någon (sexuell) otrohet bekräftad....   

...och efter att ha konstaterat att man inte kan lita på någon, att den som man tror är ens vän/livspartner mycket väl kan stå och ljuga en rakt upp i ansiktet så sa ju min man till mig: "Du är den enda jag någonsin kan lita på till 100%" (Då hade HAN ljugit för mig ett flertal gånger...)

Kan inte låta bli att tänka på att han inte ska vara så djävla säker på det... hela den här resan har lärt mig att inte ärlighet varar längst... Tyvärr...