Anonym (levavidare) skrev 2012-08-22 15:38:35 följande:
Varför måste han bli kramig med någon...? Jag bara undrar. Minns att dr Phil sa att otrohet handlar till100% om att "Gör inte något med en annan kvinna - som du inte kan göra med din fru bredvid dig".
Han är klok han Phil, du skulle kunna säga att du inte tycker om när han blir "kramig med andra", det borde han respektera. "Min fru tycker inte om att jag rör för mycket vid andra kvinnor nu när jag dessutom har ..." kan ju vara en tanke han kan bära med sig..
Kram/TS
För han och hans vänner har alltid varit såna. För att kramar är något man delar med nära, fina vänner. För att han skulle vara okej med att jag var kramig på samma sätt med mina killkompisar, vilket jag iofs inte har så många men visst skulle kunna vara.
Det handlade inte om det fysiska. Han skrev sms och chattade med någon som jag trodde bara var en god vän. Därför blir jag ju orolig för alla hans väninnor, men det går inte in varför det är så.
Anonym (Jag med) skrev 2012-08-22 15:48:00 följande:
...och efter att ha konstaterat att man inte kan lita på någon, att den som man tror är ens vän/livspartner mycket väl kan stå och ljuga en rakt upp i ansiktet så sa ju min man till mig: "Du är den enda jag någonsin kan lita på till 100%" (Då hade HAN ljugit för mig ett flertal gånger...)
Kan inte låta bli att tänka på att han inte ska vara så djävla säker på det... hela den här resan har lärt mig att inte ärlighet varar längst... Tyvärr...
Ja så var det för mig med. Vi vet vart vi har varandra, hette det. Fast det var han som fått hela ärliga sanningen från mig samtidigt som han höll på som värst.
Anonym (jag) skrev 2012-08-22 17:28:31 följande:
Jag resonerar så här...som bedragen behöver man bara acceptera det som hänt, sörja, och fortsätta älska sin partner och försöka jobba på att hitta tillit och jobba på de bakomliggande orsakerna. Den som bedrog måste göra allt det plus förlåta sig själv...och som de flesta fungerar så är man själv den hårdaste domaren..
Jag kan acceptera det som hänt. Jag har uttalat förlåtit honom också. Jag älskar så att jag går sönder, han är den finaste och varmaste jag känner. Men vi talar förbi varandra eller orkar inte prata längre, inte med mindre än att jag får gråtattacker av oro innan och det är väl inget man frammanar bara sådär på beställning när man egentligen vill prata. Så det blir inga bra samtal. Och kraften att orka jobba på att hitta tillit eller vilja hos honom att försöka visa mig att han nått insikt (om han nu har det) om varför det blev så, den finns inte. Varför det är så är en helt annan historia.
