Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Min man var otrogen mot mig med min bästa väninna sedan barnsben, detta skedde för
några år sedan och jag går fortfarande och tänker på detta. Valde att stanna och har nu
börjat undra om jag gjorde rätt i detta beslut.

Idag så pratar vi aldrig om det som hänt utan allt är som "vanligt" jobb, hem. barn etc.
Det som är värst är att jag grottat ned mig själv invändigt, utåt så är jag fortfarande den
roliga, glada öppna person som jag alltid varit.

Jag har detta året mer och mer börjat ta avstånd från min man, går upp och ned. Tror jag
sagt jag älskar dig, två gånger detta år. Skickar aldrigt sms eller ringer från jobb mer, hör
mannen av sig så är jag väldigt kort. Vi pratar aldrig om hur vi känner gentemot varandra,
vet inte hur jag ska börja plus att mannen är en typisk struts.

Fattar själv att ett stort steg är att sätta mig ned och prata med honom, tyvärr så vet jag hur det
kommer att sluta, jag babblar och han "lyssnar" och säger inte mer än flaskhals.

Min fråga i detta är väl, kan jag ta upp detta med otroheten igen fast med infallsvinkeln att jag
fortfarande går och grubblar och börjar mer eller mindre att känna mig som en bitter gammal
kärring                         

Ett öppet svar till flera av inläggen ovan..

Jag hoppas verkligen inte att verkar som att det framstår att bara män är otrogna svin. Jag är kvinna och jag har varit otrogen i tidigare förhållanden. Flera gånger. Jag är inte ett dugg bättre själv, än min sambo som bedragit mig. Det jag gjorde var fel och dumt. Inte finns det några ursäkter heller. så jag tänker inte försöka. Om någon är intresserad så har jag bett mina ex-partners om ursäkt.  Det kanske är så, i mitt fall, att skit ska skit ha. Det spelar egentligen ingen roll just i den här tråden.

Min reaktion på min sambos otrohet är kanske rentav starkare eftersom jag själv kände att jag var färdig med det gröna gräset på andra sidan. Jag skulle ju aldrig mer hamna där, inte från något håll. Och det värsta är att han visste det, han känner till min historia och hur mycket jag funderat på allt sån.

Det är möjligen än svårare att lita på någon igen när man vet hur lätt det är att "falla dit". När man vet hur lätt det är att göra om sina misstag för att man mår dåligt. Och när man anar att ens partner har samma väl upptrampade stig i samma riktning.

Tillit är jättesvårt att bygga. Det är svårt att slappna av igen, svårt att inte ställa tusen misstänksamma frågor varje gång man känner knuten i magen. Det är svårt att inte sänka sin partner *varje dag*.

 "Har du något fog för dina misstankar?" undrade terapeuten senast. Just nu vet jag inte. En del saker tyder på att jag borde vara ännu mer misstänksam och kräva bevis. Men saken är den att jag HAR HAFT fog, utan att ens varit misstänksam innan det uppdagades.

"Vad är det värsta som kan hända? Är det att bli lämnad?" frågade min terapeut mig sen. Nej, var mitt direkta svar. Jag är inte rädd för att bli lämnad. Jag står bra på mina egna ben. Jag är rädd för att bli lurad. För att anstränga mig, satsa på oss, bygga ett liv som visar sig vara lögn.

Jag vill ju inte vara misstänksam. Vill inte behöva vara det. Men tills jag verkligen har förtroende för honom igen så behöver han bekräfta mig, bekräfta oss, bevisa sin lojalitet och att jag faktiskt kan lita på honom. Och det, vänner, är inte så himla lätt för honom heller.

Många tankar, 20 års förhållande som känns är på väg rätt ut i .........Det finns många saker som
håller en kvar, älskar honom men vet inte om jag älskar honom fullt ut längre.   

Börja leva igen, huvudet på spiken för idag känns det som jag enbart jobbar, får det att funka därhemma med barn osv.

Nu kommer jag låta som en riktig gnällröv men behöver lufta mig lite:

Har aldrig hängt ut man och bästa väninna, konsekvenserna av detta är att min umgängeskrets försvann ut i det blå eftersom jag inte vill vara någonstans där hon kan dyka upp.

Jobbar obekväma tider villket gör att den "andra" umgängeskretsen som min man och jag hade har försvunnit då min man vill umgås så mycket som möjligt med mig då vi är hemma tillsammans. Detta kan jag förstå men jag är av naturen en social människa som behöver människor runt omkring mig.

Tog tag i min mans fritidsaktivitet så att vi har något som vi kan göra tillsammans, ok och roligt. Dealen var dock att han skulle göra något med mig men icke.

Jag älskar sex och har det gärna 2-3 gånger i veckan, allt från mjuk vaniljsex till rätt grövre saker. Har tagit upp det med mannen, o ja han kan också tycka att det gått slentrian i sexet men händer det något, jo när jag tar initiativet och leker. Så idag ser det ut som de gjort de senaste åren, en gång i veckan där jag på förhand vet vad som kommer att hända, förutom när jag tar tag i det

Sorry för det bittra och en stor kram till er alla som klarat att gå vidare i era liv, hoppas ni inser hur starka ni är  

  

                     

När jag startar min dator tänkte jag skriva ert långt inlägg med hela min historia. Är det ok?

Kram

Har tänkt så länge nu att jag ska skriva lite här igen då jag läser och reflekterar över allt NI skriver. Sitter dock sällan vid datorn och det funkar inte riktigt att skriva från mobilen.

Som många andra skrivit tror jag det är viktigt att komma ihåg att kvinnor INTE är bättre än män i detta avseende och jag hoppas att vi kan ha utrymme här i tråden även för svikna män som behöver prata av sig. Jag känner inget som helst manshat. I vårat fall fanns det ju en kvinna på andra sidan som svek sin man i samma utsträckning som min man svek mig. I hennes fall var det inte heller första gången hon varit otrogen utan hon hade varit det konsekvent under hela deras relation ...

Till skillnad mot några av er känner jag dock ingen som helst ilska gentemot henne. Klart jag var besviken inledningsvis eftersom vi hade en begynnande vänskap, men i grunden är hon bara människa hon också, och en riktigt bra sådan egentligen. Jag kan ärligt säga att jag hoppas att hon hittar lycka framöver även om jag inte vill ha henne allt för nära (det skapar onödig oro). Nu är våra döttrar fortfarande bästa kompisar på förskolan, men deras "vid sidan av"-umgände får hållas till pappans veckor (de separerade precis innan sommaren).

Någon skrev om att den förlorat en hel del socialt liv pga otroheten och där kan jag VERKLIGEN känna igen mig. Vi var 4-5 familjer från förskolan som umgicks mycket frekvent och spenderade både vardagseftermiddagar ihop och gjorde en del helgaktiviteter (dag och kväll) tillsammans. Tyvärr var tre av mammorna i familjerna (bla *hon*) ursprungligen från samma mammagrupp och av naturliga skäl har de fortsatt att umgås, medan jag känt mig nödd att dra mig undan för att det inte ska bli obekvämt. Vi har många vänner som inte är berörda av detta och de fortsätter vi så klart umgås med, men det här spontana vardagshänget har jag helt förlorat och det känns tråkigt. Det är dock "bara" ett år kvar till skolstart och då kommer barngruppen delas till olika skolor och jag antar att vi kommer hitta nya familjer att hänga med.

När det gäller vännernas reaktioner fick jag ofta frågan om varför jag stannade. Mitt svar var rätt enkelt. Så länge vi kan skratta tillsammans och jag blev varm i magen (erkänner att det var på sin höjd fisljummet ett tag) när jag hörde honom skratta har jag känt att vi har något att kämpa för. Inte alla förstod det, men alla respekterade det och när vi pratar om det nu säger de att om jag kunnat förlåta och lämna det bakom mig så kan de också göra det.

I vår relation har vi det annars riktigt bra nu. Vi hade en jättehärlig semester och jag kan känna att vi växer närmre varandra igen i sakta takt. Vi har en stark gemensam bas i våra intressen och umgängen, men också några delar där vi skiljer oss markant. Tidigare har vi båda åsidosatt dessa delar, eller försökt få den andra att halvhjärtat delta. Detta har lett till att ingen varit riktigt nöjd utan att vi känt oss "lite halva" i relationen. Därför har vi i år också varit noga med göra saker var för sig (själva ibland och med dottern ibland) för att vi även ska bli styrkta var och en för sig.
Ibland fladdrar oron för nya snedsteg till, men det blir allt mer sällan. Maken är väldigt bra på att bekräfta mig och vår relation (till slut - det tog väldigt lång tid för honom att till fullo förstå vidden av vad han ställt till) och han visar numera ofta tacksamhet över att jag var modig och stark nog att stå kvar när han vacklade.
Jag är i stora delar lycklig igen, dock kan jag även känna en djup, djup sorg över hur mycket som blev förstört.

Jag har nog en bra bit kvar tills jag är den sprudlande levnadsglada kvinnan som jag en gång var och vill vara igen. Men det beror i ärlighetens namn inte bara på makens felsteg utan är ett resultat av många många års ackumulerad stress som staplats på hög i kroppen utan tid för bearbetning. Nu bearbetar jag - men det tar tid ...

Sköt om er!!!