Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Ok here goes....

Redan precis i början på mitt och sambons förhållande började hans ex höra av sig, det var lite i stil med kan inte jag ha dig ska ingen annan det heller...

Jag och sambon ville väldigt gärna ha barn och vi började försöka, mot alla odds blev vi spontant gravida men det slutade dock i ett MA, min sambo gick totalt in i sig själv, blev hård och kalla och jag stog där ensam mitt i sorgen. Vi började bråka och vårt förhållande hängde på en tråd... vi började jobba på förhållandet och det blev bra och harmoniskt igen, sambon sökte hjälp för sitt inåtvända beteende och började må bättre i sig själv.

Det som hände var att han mitt i denna soppa strax efter MA:t träffade sitt ex för att prata igenom en del saker som inte blev lösta vid deras uppbrott och det hela slutade i att de hade sex och hon blev gravid...

Nu fick jag ont i magen och börjar nästan ångra att jagh började rivs på såret! men får väl fortsätta...

I flera månaders tid hade de en högst snuskig chatkonversation, det var där min sambo fick utlopp för de känslorna han vägrade prata med mig om.. Allt detta kom fram när han blev kallad på faderskapstest och inte längre orkade, ville eller kunde hålla tyst om det längre.

Där och då rasade min värd samman, vi hade då gått på hormonbehandling för barnlösheten i några månader och det där lyckliga livet jag sett framför mig fanns inte längre. jag var arg så jävla arg! slängde ut honom med huvudet före och sen blev jag apatisk.

Efter ett tag började jag förstå att jag faktiskt saknade honom. Och att vad som hänt var en del i ett långt och olyckligt händelseförlopp. Jag stötte bort honom och han stötte bort mig.

Vi började prata igen och hittade tillbaka till varandra.

Jag upptäckte att det ända som gjorde mig lugn var att gråta ut i hans armar trots allt han gjort mot mig, och det kunde jag inte förneka. Jag frskte förneka min kärlek till honom men det gick inte. När jag väl gjort mitt val efter noga övervägnde att lappa ihop det igen kom folks reaktioner. Kusinens sambo som jag var nära vän med började stöta bort mig, blev arg på mig för att jag inte lämnade honom. Vänner tvivlade på min mentala hälsa och hade det inte varit för de enstaka som stöttade mig vet jag inte hur det hade blivit.

jag började känna agg mot alla dem som pekade fingrar och la gliringar, som vägrade acceptera mitt val och det kan jag göra fortfarande.

vi försöker fortfarande skaffa barn och jag fasar för vad folk kommer att säga och hur de kommer att betee sig när det väl blir vår tur. Jag vet att den almänna åsikten kommer vara att barnet är något jag skaffat i desperation BARA för att HON fick ett barn, eller stackar barn o.s.v...

Hur jag ska hantaera mig själv och vår relation vet jag men hur jag ska hantera dem? det är en gåta....

Ja jag umgås inte alla längre med kusinens sambo och har slutat försöka också. Försökte berätta för mormor om att vi försöker skffa barn igår och ja hm några klapp på magen som med mina just nu gravida kusiner lär det nog inte bli av.

Ja jag umgås inte alla längre med kusinens sambo och har slutat försöka också. Försökte berätta för mormor om att vi försöker skffa barn igår och ja hm några klapp på magen som med mina just nu gravida kusiner lär det nog inte bli av.