Anonym skrev 2012-12-21 22:11:53 följande:
Svårt för er med det mest kärleksfulla ni kan göra i det här läget när han träffat er så lite är att låta barnet vara hos de föräldrar han känner som sina. Har själv en 4 åring härhemma och när jag tänker på hur illa han skulle fara av att flyttas över till en annan familj som han inte har såna känslomässiga band till som han har härhemma så ryser jag. Det vore förödande för den lille. Om jag nånsin hamnade i er svåra situation så hoppas jag att jag skulle vara stark nog att åsidosätta mina egna önskningar, min egen längtan och min egen sorg för mitt barns bästa. Tycker ni ska ha rejält utökat umgänge så ni kan bygga en bättre relation, men tycker samtidigt att barnet ska bo kvar i sin känslomässiga familj.
Du kan ha en poäng, å ena sidan. Men - så länge han är fosterhemsplacerad kommer han knappast bli älskad som av de riktiga föräldrarna. Han är fosterföräldrarnas guldgalv, de får en god slant för honom varje månad.
Och oavsett hur mycket han trivs kan soc en dag få för sig att rycka upp honom och placera honom någon annanstans - flera gånger per år om de har lust med det.
Tonåriga fosterbarn är ofta trasiga barn, de saknar sina rötter, saknar identitet, soc styr deras liv och man har varken tillhörighet eller trygghet. Trasiga tonåringar blir trasiga vuxna.
Så gör ALLT ni kan för att få hem honom!