Nyförlöst, ligger på sjukhus och rumskompisens kille är här hela natten?!?

Meja: skillnaden är att man som nyförlöst och i färd med att lära sig handskas med knöliga mjölktuttar (oh vad de är knöliga och ömma och läckande), amningsteknik, avslag i jättebindor i nättrosor, hormoner, gråt av både lycka och misär - och så vidare - är extra ovillig att göra allt detta inför främlingar. Låt vara att man måste dela rum med en annan nybliven mamma, men då sitter man ju i samma båt. En nybliven pappa må vara nog så känslosam, men allt det fysiska upplever han icke.

Som förälder till en sjuk femåring slipper man åtminstone vara så fysiskt utsatt själv. Jag hade en bra och snabb och okomplicerad förlossning och har jättebra läkförmåga, jag sprack ingenting och har det troligen lättare än de flesta (även om det såklart inte går att jämföra då jag inte vet hur andra känner sig, men de krämpor som jag hört om har jag sluppit) men jag är fortfarande öm och blöder och har svullna bröst som jag försöker hantera efter bästa förmåga. Tidigare ikväll var pappan runt här i rummet (som är rätt litet) när jag skulle pumpa och mjölken ville bara inte komma ut. Satt med en sjalkofta på mig och försökte vända mig bort när han gick omkring och hela situationen kändes väldigt obekväm. Fick ut 20 ml i stället för de ca 40-50 jag brukar pumpa ut, trots att jag satt lite längre än vanligt.

Så ja, det är skillnad.

Nej det är det inte.

Det är jobbigt med en främmande pappa och det är jobbigt med en person extra i rummet. Att en pappa sover där i stället för mamman kan jag inte påverka, men då får ju mamman gå därifrån när det börjar bli dags att sova. Sen kan pappan gärna ha lite extra respekt för en främmande kvinna som tvingas sitta med avklädd byst, dvs hålla sig vid sitt barn när det ska ammas och pumpas osv. och inte gå runt just då.

Dra för draperiet så är du ifred

Meja: skillnaden är att man som nyförlöst och i färd med att lära sig handskas med knöliga mjölktuttar (oh vad de är knöliga och ömma och läckande), amningsteknik, avslag i jättebindor i nättrosor, hormoner, gråt av både lycka och misär - och så vidare - är extra ovillig att göra allt detta inför främlingar. Låt vara att man måste dela rum med en annan nybliven mamma, men då sitter man ju i samma båt. En nybliven pappa må vara nog så känslosam, men allt det fysiska upplever han icke.

Som förälder till en sjuk femåring slipper man åtminstone vara så fysiskt utsatt själv. Jag hade en bra och snabb och okomplicerad förlossning och har jättebra läkförmåga, jag sprack ingenting och har det troligen lättare än de flesta (även om det såklart inte går att jämföra då jag inte vet hur andra känner sig, men de krämpor som jag hört om har jag sluppit) men jag är fortfarande öm och blöder och har svullna bröst som jag försöker hantera efter bästa förmåga. Tidigare ikväll var pappan runt här i rummet (som är rätt litet) när jag skulle pumpa och mjölken ville bara inte komma ut. Satt med en sjalkofta på mig och försökte vända mig bort när han gick omkring och hela situationen kändes väldigt obekväm. Fick ut 20 ml i stället för de ca 40-50 jag brukar pumpa ut, trots att jag satt lite längre än vanligt.

Så ja, det är skillnad.

När jag hamnade i en liknande situation så hjälpte draperiet inte ett skit eftersom snubben gick runt/ut och in i rummet och skulle definitivt sitta vid nåt jävla bord i mitten. Draperiet går ju bara ut från väggen en bit och har man sängen närmast dörren är det kört. Sen handlar hela grejen om att det är sjukt psykiskt påfrestande att hela tiden behöva känna sig utsatt och behöva tänka på draperier och sånt.