Tjugo års otrohet

Nu är min man (juridiskt sett) desperat. I går ringde han till A för att försöka ta reda på om det är hon som ligger bakom anonyma brev och samtal som kommit till mig. Han har försökt ett par ggr tidigare men inte fått något svar. Mitt förslag var då att han skulle ringa med dolt nummer på hennes arbetsplats och då fick han napp. Hon bedyrade verkligen sin oskuld och menar att sånt trams håller hon inte på med samtidigt som hon beklagade hur jobbigt år det hade varit för henne när hon blivit anklagad för att ha ställt till det för oss. Min man kontrade med "hur tror du det varit för oss då, rent för djävligt"

Hon är hal som en ål och det är såå synd om henne. Tänk vad hon lidit lilla slampan.

Bortsett från det så är det han som är mest skyldig gentemot mig. Han har gjort aktiva handlingar med en annan kvinna trots att han varit gift. Det går bara inte att förlåta.

I morgon åker jag långt, långt bort och ska försöka tänka så lite som möjligt på de onda människor jag varit utsatt för. Min tanke är mer värdefull än att den ska ägnas någon som inte är värd den

Hej!

Jag har läst allt i hela tråden. Hoppas verkligen att du får det bra på din resa. Det gör du verkligen rätt i att resa iväg.
Många varma kramar till dig

Beklagar TS, 20 år är mycket lång tid.

Nyss hemkommen efter en fantastisk resa. Jag försökte analysera mig själv och kände väldigt tydligt att jag saknade det som en gång var för mig. Saknade också kärleken men saknade inte min man. Han är förknippad med så mycket sorg att det inte finns utrymme för saknad. Det går bättre och bättre för mig men låångt ifrån bra. Känner att såret fortfarande blöder.

Jag läser världens bästa bok just nu. "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" med Anna Kåver.

Acceptans-att komma till ro med verkligheten. Acceptans är inte detsamma som att tycka om. Oj så läsvärd, vill varmt rekommendera den

Vad glad jag blir över att du haft en fantastisk resa. Det är väl oundvikligt att man analyserar sig själv i ditt läge men det är ju så mycket enklare när man är borta än hemma i sina invanda mönster. 

Det är nog självklart att man saknar kärleken, även om det nog kan ta tid innan man vågar lita på någon igen. Men det är ju jäkligt skönt att du inte saknar din man längre.

Ha nu en fantastisk sommar!

Upplever att du har ett helt annan lugn nu jämfört med tidigare, du är på rätt väg. Lycka till!

Förstår dig ts. Jag saknar också kärleken, att ha någon att höra ihop med, någon jag blir glad av bara han sätter sig bredvid mig i soffan. Jag hoppas hitta det någon gång igen. Men jag vill inte heller ha tillbaka min man. Jag är ju inte sårad och blöder på det viset du gör men rätt bitter på hans beteende och ointresse som dödat kärleken. För mig tog det lite vändningen under ett år att jag inte klarade av fysisk kontakt med folk, vägrade vänskapliga kramar mm. Endast mina barn släppte jag nära. Men med lite 'terapi' så mår jag mycket bättre.

Mia, jag lider med dig. Vet du, ibland tycker jag mer synd om andra än mig själv. Jag kan tänka så här ungefär " nu har jag lidit och lider istället för att andra ska behöva göra det" det låter som Jesus på korset ungefär. Helt sjukt men jag blir så illa berörd över att andra ska behöva gå igenom det jag gjort. Ingen, ingen, ingen i hela världen har rätten att såra, lura, bedra, svika, ljuga på det sätten min man gjort mot mig och i hela jävla 20 år. Det gör så ont att det inte kan beskrivas med ord. De uttrycken finns helt enkelt inte

Min man fortfarande juridiskt sett vill att allt ska bli som förr. Men hur kan man ens i sin vildaste fantasi tro något liknande?

Jag blir aldrig som förr, livet blir aldrig vad det varit.

Han tycker allt är så besvärligt och jobbigt något som han lyfte på familjerådgivningen iaf.

Undrar vad han hade förväntat sig ? Jag har frågat otaliga ggr men får inga svar.

Vår dotter gifter sig i augusti så jag försöker ligga ganska lågt med det mesta.

Hon gifter sig två dagar innan det datum som skulle varit vår "korallbröllopsdag"=35 år.

Ska jag skratta eller gråta eller båda dera?

ja stackars honom!  (obs ironi) stackarn som har det sååå jobbigt för att du inte vill fortsätta som tidigare!