Tjugo års otrohet

Tack för att du tänker på mig, jag behöver det så väl.

Jo jag har fått distans och ser det hela från ett annat perspektiv. Det finns dock på min näthinna varje dag och jag är otroligt sårad, ledsen och besviken såklart.

Vad jag ofta tänker på är att jag förmodligen aldrig kommer kunna lita fullt ut på en man igen. Misstänksamheten har slagit rot.

När jag skriver att jag känner mig stark så menar jag bl.a. att jag numer fixar saker som jag aldrig gjorde tidigare. Förr gjorde min man och jag det vi var bra på. Vi kompade varann.

Fick igår veta att ett av våra barn går i stödsamtal p.g av det min man gjort mot mig. Det har påverkat hen både privat och i arbetslivet. Sambon berättar att det var så märkbart när förändringen kom. Nu är det inte något litet barn jag pratar om utan någon som är mellan 30 och 40 år. Hen säger att familjebilden är raserad och de tycker även de andra två barnen.

Kan tänka mig det är svårt se sin egen mor tappa fotfästet, få ångest och gå in i en depression som jag gjorde. Jag som alltid varit navet. Varit den som peppat och spridit positiva ord. Alltid sagt " efter regn kommer sol" när något haft det tungt och svårt. Motgångar är till för att övervinnas har varit mitt motto. Förmodligen känns det lättare nu när jag är tillbaka på banan om än väldigt naggad i kanterna.

Det är väl bra att du känner dig stark och att du börjat läka, men exakt vad är poängen med att INTE fullfölja skilsmässan? Varför vill du fortsätta ha band till en skitstövel?

Är inte redo än med allt det praktiska det innebär. Det finns även andra saker som är till min fördel och som jag utnyttjar i nuläget men det tänker jag inte gå in på.....

Ok, då förstå jag bättre, tänkte först att du hade svårt att klippa banden pga känslomässiga skäl... 

Dagarna rullar på och nu är det 11månader sedan bomben släpptes. Jag har fortfarande svårt att finna någon mening i/ med livet. Känner mig väldigt tom inombords och är allmänt nedstämd. Jag fortsätter gå på enskilda samtal hos psykolog och det känns bra då jag får bekräftelse på att mitt beteende är fullt normalt. Jag är väldigt disträ och glömmer saker som jag aldrig gjort förr. Jo såklart de första tre månaderna glömde jag allt utom mig själv, snavade över soppåsar, låste aldrig dörren när jag gick hemifrån, jag glömde tom. äta. Jag försöker umgås med vänner och röra mig ute varje dag. Sitter alltså inte hemma/ inne och tycker synd om mig själv även om det är djävligt sorgligt det jag gått och går igenom

Hur är relationen mellan er idag?

Jag fattar inte hur du orkar egentligen. Vilken oerhört stark människa du är. När jag o mitt barns pappa bröt upp tig det ca ett år innan jag var på fötter igen. Då bröt vi upp för att båda ville det. Trots det var det en sån stor sorg, att inte få behålla kärnfamiljen, skuldkänslor mot barnet, att hitta tillbaka till sig själv, eller snarare ett nytt jag. Jag tycker att du verkar väldigt klok i det hela, jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort i din sits. Ett år efter ett sånt här trauma är ingen tid. Det första året handlar mest om ren överlevnad. Sen kan man börja bearbeta. Så dina känslor är i allra högsta grad fullständigt normala. Ta saker och ting i din takt, lyssna på andra men lita på att du vet vad som är bäst för dig. Jag har följt fig i tråden och det är en stark tråd att läsa på många sätt. All lycka till dig och kärlek!!!

Tack! Du ger mig styrka, alla som bryr sig ger mig kraft och styrka. Du undrar hur jag orkar och det gör jag inte eller åtminstone känns det så många ggr "jag bara orkar inte" men i nästa andetag så överlever jag ju iaf. Förra veckan var supertung på alla sätt o vis. Kände mig helt under isen men i lördags vände det på nåt vis och allt går så mycket bättre. Men jag vet att dalarna kommer jag vet bara inte när. Jag tänker bara en timme till, en dag, en vecka så kommer jag längre och längre ifrån när det värsta var.

Jag har varit i mitt fd hem och jobbat lite med skog och ved. Inget inne i huset, inga måsten som städning, renbäddning el tvätt. Fönstren är skitiga men det skiter jag i. Det är skönt med lite kroppsarbete. Andas in veddoft, snusa och busa med katten Dagny, bara vara och kunna dra när andan faller på. Allt låter så jävla fint men jag lovar att så är inte fallet. Jag känner mig såå hatisk ibland att jag lätt skulle kunna ..... och ta straffet

Jag har varit och befinner mig i en svacka som är svår att ta sig ur. PS tror det har att göra med årstiden då det var så här dags allt kom till ytan.

Dessutom gjorde jag gastroskopi i dag när jag mått dåligt ett tag. Tyvärr magsår. Prover togs så jag går bara och hoppas att det inte visar något annat illa.

Inte så konstigt man åker på magsår efter allt psykiskt lidande jag gått igenom.

Känner mig helt plötsligt inte så stark längre.

Men Gud måtte min lycka komma snart

Jag tror också att det är årstiden. Dels just att det gått ett år sedan bomben släpptes och dels är det den här årstiden, våren...då man förväntas vara lycklig. Folk är ute på picknick och ser allmänt lyckliga ut - och man själv känner sig på något sätt så...utanför lyckan. Då sjunker man ner lite extra. 

Vad gäller det här med att det gått ett år: Snart har du gjort allting för första gången: Du har för första gången överlevt semester, jul, nyår i din nya värld. Och snart har du också överlevt första årsdagen. Härifrån kommer du att känna igen vad som händer. Och även om du i perioder kommer må sämre (tex omkring högtider eller "årsdagen") så kommer allt ändå bli lite lättare. Dessutom kan du nu jämföra på något sätt: "Jämfört med för ett år sedan mår jag ju toppen nu!" och hämta styrka ur det.