Anonym (NN) skrev 2015-12-03 17:21:37 följande:
Arbetet som målsägandebiträde är inte civilrättsligt eftersom det är i brottmål man använder sig av målsägandebiträde. Offentlig försvarare kan du inte bli förordnad som innan du är advokat och min erfarenhet är att det definitivt inte handlar om att bara jobba mellan 8-17 som offentlig försvare.
Vill du ha ett 40-timmarsjobb på dagtid så kanske det är kommunalt jobb du ska fundera på?
Som en tidigare skribent redan konstaterat så drivs skadeståndsanspråket inom ramen för brottmålsprocessen. Detta innebär inte att den materiella rätten övergår till att blir straffrättslig när den de facto är civilrättslig.
När det kommer till den formella rätten framgår av RB 22:1 1 men. att enskilt anspråk (skadestånd) i anledning av brott
må föras i samband med åtal för brottet och av 22:2 att, för det fallet anspråket hör grundas på brott som hör under allmänt åtal, åklagaren på målsägandes
begäran är skyldig att i samband med åtalet utföra även målsägandens talan. Av 22:1 2 men. framgår att
upptages ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för
tvistemål stadgade ordningen.
Det handlar alltså om en kumulation i ett brottmål som åberopas av målsägande och som hanteras materiellt med civilrätt inom ramen för tvistemålsregler:
"
Den som har blivit utsatt för ett brott kan begära ersättning av gärningsmannen, exempelvis för en uppkommen skada. Talan om ersättning kan föras i formen av ett vanligt tvistemål. Det finns dock ofta en möjlighet för den drabbade att begära ersättning av den tilltalade i samband med åtalet för brottet (talan om enskilt anspråk) utan att väcka någon särskild talan genom en stämningsansökan.
Målsägande är den mot vilken ett brott är begånget eller den som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet (20:8 RB, se vidare Peter Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 20:40 ff.).
En förutsättning för att talan om enskilt anspråk ska kunna föras i samband med åtalet är bl.a. att det är fråga om anspråk "i anledning av brottet" (22:1 RB). Detta innebär i princip att det enskilda anspråket måste ha ett visst samband med det påstådda brottet. Anspråket behöver dock inte helt grunda sig på åklagarens gärningsbeskrivning. Om det erforderliga sambandet saknas kan rätten avvisa målsägandens talan och hänvisa målsäganden till att väcka en särskild talan genom en stämningsansökan mot den tilltalade (se vidare Peter Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 20:5 ff.).
I allmänhet har åklagaren redan under förundersökningen blivit ombedd av målsäganden att föra dennes talan i samband med åtalet (22:2 RB). En gemensam handläggning med åtalet är i de flesta fall till fördel inte bara för målsäganden och den tilltalade utan även för domstolen med tanke på resurserna i allmänhet. Dessutom blir handläggningen ofta snabbare.
Om det enskilda anspråket grundas på ett brott som hör till allmänt åtal, är åklagaren skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan. Som en förutsättning gäller dock att detta kan ske utan väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat (22:2 RB). I allmänhet brukar åklagaren inte föra målsägandens talan om frågan om det enskilda anspråket är svårbedömd eller skulle kräva orimligt mycket resurser i förhållande till ansvarsdelen (se vidare Peter Fitger, Rättegångsbalken del 2 s. 20:12 ff.).
Som regel anmäler målsäganden redan under förundersökningen att han vill att hans talan om enskilt anspråk ska föras av åklagaren i samband med åtalet (22:2 RB). I ett sådant fall framgår det enskilda anspråket av stämningsansökan. Någon fullmakt för åklagaren behövs inte och åklagaren anses inte som ombud i egentlig mening. Målsäganden kan dock föra sin talan genom ett särskilt ombud (se 12:1-10 RB).
Det förekommer ofta att målsäganden, sedan stämning utfärdats och kallelser utfärdats till huvudförhandlingen, ger in en handling direkt till tingsrätten med yrkanden om olika slag av ersättning. Oftast använder sig målsäganden av en blankett som åklagaren skickat ut under förundersökningen. Handlingen bör delges den tilltalade (en kopia skickas till en eventuell försvarare) med ett föreläggande att yttra sig över det enskilda anspråket inom viss tid alternativt senast vid huvudförhandlingen.
Eftersom åklagaren i princip är skyldig att föra målsägandens talan kan det ofta vara lämpligt, om målsäganden på ett senare stadium framställer sina yrkanden genom en särskild handling, att rätten kontaktar åklagaren för att höra efter om denne är beredd att föra målsägandens talan. Rätten bör, om det råder minsta osäkerhet i frågan, förvissa sig om en målsägande företräds av åklagaren eller inte.
Om åklagaren inte vill föra målsägandens talan får målsäganden föreläggas att själv föra sin talan vid huvudförhandlingen och kallas till denna. Målsäganden kan också uppmanas att ge in kopior av kvitton och andra handlingar för att styrka sitt krav. Det är angeläget att rätten inom ramen för sin allmänna serviceskyldighet bistår målsäganden med upplysningar (jfr prop. 1987/88:1, s. 14).
Åklagaren ska i stämningsansökningen lämna uppgift om målsäganden om sådan finns och om åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk (45:4 RB, jfr avsnitt 3.2)."
www.dvhandbok.domstol.se/brottmal/avsnitt%2003.htm#_Toc228608865
