Det där med dina/mina pengar...

I början av vårt förhållande resonerade jag som du. Jag hade massor av pengar sparade medan pojkvännen hade skulder, men i gengäld något högre lön än mig. Då hade vi "delad ekonomi" och betalade lika mycket av våra gemensamma utgifter.

Sen kom första barnet och då blev det inte hållbart längre. Jag gick hemma hela första året utan att ta ut föräldrapenning alls, för att vi skulle kunna ha barnet hemma längre utan att någon av oss skulle behöva sänka SGI under resten av tiden. Då levde vi helt på hans lön det året, därefter på min lön och fp när han var hemma. Efter det kändes det ganska självklart att bara fortsätta med "alla pengar i en pott". Det har tillkommit flera barn och mycket vabb och många nya gemensamma kostnader som hade gjort det för krångligt att göra på annat vis. Den "bonus" vi båda gjort i våra karriärer vill vi ju ändå investera i familj och hem.

Jag kan förstå dig till viss del. Skulle däremot aldrig dela med mig av mitt kapital som är en sorts försäkring för framtiden. Skulle heller aldrig tagit på mig att lösa hans skulder.

Utöver det kan jag förstå dig när ni har flera gemensamma barn.

Jag och min sambo har inga barn tillsammans och ska heller inte ha.

Vi har haft gemensam ekonomi från början. Under åren har vi haft vitt skilda inkomster. Han var arbetslös de första månaderna som vi bodde ihop så då betalade jag mer.
Jag är arbetslös nu men har timanställningar så jag får in varierad inkomst, vissa månader är det bara a-kassa.

Vi har gjort så att alla pengar går till samma konto. Därifrån betalas alla räkningar, sparande och mat. Sedan tar vi varsin lika stor summa som vi gör vad vi vill med.

MEN vi har vanligen ganska lika inkomst.

Jag tycker att om någon tjänar mycket mer än den andra så bör man dela upp i % och betala efter det.
ELLER så får man leva så att den med lägst inkomst kan betala hälften av de gemensamma kostnaderna men ändå ha pengar kvar till sitt.
Det kan ju innebära att bo i billig, kanske för liten lgh istället för att köpa sig en bostad, att ha ett litet sparande som först efter ett antal år tillåter att man åker på semester ihop osv.

För mig handlar det också om attityd. Om min man inte jobbat hårt för att skaffa sig ett jobb så hade jag nog inte tyckt att det var så roligt att stå för det mesta, inte i längden. Hade jag haft mycket högre i lön än han hade jag hellre sett att han har ett jobb som han trivs med och tycker är roligt än byter karriär bara för att få högre lön.

Hur var det när ni träffades? Hade någon ett större sparande, eller ett lån? Hur hanterade ni det isf?

Vi har alltid haft gemensam ekonomi, och har samma inställning till pengar.

Efter cirka 25 år tillsammans och två barn så jämnar det ut sig, att han hade mer med sig i boet än jag hade.

Men var och en gör som det passar dom bäst. Och så länge båda två kan försörja sig och har råd med den gemensamma livsstilen så fungerar det ju alldeles utmärkt att ha separat ekonomi.

Jag hade 0kr när vi träffades och min man 100 000kr som han ärvt. Vi har alltid haft gemensam ekonomi. Hans pengar använde vi lite till förlovningsringar och lite senare till vårt hem och barn. Idag får han ut 15000kr mer än mig och de är lika mycket mina som hans. Möjligt att han har ett mer välbetalt jobb men inte har han det jobbigare. Jag sliter lika mycket.

Nja... Det känns tudelat det där. Just vad gäller tandläkaren från första tråden tycker jag det känns rimligt att man som partner hjälper till med sådana utgifter..men inte till att betala skulder från förr.. Men samtidigt blir det ju lite tokigt om man är i ett förhållande och ena lever rikt och den andra fattigt...Kanske inte dela helt rakt av men visst är det väl schyst om man kan hjälpa varandra så att man har råd med basic grejer i alla fall

Jag är lite i den sitsen nu då jag är fl med barn och har låg inkomst och mannen tjänar bra... Men han ska ju inte behöva betala för mina barn det är ju mitt och pappans problem samtidigt som anledningen till att jag har lite pengar är hans barn... Svårt sits... Jag förälder klara det själv och bet surrogatmamma om pengar har som ska vara till barnen men däremot får han ta mer mathandel just nu. Men blir ju snett när hans barn kan få ga ska mkt och mina i princip inget..

TS, om det funkar för er är det ju hur bra som helst.

Men säg att han blir långtidssjuk, eller arbetslös och hans pengar tar slut. Vad gör ni då? Det är sådana frågor som jag tycker är intressanta när folk har separat ekonomi. 

Frågar igen, hur tänker ni här?

Ni som är för detta med totalt gemensam ekonomi, räknar ni även in tillgångar/skulder sedan innan?
Tycker ni att jag skulle ta ut 50 papp för att göra honom skuldfri? Eller för den delen pröjsa halva hans lån?

Jag har en ok lön på 33'5 och maken en (för sitt jobb) dålig lön på 24'. Han har 250' sparat och jag har 50'.

Jag har lite mer räkningar eftersom jag har CSN lån som inte han har. I slutändan har jag något mer pengar i handen än han men inte tio papp.

Vi delar våra gemensamma räkningar lika, rätt av, per _hans_ önskemål. Sen hjälps vi åt. Han brukar tanka bilen och jag sköter alla kostnader runt barnen osv, vi gör vår bästa att dela så rättvist som möjligt. Vissa månader har han mer pengar andra månader är det jag. I slutändan menar vi på att det går jämnt upp.