AndreaBD skrev 2017-10-29 11:51:18 följande:
Skolläkaren? Vad säger läraren? Om han ska utredas, så tillfrågas också lärarna och då är det lika bra om du redan vet om lärarna också ser det som du ser. Annars blir det som i min dotterns fall - vi säger att vi ser symptomen, de tycker inte det. Och då blir det ingen diagnos. Just det - med dottern gick vi till BUP. Det kan vara en bra idé för er också, om inte skolläkaren kan hjälpa till.
Han började skolan i augusti så jag har inte tagit upp något alls. Har bara frågat hur min son funkar i klassen och om han sitter still, lyssnar och gör som de säger. "Han är så duktig. Gör allt man ska osv"
Liksom inga konstigheter alls vad jag fått höra. Och som jag skrev, i förskolan så tog jag upp alla problem jag upplevde men fröknarna bara lugnade mig hela tiden och sa åt mig att sluta för att det finns inget son oroar dem alls. De sa tillochmed "vi har verkligen uppmärksammat andra barn där vi misstänker både adhd och andra diagnoser och din är inte i närheten utav vad som fått oss att börja fundera och kolla mer noga"
De flesta "professionella " kan bara hålla med om att han har energi. Massor av det! Men att det är inget man ska ha en diagnos för. Han är allt annat än ensam om det och menar på att motsatsen i denna ålder vore mycket mer oroväckande.
Men familj eller bekanta så, verkar tycka han är så jobbig. Liksom flänger och far. Pratar ofta högt, skrattar högt, klättrar på allt, rör allt osv. Men helt ärligt.. jag var verkligen lite så som barn jag också. Har ingen diagnos eller någonsin haft problem i skolan eller i sociala livet. Aldrig vart någon som misstänker en diagnos på mig.
Jag känner flera med adhd och visst finns det likheter med min sons beteende.. men det är mycket som skiljer sig. De med diagnosen jag känner har svårt att koncentrera sig. Skola och utbildning/jobb har nästan alltid innehållit problem även om det för några av dem funkat okej. Vissa har ännu inte betyg i grundskolan. De klarar inte av att göra en sak klart, dvs färdigställa utan är ständigt på nya grejer och påbörjar nya projekt. De får ofta utbrott och har lite svårt med bekanta omkring dem som upplever dem arga eller stissiga, stressade och liknande. Så kan JAG uppleva min son? Men inte hört något sådant från andra faktiskt. Och arga är MÅNGA barn, mycket oftare, längre stunder och tillochmed utåtagerande utan att det misstänks diagnos. Min son blir såklart arg vid motgångar eller om någon är dum. Men han är inte utåtagerande och han glömmer/förlåter snabbt. Han är väldigt förstående och förlåtande som person.
De flesta jag vet med adhd har lie problem med att se andra och förstå dem eller deras situation.
Jag haf litat rätt myclet på Bvc och förskolan innan som sagt att jag mest målar upp en bild på någon annan än min egen son. För han är en frisk och aktiv 6åring. Sen kan alla barn ha "problem" som aggressioner, vilda/mycket energi, svårt att lyssna eller vad som utan att det ska ge dem diagnoser. Det är personligheten liksom.
Men när man får höra sånthär från andra att han har rätt till medicinering osv. Jag är ganska övertygad på att dem jämför med det andra barnet i familjen, som inte är min son. Ett år yngre och raka motsatsen vad gäller vild och energi. Sitter mest alltid still. Pratar sällan, och blir han avbruten så avslutar han där. Han försöker INTE ta upp något igen. Spelar mest, leker stillsamma lekar inne och verkar inte ha något större behov av kompisar eller samspel.
Han kan sitta stilla, tyst i många timmar och kolla på klipp eller spela tv-spel. Skulle nästan aldrig be om att få göra någpt annat, tex LEKA med någon eller vuxen, eller spela fotboll osv. Skulle aldrig sätta sig och rita/pussla/pyssla för det finns varken tålamod eller intresse. I brist på tålamod hörs "jag orkar inte. Det är jobbigt" och så var det kämpandet över DÅ.
Klart min sexåring framstår som helt galen. Det håller jag med om, i jämförelse. Menjag jämför inte dem eftersom jag anser att motsatsen inte är ser optimala eller vanligaste eller så. Jag har hört med förskolan och Bvc som ju hävdar att allt är normalt.
Överreagerar jag som tycker det är elakt att säga rakt ut att min son har rätt till hjälp när JA förklarat allt detta? Eller tänk om han utreds och inte har någon diagnos. "Ska han vara såhär jobbig då?" Vem ska orka med honom?
Jag har bestämt mig att aldrig mer åka hem till någon som jag hört sucka eller klaga på hans beteende. Mer än helt naturliga saker. Klart en nära vän kan sucka om mitt barn tionde gången i rad hoppad i soffan trots tillsägelser. Vilket aldrig hänt hemma hos någon. Hemma är det ju inte HOPPA utan mer kryper/studsar runt och jag vet inte hur jag ska förklara rättvist.. men det är inte tal om någon "tomhet" när man förklarat. Utan han verkar VERKLIGEN förstå och ångra sog många gånger.. men snabbt glöms det bort för.. "ja men, jag skulle bara.."