Kasperina skrev 2017-11-11 14:04:56 följande:
Detta är vad ALLA som söker vård i Sverige möts av. Är man så sjuk så man inte orkar kämpa ska man ha tur för att få hjälp
Det är inte rätt, det är jävligt skrämmande, men det är så verkligheten ser ut.
Vi har en politikerkår som inte har någon som helst förankring i verkligheten och har fått för sig att om de drar ner på antalet vårdplatser blir färre människor sjuka.
Vilken idiot som helst fattar att om folk får vänta på vård så länge att de hinner bli jättesjuka så krävs mer vård, men våra politiker är tyvärr inte lika smarta som vilken idiot som helst.
Jag blev nekad att komma till närakuten när jag hade lunginflammation och 40 graders feber, jag kunde knappt gå, jag yrade och hade feberhallucinationer.
Sköterskan på närakuten fixade en tid på en annan mottagning, 5 mil bort, för "jag var ju inte så sjuk att jag kunde ta en av deras få akuttider". Som tur var kunde min pappa komma och köra mig dit medan hans fru tog hand om mina barn, annars hade jag fått ringa ambulans, och den hade förmodligen inte tyckt det var akut nog (med all rätt).
Och politikerna hävdar att problemet med för mycket folk på akuten är att folk inte förstår att de ska åka till primärvården i första hand
Hur ska man kunna åka till primärvården när den är så underdimensionerad att det är omöjligt att få komma dit?
Nu finns det många närakuter som faktiskt tar emot sjuka människor ÄVEN om de inte blivit sjuka före kl 8 samma dag så att de hunnit boka en tid innan de tog slut, men det finns fler än bara den där jag bor som kategoriskt nekar akuta fall.
Min mamma försökte boka tid på sin vårdcentral i tre dagar innan hon gav upp och åkte till akuten. På akuten blev hon utskälld av en sköterska som sa att hon minsann skulle boka en tid. Efter en timme kom hon tillbaks och sa att det inte gick att komma fram till bokningen och att mamma fick hjälp på akuten i stället
Assååå jeez. Så hemsk och otryggt och värst av allt är att det inte finns alternativ så de kan köra hur de vill med en. Men också skönt att höra att man inte är ensam i det...
För jag vet också en massa personer som visst "får" sjukskrivning, som varit sjuksrivna i åratal för utmattning och depressioner. Där jag har gruppsamtal är typ alla det och jag är ändå den som har haft det "värst" med minimal hjälp av systemet, trots att jag betalat skatt överlänge.
Då börjar jag ifrågasätta typ att det är ngt fel på mig för att jag inte får/fått hjälp.
Känns också som att det visst finns resurser, och det finns ett rättsystem men att det är så många inkompetenta idioter som tar sig alldeles för stora friheter med människors liv och som utövar makt utifrån sina egna fördomar och med tanken om att alla bara vill utnyttja systemet.
Typ vad för "problem" kan en "ung tjej/kvinna" egentligen ha. Finns forskning som visar att det är enklare för vissa grupper och svårare för andra. Så är det liksom.
Det är där jag tänker att det kan vara viktigt att inte släppa det, typ att gå vidare på ett sätt eller annat i den mån det går. Eller ska jag vänta på att behandlas som fullvärdig människa tills jag är medelålders? Om ens då....
Är förövrigt trött på den status quo som finns här i Sverige, myten om en välfärdsstat för alla, där jag också förväntas spela med i att allt är bra trots att jag under den här tiden knappt har haft mat för dagen och trots att jag i teorin har både sgi och rätt till sjukskrivning.
Då hade det fan varit bättre om de drog in allt för alla och vi fick ett starkare civilsamhälle, andra alternativ, inte den här förudmjukande energikrävande processen.