Hej!
Blev lite less på att nästan det enda som diskuteras i alla gravidgrupper är hur man ska bli medlem i motsvarande grupp på FB. Finns det någon som vill stanna här på FL och bolla tankar kring sin graviditet? :)
Efter en snabb sväng hem för rutinkontroller igår blev det oväntat utredning för mitt höga blodtryck på sjukhuset och medicin sattes in, utvärdering på Nyårsafton (av alla dagar) för att helt utesluta havandeskapsförgiftning. Tillbaka till fritidshuset för att förbereda allt då vi inte tänker åka hit på ett tag....inte innan BF.
Kanske lika bra har haft lite lite molvärk som jag inte känner igen men bara på ena sidan som kan stråla ut i ena benet som en elektrisk stöt??
Fråga till er andra; Upplever ni (eller upplevt i tidigare graviditeter) att man stänger in sig mer och mer rent socialt inför förlossningen? Jag känner att ju längre tiden går desto mindre intresse har jag för umgänge med andra. Min närmsta familj och bästa vänner är undantagna. Där är det som vanligt. Men jag tycker helt plötsligt att det är oroligt ångestladdat med t ex nyår då vi är bjudna på en lugn middag hos nära vänner där även deras bekanta kommer vara med och jag behöver sitta och vara trevlig och social, även om vi bara ska stanna några timmar. Det var födelsedagskalas för sambon häromdagen med hans släktingar (som vi träffar max två ggr/år). Jag som annars ser mig som social och öppen fick nästan panik och ymniga svettningar av alla som skulle kramas och känna på magen och ha mig att berätta om hur jag mår och allt inför bebis. Rymde ut på gården flera gånger för att svalka av mig och komma bort från alla människor. Tycker det är skitjobbigt! Jag vill helst inte umgås/prata med nån annan än de jag känner väldigt nära. Är jag ensam om de här känslorna? Jag hoppas det släpper efter graviditeten.
Blev blodtrycket högt plötsligt? Hoppas att det inte är havandeskaps...
Själv har jag sammandragningar och molvärk och lite ilande men det är väl som det ska
Fråga till er andra; Upplever ni (eller upplevt i tidigare graviditeter) att man stänger in sig mer och mer rent socialt inför förlossningen? Jag känner att ju längre tiden går desto mindre intresse har jag för umgänge med andra. Min närmsta familj och bästa vänner är undantagna. Där är det som vanligt. Men jag tycker helt plötsligt att det är oroligt ångestladdat med t ex nyår då vi är bjudna på en lugn middag hos nära vänner där även deras bekanta kommer vara med och jag behöver sitta och vara trevlig och social, även om vi bara ska stanna några timmar. Det var födelsedagskalas för sambon häromdagen med hans släktingar (som vi träffar max två ggr/år). Jag som annars ser mig som social och öppen fick nästan panik och ymniga svettningar av alla som skulle kramas och känna på magen och ha mig att berätta om hur jag mår och allt inför bebis. Rymde ut på gården flera gånger för att svalka av mig och komma bort från alla människor. Tycker det är skitjobbigt! Jag vill helst inte umgås/prata med nån annan än de jag känner väldigt nära. Är jag ensam om de här känslorna? Jag hoppas det släpper efter graviditeten.
Fråga till er andra; Upplever ni (eller upplevt i tidigare graviditeter) att man stänger in sig mer och mer rent socialt inför förlossningen? Jag känner att ju längre tiden går desto mindre intresse har jag för umgänge med andra. Min närmsta familj och bästa vänner är undantagna. Där är det som vanligt. Men jag tycker helt plötsligt att det är oroligt ångestladdat med t ex nyår då vi är bjudna på en lugn middag hos nära vänner där även deras bekanta kommer vara med och jag behöver sitta och vara trevlig och social, även om vi bara ska stanna några timmar. Det var födelsedagskalas för sambon häromdagen med hans släktingar (som vi träffar max två ggr/år). Jag som annars ser mig som social och öppen fick nästan panik och ymniga svettningar av alla som skulle kramas och känna på magen och ha mig att berätta om hur jag mår och allt inför bebis. Rymde ut på gården flera gånger för att svalka av mig och komma bort från alla människor. Tycker det är skitjobbigt! Jag vill helst inte umgås/prata med nån annan än de jag känner väldigt nära. Är jag ensam om de här känslorna? Jag hoppas det släpper efter graviditeten.
Fråga till er andra; Upplever ni (eller upplevt i tidigare graviditeter) att man stänger in sig mer och mer rent socialt inför förlossningen? Jag känner att ju längre tiden går desto mindre intresse har jag för umgänge med andra. Min närmsta familj och bästa vänner är undantagna. Där är det som vanligt. Men jag tycker helt plötsligt att det är oroligt ångestladdat med t ex nyår då vi är bjudna på en lugn middag hos nära vänner där även deras bekanta kommer vara med och jag behöver sitta och vara trevlig och social, även om vi bara ska stanna några timmar. Det var födelsedagskalas för sambon häromdagen med hans släktingar (som vi träffar max två ggr/år). Jag som annars ser mig som social och öppen fick nästan panik och ymniga svettningar av alla som skulle kramas och känna på magen och ha mig att berätta om hur jag mår och allt inför bebis. Rymde ut på gården flera gånger för att svalka av mig och komma bort från alla människor. Tycker det är skitjobbigt! Jag vill helst inte umgås/prata med nån annan än de jag känner väldigt nära. Är jag ensam om de här känslorna? Jag hoppas det släpper efter graviditeten.
Skönt att höra att symptomerna är "normala". Antar att fler är att förvänta sig...var uppkopplad en stund igår (heter det ctg?) och kurvan såg jättefin ut....då kan väl inget vara på g iaf, nu börjar man nojja sig och känna efter.
Blodtrycket har varit på gränsen till högt hela tiden går på extra kontroller + blev halvtidssjukskriven veckan före jul. Igår var trycket som högst 165/105.
Alla prover som sedan togs igår var bra - tack och lov....
:) Ja ctg är när de spänner band runt magen och mäter hjärtljuden och sammandragningar :)
Ah okej. Själv har jag motsatsen, 105/60 ca
Precis ctg var det, och jag fick en klämma på fingret och blodtrycksmätare runt armen.
105/60 låter i sin tur lågt, men jag vet inte?
Själv känner jag inte av när blodtrycket är högt...
Tusen tack för era svar. Det känns så mycket bättre nu, dels att inte vara ensam om de här känslorna och även att det troligtvis har en biologisk orsak eftersom så många känner likadant. Vi har faktiskt avstyrt nyårsmiddagen nu och kommer att bara vara sambon och jag hemma istället och det känns såå skönt! Sen får en bara hoppas att man blir sig själv igen så småningom.