Ensamma mammor- får ni mycket kommentarer?
Jag har varit ensam med mitt barn från start och märkt att en del inte kan låta bli att kommentera det. Jag får ibland väldigt personliga frågor om varför det är så, hur barnets realtion till pappan ser ut etc. av personer som inte ens känner mig.
Det är som om jag skulle börja fråga om någons skilsmässa, varför de skilde sig och om de inte förstår hur viktigt det är att kämpa.
I mitt fall handlar det om våld och en pappa som hotar mig och barnet. Han har ingen umgängesrätt enligt tingsrättens beslut av en rad skäl som jag inte orkar eller vill prata om med människor som jag precis har träffat. Det är en sorg och en skuld som redan är tung att bära utan att andra rotar i den.
Bland det värsta jag har råkat ut för i den vägen var en kvinna på en middag som började ställa en massa frågor om varför barnet inte träffar pappan och om jag inte förstod hur sorgligt det är med barn som växer upp med en ensam mamma. En vän försökte ingripa men hon bara fortsatte.
En annan gång var jag ny på ett jobb där två kvinnliga kollegor under en lunch förklarade för mig att det inte är bra för mitt barn att jag är ensam. De tjatade också om hur sorgligt det är och att jag måste träffa en ny, (som om det vore så himla enkelt.) Jag minns att jag gick åt sidan efter en stund och ringde min syster för att inte börja gråta.
Jag har dåligt samvete som det är över att jag valde en sådan usel far och jag är väl medveten om att det kan vara svårt för ett barn att bara ha en förälder. Allt de öser över mig har jag redan känt och tänkt i mina mörkaste stunder.
Jag har gjort vad jag har kunnat för att mitt barn ska ha allt h*n behöver av kärlek, aktiviteter och prylar. Det har inte varit lätt alla gånger men ibland känner jag mig ändå nöjd med att jag lyckades skapa en bra tillvaro för barnet trots en tuff start. Därför gör det ont att höra kommentarer av det slaget, om hur otillräcklig jag är och att inget jag gör som ensamstående kommet att vara nog.
Mitt barn är så otroligt fin. H*n är snäll, omtänksam, lugn, artig och duktig i skolan. Det har aldrig varit några problem och vi har haft mycket kul genom åren. Vi skrattar mycket och pratar om allt.
Jag förstår att det är en sorg att inte ha en pappa men ibland får man utgå ifrån hur livet blev och göra det bästa av situationen. Mitt barn har varit omgiven av vuxna som har engagerat sig och givit barnet en massa kärlek. H*n säger själv att h*n känner sig älskad och det är det viktigaste för mig.
Nu har jag planerat en rolig resa för barnet och mig men när min kollega frågar om resan måste hon tydligen tillägga med sorgset tonfall '"Är det bara ni två som åker då?". Det var inte inbillning, hon lät inte alls positiv. Samma kollega har tjatat på mig om att jag måste träffa en man. Jag har precis lämnat en relation som var bra men inte rätt. Fast det är ändå inte hennes ensak.
Har ni också varit med om liknande situationer? Eller om du som läser kanske själv är den som frågar - varför gör man så? Förstår man inte hur det kan uppfattas?
Jag har också fått många fina kommentarer, senast av en kollega som själv har vuxit upp med en ensamstående mamma. Hon berättade att hon som vuxen förstår och respekterar vilket jobb hennes mamma har gjort. Jag har också träffat män som vuxit upp med en ensam mamma och blivit framgångsrika och bra personer. Så det är förstås inte bara negativa kommentarer men ibland kommer de åt en.