Kan man få hjälp/diagnos när det inte "syns på skolan"?
Min dotter har haft humörsvängningar sedan hon föddes typ.
Låter absolut som adhd. Hon håller ihop i skolan och sedan kommer allt ut när hon kommer hem. Läs på om detta och framförallt om flickor och adhd.
adhdcare.se/artiklar-kunskap/vilka-symtom-far-flickor-adhd/)&mc_cid=b914d6f752&mc_eid=accd9953f0
Jag har läst allas kommentarer här.
Jag har skickat iväg en egen vårdbegäran till BUP och hoppas få svar någorlunda snabbt.
Som en skrev här att dottern kanske känner samma som mig, stress att när hon kommer hem så blir det bråk och tjafs.
Jag fick nog det bekräftat igår.
Hon sov hos sin mormor lördag-söndag.
I vanliga fall så vill hon hem i princip direkt när jag kommer dit dagen efter. Igår ville hon inte alls hem. Jag åkte dit vid lunch och så var vi där hela dagen. Sen mot kvällen när vi skulle hem så var hon på så dåligt humör i bilen. Hon ville inte hem, hon ville inte gå i skolan. Allt var verkligen dåligt.
Jag frågade varför hon inte vill hem, hon svarade att alla är så dum mot henne. Vilket känns hemskt att hon känner så, att hon känner så gör mig så ledsen. Och som jag skrivit tidigare så ser hon ju inte sin del, vi bråkar ju inte med henne bara för att, utan vi är ju dumma för att vi säger ifrån när hon har dåligt beteende. Men det hon känner är att alla är dum mot henne och bara henne fast hon inte gör något tycker hon.
Frågade om skolan igen och då sa hon att hon inte vill gå för att det är tråkigt, hon tycker inte att lektionerna är svåra, men väldigt tråkiga. Även lunchen är jobbig för att hon lär vänta till dom andra eleverna är klara så blir hon färdig fort så måste hon sitta och vänta vilket hon tycker är jobbigt. Rasterna tycker hon om.
Tänkte ge ett exempel på hur en dag kan se ut.
En dag stod sambon och skalade potatis, då går dottern in i köket, stänger inte grinden (lillebror 1.5 år får inte vara i köket) sambon stänger grinden, dottern öppnar den.
Sedan sätter hon sig på köksbänken och slänger saker på sambon. Sambok säger åt mig att komma och ta henne, jag går dit och säger att det inte är okej, dottern blir sur. Jag tar ut henne från köket, hon springer in igen, upp på bänken och fortsätter.
Jag går in igen, denna gången är jag hårdare, att det inte är okej, jag tar ut henne och så får hon motvilligt gå in på sitt rum, hon är arg, alla är dum mot henne osv... I detta läge så går det inte att prata med henne. Hon slår/sparkar i sin rumsdörr får tag i en sko som hon slänger på toadörren (mitt emot) men sen är hon är inne på rummet en kort stund, sen kommer hon ut på bättre humör som att inget hänt typ. Sen när man frågar varför hon gjorde som hon gjorde, när man försöker prata om det då säger hon bara att hon inte vet. Hon har ingen anledning, hon vet inte varför..
Jag vet att vi inte har rätt verktyg när det gäller det här, och när vi inte riktigt vet vad som utlöser det så är det svårt att försöka undvika. Men som en annan skrev här så ska jag börja skriva ned, när en situation uppstår.
Och troligen så är skolan jobbigare för henne än vad vi vetat om, eftersom hon är lugn där och inte tycks ha nå svårigheter i ämnena så har man förmodat att det går bra fast det i själva verket troligen är en kamp för henne.
Din dotter låter mycket som jag när jag var barn.
Jag var otroligt energisk ( och är ännu..) och hade mycket mindre sömnbehov som barn.
När jag började lekskolan ringde min mamma dit varje dag för att höra efter hur det gick för mig?och hon fick alltid samma svar att jag var så lugn och lekte så bra självständigt.
I skolan var jag den tysta tjejen,pratade med de få kompisar jag hade men kommer inte ihåg ifall jag mådde särskilt dåligt över det.
På utvecklingssamtal fick mina föräldrar höra att jag var en drömmare och tittade ofta ut genom fönstret i klassrummet?stängde av lite.
Hemma var det annorlunda,energisk och mycket aktiv.
Många kompisar där jag styrde mycket.
Kände ofta ilska och orättvisa men som jag dolde bra.
Nu är jag vuxen och äldre och har nu förstått att jag förmodligen har adhd och är extra sensitiv för för mycket intryck som dränerar mig på energi,men är högfungerande.
Arbetar själv med barn och kan se mig själv i flickor som har adhd som skiljer sig från tex pojkars.
Ge inte upp,sök hjälp från BUP.
Att agera olika hemma och utanför hemmet är inte konstigt.
Reaktionen hemma är förmodligen ett utlopp på att ha kämpat sig igenom en ansträngd dag.
Batterierna är helt uttömda.
Jag har läst allas kommentarer här.
Jag har skickat iväg en egen vårdbegäran till BUP och hoppas få svar någorlunda snabbt.
Som en skrev här att dottern kanske känner samma som mig, stress att när hon kommer hem så blir det bråk och tjafs.
Jag fick nog det bekräftat igår.
Hon sov hos sin mormor lördag-söndag.
I vanliga fall så vill hon hem i princip direkt när jag kommer dit dagen efter. Igår ville hon inte alls hem. Jag åkte dit vid lunch och så var vi där hela dagen. Sen mot kvällen när vi skulle hem så var hon på så dåligt humör i bilen. Hon ville inte hem, hon ville inte gå i skolan. Allt var verkligen dåligt.
Jag frågade varför hon inte vill hem, hon svarade att alla är så dum mot henne. Vilket känns hemskt att hon känner så, att hon känner så gör mig så ledsen. Och som jag skrivit tidigare så ser hon ju inte sin del, vi bråkar ju inte med henne bara för att, utan vi är ju dumma för att vi säger ifrån när hon har dåligt beteende. Men det hon känner är att alla är dum mot henne och bara henne fast hon inte gör något tycker hon.
Frågade om skolan igen och då sa hon att hon inte vill gå för att det är tråkigt, hon tycker inte att lektionerna är svåra, men väldigt tråkiga. Även lunchen är jobbig för att hon lär vänta till dom andra eleverna är klara så blir hon färdig fort så måste hon sitta och vänta vilket hon tycker är jobbigt. Rasterna tycker hon om.
Tänkte ge ett exempel på hur en dag kan se ut.
En dag stod sambon och skalade potatis, då går dottern in i köket, stänger inte grinden (lillebror 1.5 år får inte vara i köket) sambon stänger grinden, dottern öppnar den.
Sedan sätter hon sig på köksbänken och slänger saker på sambon. Sambok säger åt mig att komma och ta henne, jag går dit och säger att det inte är okej, dottern blir sur. Jag tar ut henne från köket, hon springer in igen, upp på bänken och fortsätter.
Jag går in igen, denna gången är jag hårdare, att det inte är okej, jag tar ut henne och så får hon motvilligt gå in på sitt rum, hon är arg, alla är dum mot henne osv... I detta läge så går det inte att prata med henne. Hon slår/sparkar i sin rumsdörr får tag i en sko som hon slänger på toadörren (mitt emot) men sen är hon är inne på rummet en kort stund, sen kommer hon ut på bättre humör som att inget hänt typ. Sen när man frågar varför hon gjorde som hon gjorde, när man försöker prata om det då säger hon bara att hon inte vet. Hon har ingen anledning, hon vet inte varför..
Jag vet att vi inte har rätt verktyg när det gäller det här, och när vi inte riktigt vet vad som utlöser det så är det svårt att försöka undvika. Men som en annan skrev här så ska jag börja skriva ned, när en situation uppstår.
Och troligen så är skolan jobbigare för henne än vad vi vetat om, eftersom hon är lugn där och inte tycks ha nå svårigheter i ämnena så har man förmodat att det går bra fast det i själva verket troligen är en kamp för henne.
Så är det, men vad gäller npf är det ofta (inte alltid!) skolan som är det största problemet och det är jättesvårt som förälder att komma tillrätta med det och barnen måste gå dit enligt lag, även om de mår jättedåligt av att vara där. Till sist bryter de ihop och blir hemma.
Jag tror att det sker ett uppvaknande redan nu vad gäller skolan och npf. Det finns forskning och en nybyggd skola i vår stad har lokaler anpassade för barn som behöver få begränsad mängd intryck bla.
Men det behöver göras mer. De barn som idag stör undervisningen för resten av klassen eller bryter ihop när de väl kommer hem gör det i många fall för att, precis som du säger, de vuxna gör fel. Dagens skola ställer krav på npf-barnen som inte ställdes förr och det blir för mycket för dem.
Och så har man dessutom avskaffat specialklasser. De här barnen behöver små klasser i lugna, tysta lokaler utan distraktioner.
Även din andra längre text - det låter som min dotter. Det låter som en ganska smart tjej, som bara inte kan styra sig. Hon blir arg, hon blir frustrerad och har inte så bra impulskontroll. Det är inte lätt för henne att reflektera varför det är så. Hon är lite ung för det.
Mycket möjligt att hon har mer problem i skolan än vad som märks direkt. Skolan ska hjälpa ditt barn oavsett om hon har diagnos eller inte. Prata med klassföreståndaren, försök få en klar bild av om hon har särskilt problem i något ämne. Kolla matte - det brukar vara svårt om man har svårt att koncentrera sig.
Försök få till en utredning, kolla med BUP. Risken är att hon inte får ADHD-diagnos för att lärarna inte tycker att det är något. Det var så med min dotter, hon var också 7 eller 8 då. Det kan vara en bra idé att försöka sensibilisera läraren lite för det innan. Dvs. få hen att se eventuella problem.
Ang aktivitet - kolla om scouterna har något. Det behöver ju inte vara idrott tänker jag.
Kanske krävs det att du är med första gångerna också, det brukar sällan vara problem om man kollar med ledarna först.
Hmm... tror som någon tidigare att det vore bra med någon fritidsaktivitet.
Dessutom kanske hon skulle behöva bli mer sedd som individ hemma.
Du som mamma kanske kan fråga om bara ni två ska gå en promenad eller så? Prata om saker som hon gillar.
Men du beskriver en 8-åring. Ett BARN. De kan verkligen bete sig på alla möjliga sätt som de inte kan förklara för andra. De bara agerar på sina känslor.
Hon är trött, hungrig eller vad som- och då blir hon utåtagerande.
Men ni ska självklart lugnt säga till att det inte är okej att hon sparkar osv.
Prova säga till exempel med lugn ton:
Jag ser att du verkar arg, vill du prata om det? Är du trött? Ska du kanske gå och vila ett tag? Något sådant. Vet inte hur väl det går hem hos en 8-åring, för 8-åringar över lag kan nog inte alltid förstå sig själva.
Hmm... tror som någon tidigare att det vore bra med någon fritidsaktivitet.
Dessutom kanske hon skulle behöva bli mer sedd som individ hemma.
Du som mamma kanske kan fråga om bara ni två ska gå en promenad eller så? Prata om saker som hon gillar.
Men du beskriver en 8-åring. Ett BARN. De kan verkligen bete sig på alla möjliga sätt som de inte kan förklara för andra. De bara agerar på sina känslor.
Hon är trött, hungrig eller vad som- och då blir hon utåtagerande.
Men ni ska självklart lugnt säga till att det inte är okej att hon sparkar osv.
Prova säga till exempel med lugn ton:
Jag ser att du verkar arg, vill du prata om det? Är du trött? Ska du kanske gå och vila ett tag? Något sådant. Vet inte hur väl det går hem hos en 8-åring, för 8-åringar över lag kan nog inte alltid förstå sig själva.
Nu när jag har gjort denna vårdbegäran till BUP. Om dom vill träffa oss, vad säger jag till min dotter?
Vi ska träffa dom för att ?
Jag kan ju inte säga att det är pga henne och vår hemsituation, kan inte skuldbelägga henne på något vis, hon får inte känna att det är fel på henne m.m.
Hur förklarar man för sitt barn att man vill kolla om denne har en diagnos?
Nu när jag har gjort denna vårdbegäran till BUP. Om dom vill träffa oss, vad säger jag till min dotter?
Vi ska träffa dom för att ?
Jag kan ju inte säga att det är pga henne och vår hemsituation, kan inte skuldbelägga henne på något vis, hon får inte känna att det är fel på henne m.m.
Hur förklarar man för sitt barn att man vill kolla om denne har en diagnos?
Nu när jag har gjort denna vårdbegäran till BUP. Om dom vill träffa oss, vad säger jag till min dotter?
Vi ska träffa dom för att ?
Jag kan ju inte säga att det är pga henne och vår hemsituation, kan inte skuldbelägga henne på något vis, hon får inte känna att det är fel på henne m.m.
Hur förklarar man för sitt barn att man vill kolla om denne har en diagnos?
Kan ni kanske säga att ni ser att hon inte mår så bra, att hon blir ledsen och upprörd och att ni vet att hon inte trivs i skolan. Att hon inte ska behöva ha det så och ni därför ska träffa en psykolog som kan hjälpa er att hitta sätt att göra så att hon mår bättre. Psykologen kan tipsa mamma och pappa och skolan om hur de kan ändra sig för att hon ska få det bättre.
Npf-barnen tvingas ju anpassa sig och slå knut på sig själva nästan hela tiden. Att få höra att det nu är de vuxna som ska anpassa sig efter barnet istället kan bli en enorm lättnad - förutsatt att det också verkligen blir så. Kan ni lägga fram det som att psykologen är den bra vuxna som står på barnets sida och kan berätta för föräldrar och skola vad de gör för fel, typ?
Mitt barn älskar att skolan får höra att de behöver ändra sig! Vi hade ju påtalat samma problem på iup:erna sedan f-klass: för lätta, tråkiga lektioner och för bullrigt och stökigt. Men inget ändrades. Så barnet gav upp och slutade till sist att gå dit. Först då kopplades experter in och det var verkligen betydelsefullt för mitt barn att få uppleva att skolan gjorde ändringar för att hon skulle må bättre där.
Att berätta om npf-utredning kan komma senare. Första steget är att träffa psykologen, sen utvärderar bup om det finns orsak att utreda för npf.
Vi misstänkte npf tidigt och berättade om att såna variationer finns för barnet utan att nämna att vi misstänkte det hos henne. SVT barn har ju program om det tex. Efter hand började hon själv säga att hon trodde att hon har det (står i kö för utredning nu). Hon kände igen sig själv.