Semester – och mer tid för syskonbråk

Min första semesterdag vaknade jag av att mina barn bråkade om en Barbiesko. En liten leksak som ingen av dem egentligen ville ha eller hade lekt med på evigheter men som de ändå inte kunde unna den andra att ha en måndagsmorgon vid sjutiden.

Jag kommer ihåg att barnen bråkade med varandra ganska mycket förra sommaren också, men först när det började närma sig slutet av sommaren. De hade sett för mycket av varandra och det kan jag faktiskt förstå. Men om vi har en catfight hemma var tionde minut redan nu – hur blir det då resten av sommaren? Och vad gör man egentligen för att det ska sluta?!
Barnens är så inne i situationen och varken vädjande, avledning, hot eller mutor kan få dem på andra tankar. De är som två magneter som dras mot varandra med allt från retsamma blickar till små knuffar och, viktigast av allt, genom att ta eller göra det man tror att den andra precis ska göra.

När den ena säger att den vill trycka på en hissknapp är den andra där och trycker blixtsnabbt på knappen. Den som ansåg sig ha rätt att trycka på knappen bryter ihop och så är allt igång. Vi får numera gå ut i olika omgångar för att båda absolut ska trycka på dörröppnaren till hissen, och vi åker ner i hissen i olika grupperingar. Det är helt absurt!

Jag tror att alla syskon bråkar mer eller mindre. Jag och min lillasyster skrattar numera mycket åt att vi var förbjudna att nudda vid varandra i bilen när vi skulle åka långt och vid matbordet hemma så fick jag, under en period i livet, inte titta på min syster. Detta på grund av att jag då tyckte att det var läge att ge henne överlägsna blickar och le på ett störigt sätt med smalnande ögon. Jag minns det mycket väl och vet inte alls varför jag gjorde så. Behovet av att småretas var så enormt stort av någon anledning.

Och nu står jag plötsligt själv där och hör mig själv låta precis som mina föräldrar gjorde för 25 år sedan… ”Nä sluta bråka nu”, ”Nu ska vi ha trevligt”, ”Om ni inte slutar nu kommer jag snart att bli arg…”, ”Snälla snälla…”, ”Isabelle titta inte på Jasmine om hon inte vill det”, ¡Nu varnar jag er…”

Hur avvärjer man egentligen bråket mellan barnen? Är det någon som har en mirakelkur i bakfickan? Går det ens att undvika syskonbråk? Det kanske är ett obligatoriskt inslag i alla familjer under vissa perioder? Jag har försökt knepet att aldrig ta parti för någon trots att det ofta är ganska uppenbart vem det är som startade bråket. Då försvinner i varje fall vinningen i att springa och skvallra och ingen får vatten på sin kvarn… Någon som har fler tips eller andra erfarenheter? Jag tar tacksamt emot dem!

Besök Lidingömammans blogg för att följa hela semesterdramatiken här →