Navelsträngen runt halsen dödade Sofis bebis

Så här sex veckor efter händelsen är Sofi fortfarande tagen och ledsen, familjen bär på en stor sorg. Ändå tycker hon inte att det hade kunnat gå bättre, under omständigheterna.
- Vi blev otroligt väl bemötta. Jag tänker inte tillbaka på förlossningen som en hemsk erfarenhet.

För även om det som hände antecknas som missfall i journalen, så är det helt fel ord för Sofi och hennes sambo. För dem var det förlossning. Och barnet har fått ett namn.

Men vi börjar från början. De första 18 veckorna av graviditeten flöt på bra. Sofi kände igen det mesta från sina två tidigare graviditeter. Hon mådde illa i början. Första ultraljudet såg bra ut. Ibland kände hon bebisen som ett litet fladder i magen. Så kom äntligen ultraljudet i vecka 19, Sofi var spänd. Hon hade längtat.

Chock
Sofi och hennes sambo talade om för barnmorskan att de inte ville veta bebisens kön. Sedan sattes ultraljudsapparaten mot magen.
- Jag såg med en gång att det inte fanns nåt liv, berättar Sofi. Min sambo såg det också. Det var en chock, jag blev helt tom.

En del av familjen

Efter ultraljudet blev Sofi och hennes sambo visade till ett rum. De visste inte vad som skulle hända. Sofi storgrät. En läkare kom och det blev ett nytt ultraljud.
- Han var jättebra. Han förklarade och pratade om möjliga orsaker. Samtidigt förberedde han oss på att det ofta är oförklarligt.

Sofi hoppades och tänkte att något allvarligt fel var orsaken, att bebisen inte skulle klarat sig i vilket fall. Läkaren kunde se att bebisen dött några dagar innan ultraljudet, högst en vecka tidigare.
- Det var jättejobbigt att veta, säger Sofi.

Föda ut barnet
Sedan fick Sofi en ny tid. Hon skulle komma tillbaka tre dagar senare och föda ut det döda barnet. Allt var chockartat och jobbigt, men det fanns inget att välja på. Sofi och hennes sambo åkte hem och fixade barnvakt åt sina två barn. Dagarna som följde var fruktansvärda.

Sofi fick en tablett för att graviditeten skulle avstanna, vilket gav lite mensvärk. Hon grät mycket tillsammans med sin sambo. De läste på internet och på Familjeliv.
- Vi förstod att vi hade en hemsk upplevelse framför oss. Men det vi kunde påverka skulle bli så bra som möjligt. Därför skrev vi en lista med önskemål.

Bland annat önskade de sig ett nytt ultraljud. De ville se en gång till att där inte fanns liv. Dessutom ville de ha ultraljudsbilder. Och bilder när barnet väl var ute. Ett annat önskemål var att personal skulle finnas på plats när barnet kom. Alla önskemål som Sofi och hennes sambo hade fick de tillgodosedda.

Värdigt
Efter tre tabletter kom värkarna igång. Sofi blev tillsagd att ha med sig bäcken om hon måste gå på toaletten, risken fanns att barnet kunde komma.
- Aldrig, sade jag. Inte en chans att mitt barn skulle komma på toaletten. Det skulle vara värdigt, det var viktigt för oss. Jag låg i sängen och de fick hjälpa mig att kissa i bäcken där.

Efter tabletterna tog det två timmar tills barnet föddes. Sofis två tidigare förlossningar var normala. Trots att det denna gång inte skulle bli samma påfrestning för kroppen som vid ett fullgånget barn, var smärtan fruktansvärd. Tabletterna gjorde sammandragningarna kraftiga. Sofi fick morfin mot smärtan.
- När jag kände att det är på väg ut så fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle få se. Vi hade sagt ifrån att vi inte ville se barnet innan det var i ordningsgjort. Vi ville inte se det med blod och så.

Så när barnet kom tog barnmorskan med det ut. Sedan kom hon tillbaka och berättade att det var en flicka, som hade navelsträngen runt halsen.
- Det var hemskt. Att hon varit helt frisk och att det som skulle hålla henne vid liv tog livet av henne.

Hade allt
Sofi och hennes sambo var redo att se sin flicka. Barnmorskan kom in med henne, insvept i ett litet lakan.
- Hon hade allt som hon skulle ha. Tio fingrar, tår. Hon var stor, större än vi trott. Femton centimeter från huvud till rumpa.

Barnmorskan hade lämnat kvar navelsträngen, så att Sofi och hennes sambo skulle få se orsaken till dödsfallet.
- Det kändes bra att se, men samtidigt var det fruktansvärt, hemskt.

Sedan fick de en stund med sin döda dotter. De höll henne och grät. Fotograferade henne.
- Hon var så fin. Vi såg till och med likheter med hennes storebror.

Efter avskedsstunden lämnades flickan tillbaka till barnmorskan. Två timmar efter att hon föddes var Sofi hemma igen. Hemma med en stor sorg och en tomhet.

Först kallade de bebisen för lillan, men efter ett par dagar bestämde de sig för att ge flickan ett namn.
- Hon heter Ina. Det känns bra både för vår skull och för syskonens skull att hon har ett namn. Det är lättare att prata om henne då. Hon är ingen hemlighet.

När Ina är på plats i minneslunden kommer familjen att ha en ceremoni. De har också valt att låta folkbokföra Ina. Nästan varje dag tar de fram bilderna på bebisen och pratar om henne. Syskonen som är åtta och tre år gamla har tagit händelsen bra.

Mycket ovanligt
Sofi och hennes sambo är mycket nöjda med vården.
- Vi har blivit jättebra bemötta. Veckan efter var vi hos barnmorskan på samtal. Hon hade aldrig hört talas om att ett barn dött av navelsträngen runt halsen. Det är tydligen superovanligt. Vi hade inte kunnat göra något för att förhindra det.

Händelsen har fört Sofi och hennes sambo närmare varandra. De känner sig positiva inför framtiden och är inte rädda för att försöka sig på en ny graviditet.
- Jag vill bli gravid så snart som möjligt igen, säger Sofi. Jag vet att det kommer bli jobbigt, att jag skulle oroa mig varje dag.

Att prata om det jobbiga har hjälpt Sofi.
- På Familjeliv har jag fått kontakt med folk med liknande erfarenhet. Det har jag haft stor behållning av, det är fascinerande hur lika man tänker. Det är också skönt att se att de som ligger längre fram i processen mår förhållandevis bra.

Även om sorgen är enorm och alltid kommer att finnas kvar hoppas Sofi på att tiden kommer göra det lättare.
- Vår lilla dotter är en liten ängel i himlen nu, säger Sofi. Men hon kommer alltid vara en del av oss.