«Perfekta» mammor mer deprimerade
En ny studie från Universitetet i Michigan visar att mammor som är väldigt angelägna om vad andra tycker om dom, har större chans att bli deprimerade.
Hur babyn uppförde sig i förhållande till sömn, gråt och mat, var också avgörade för hur de uppfattade sig själva.
— Fynden är detsamma som det man kan se i behandlig av patienter med depression, oavsett om de är mammor eller inte, att det är bra att vara lite mer «schysst» mot sig själv, säger överläkare och psykiater Signe Karen Dørheim.
— Studien från Michigan visar att kvinnor som mest är upptagna av ytstarka faktorer är mer sårbara för depression. Det vill säga kvinnor som är väldigt måna om vad andra tycker och tänker om dom som mammor, berättar psykiatern.
Mammasidan har tidigare förmedlat många historier om kvinnor som berättar att livet som nybliven mamma blev allt annat än förväntat.
Dömmer sig själv hårt
Dørheim berättar vidare att man i kognitiv psykoterapi försöker att få dessa patienter att se på sig själva «utifrån». Detta för att man ofta dömmer andra mildare än man dömmer sig själv.
I sådana fall blir kvinnorna ombedda att ställa sig själv frågor som «Vad skulle jag tänka om jag mötte en kvinna på bussen med en baby som skriker eller inte kan sova?».
— Det verkar som om de som tänker mycket svart/vitt kan vara mer utsatta för depression. Det kan ibland uppfattas som perfektionism. «Om jag inte är en bra mamma, är jag en dålig mamma», säger hon.
LÄS OCKSÅ: En är ingen och två är tio?
Påverkad av bloggning
En av dom som har känt på hur det är att inte leva upp till bilden av det «perfekta» livet är tvåbarnsmamman Karen Wilhelmsen. Hon berättar att det hela egentligen började innan hon fick barn, då hon och sambon flyttade till ett gammalt småbruk.
— Då började jag blogga om «det goda livet», och blev förhäxad av den «perfekta» bloggbubblan. När jag 2010 blev gravid, var det pricken över i'et.
— Nu kunde jag äntligen kombinera det lata livet på landet med babyidyll, socialt caféliv och små söte kläder på små söta pluttar, berättar hon.
LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression
Dottern grät konstant
Efter att dottern föddes upplevde Karen att vardagen absolut inte blev som hon hade förväntat sig. Dottern grät i stort sett hela tiden och hennes man arbetade mycket.
— «Det goda livet» förvandlades snart till ett ensamt helvete, säger hon.
Karen gick in i en djup förlossningsdepression, med avsaknad av moderskänslor och mycket dåligt samvete. Dessutom kämpade hon med amning och tyckte att hon fick väldigt lite hjälp från den lokala barnavårdcentralen.
Kände att hon blev galen
Hon minns speciellt en episod från denna tid väl. Dottern hade skrikit i fem timmar, inte ville hon ta bröstet och inte kunde hon sova. Karen gick hela tiden i nattlinne, hade inte ätit och kände att hon höll på att bli galen.
— Jag var så sliten, på alla sätt, och jag klarade inte mer. Jag blev rädd för att ta i henne, rädd att jag skulle skada henne. Jag lät henne ligga i vagnen och så gick jag på toaletten. Jag slog i väggen, ropade och grät högt, och så blev jag sittande på golvet med huvudet mellan knäna och vaggade, medan jag höll mig för öronen och nynnade, så att jag inte skulle höra skriket.
Nederlag att köpa modersmjölksersättning
Efter detta gick hennes man ut och köpte modersmjölksersättning. Detta upplevde Karen som ett stort nederlag.
— Så mycket som jag hade kämpat, och så skulle han liksom komma och rädda världen med ett paket ersättning! Min dotter satte i sig en full flaska och somnade med ett leende, och sov för första gången natten igenom, berättar hon.
LÄS OCKSÅ: Jag hatade att amma!
Viktigt att se nyanser
Psykiater Signe Karen Dørheim förklarar att det både i barnuppfostran och i psykoterapi är viktigt att komma bort ifrån antingen-eller tänk, utan försöka se nyanser.
Man bör fokusera på att vara en «god nog» förälder, även om inte allt alltid går som man önskar och man klarar inte allt.
— Babyns svåra uppförsel kan ha andra orsaker än att mamma inte är bra nog. Det kan ju vara att babyn har en dålig dag, är sjuk/hungrig/övertrött, eller bara har ett mer oroligt medfött temprament än andra barn, tillägger hon.
Bokmärke av mammarollen
Det skulle emellertid visa sig att depressionen satt djupare än så för Karen. Även om dottern nu var en mätt och glad baby, kände hon sig hela tiden dystrare.
Hon blev arg för allt, skällde högt på den lilla, kastade saker runt sig. Hon grät ofta, både av ånger och förtvivlan.
— Jag hade förkastat modersidealet jag var så bekant med, och ersatte det med bokmärkeshistorier från bloggarna jag livnärde mig på som gravid. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle vara mamma, säger hon.
Angelägen om vad andra tyckte
I efterhand ser hon att hon var överdrivet angelägen om vad andra tyckte om henne som mamma och att det bland annat var orsaken till att hon inte deltog på aktiviteter som nybliven mamma.
— Ursäkten var alltid att jag var trött eller att «lilla ängeln» sov, men sanningen är nog att jag var rädd för att bli värderad! Jag kunde inte hålla på med amningen i offentligheten och skriket tyckte jag var förfärligt. Jag skämdes, för jag hade en så hopplös unge.
LÄS OCKSÅ: Amningsdimma - myt eller sanning?
Svårt att be om hjälp
I likhet med många andra i samma situation tog det lång tid innan hon bad om hjälp. Detta eftersom hon tyckte att dottern var hopplös och «hennes problem».
— En gång när jag delade frustrationen på min blogg fick jag en kommentar från en av mammabloggarna, med en tillsynas perfekt unge.
— Hon skrev att när hon läste mitt inlägg slutade hon önska sig fler barn. I rädsla för att få en sådan unge som jag hade, säger hon.
Till slut valde Karen ändå att kontakta sin läkare och fick tillslut behandling genom kursen «Circle of Security».
— Jag blev lite mer och mer trygg i mig själv. Jag började att göra om teorin i kursen till praktik, och känslan av att bemästra väckte moderskänslan. Jag skapade mig ett nytt modersideal. Med nummer två hade jag inga förväntningar eller föreställningar om hur det skulle bli och fick därför en mycket bättre upplevelse, avslutar hon.
