Sebastian var inte större än ett smörpaket

Anja är gravid i vecka 25. Hon känner att något är fel, enorma smärtor som inte ska vara där. Anjas hjärta bankar, hon är rädd. På sjukhuset blöder hon mycket och läkarna varnar - förlossningen kan starta tidigt.

Som tur är har babyn i magen en bra puls. Men han är liten, samtidigt som Anja har något som liknar värkar. Hon får inte åka hem och får stanna på sjukhuset i en vecka. Sebastian, som pojken i magen ska heta, får en kortisonspruta som ska hjälpa hans lungor att utvecklas fortare, ifall han kommer ut. Situationen är kritisk och de vet inte om barnet kommer att överleva. Ändå får Anja åka hem.

Förlossningen är igång!

Fyra dagar senare är kramperna tillbaks. Denna gång tätare och starkare. Hon kommer till sjukhuset och klarar nästan inte av att fylla i sin blankett. Äntligen är det hennes tur och hon kontrolleras av flera, innan någon säger:

– Detta förväntade du dig nog inte idag, men du ska föda.

Förlossningen är redan igång. Hon har sex cm öppning. Anja bryter ihop, akutsnitt är enda möjligheten.

– Jag hade tre, fyra sköterskor runt mig, som tog av mig kläder och klädde på mig sjukhuskläder och konstiga strumpor. Så kördes jag direkt till ett operationsrum. Här skulle de helt enkelt skära upp mig. Jag säger på det sättet, för det var så det kändes precis då. Jag var inte beredd på det!

Anja minns att hon tänkte; Detta är förjävligt, det händer inte nu, det vill jag inte, jag klarar inte det. Så får hon narkos. 30 minuter senare är Sebastian född och nu börjar kampen. Lite vet de vad som väntar de kommande veckorna.

– Mina tankar var ganska "väck". Även när allt det dramatiska var över och långt efter. Narkosen i kombination med smärtstillande gjorde mig ganska lugn.

Anjas sambo däremot var vittne till allt och är säker på att den lilla pojken inte kommer överleva.

LÄS OCKSÅ: Victoria vägde bara 950 gram - se henne idag!

– Han trodde inte sina egna öron när läkarna berättade att Sebastian levde och hade det bra i en kuvös, berättar Anja.

[ad062]

Liv och död

Sebastian väger 623 gram och är 31 cm lång. Läkarna vågar inte lova något, de får ta en dag i taget.

Som tur är har sprutan som skulle hjälpa lungorna fungerat och han får toppresultat på Apgar-score. Varje dag är dramatisk, men sjukhuspersonalen uppmuntrar föräldrarna till att hålla modet. Sebastian har trots allt den bästa utgångspunkten för att vara extremt prematur.

Men vikten fortsätter sjunka. Han väger lika mycket som ett paket smör. Och Anja är rädd för att det inte ska vända.

– Ögonen öppnade sig inte och han hade gulsot. Därför la de honom i "solarium" två gånger.

Tredje dagen börjar Anja pumpa mjölk. Känslan är helt avlägsen, hennes baby skulle ha ammat från bröstet. Hon måste hålla fokus, mjölken är nämligen livsviktig för Sebastian.

Hans situation är fortfarande kritisk. Matsmältningssystemet fungerar inte optimalt och alla organen är inte färdigutvecklade.

Faran för hjärnblödning är stor och att lungorna inte ska utvecklas.

– Jag var väldigt rädd för att Sebastian inte skulle överleva de tre första veckorna. Men, det säger man inte högt, för det är den värsta fruktan. Jag valde att fokusera på att det skulle gå bra. Det enda du kan göra, är så gott du kan.

Efter fyra dagar kan Anja äntligen hålla honom. Sebastian ligger intill hennes bröst, täckt av sladdar. Under tröjan för att känna värme och ett hjärta som slår. Fram till nu har hon bara sett den lilla pojken i kuvösen. Han gör små rörelser och ljud. Nu känner Anja att hon kan ge något till sitt barn; trygghet.

Det är tufft. Anja och Olafur flyttar in på sjukhuset. REdan efter två veckor måste Olafur börja jobba. Dagarna har sin gång, men Anja får aldrig lugn. Tankarna, intrycken och rädslan hugger tag i varje sekund. Hon fruktar det värsta, tänk om Sebastian inte överlever. Hennes lilla pojke, som kämpar så hårt. Ändå är hon hård, hon kan inte tillåta destruktiva tankar.

LÄS OCKSÅ: Det gjorde ont att se tvillingarna ligga helt utsatta med andningshjälp

Äntligen vänder det

Plötsligt är allt bra. 2 ½ månad senare packar dom sina saker. Sebastian behöver inte vara på avdelningen längre.

– Det går snabbt från att du inte vet om du kan fira jul hemma, till dagen du får veta att imorgon kan ni åka hem.

Den första tiden hemma består av pumpning och närhet. Sebastian ligger för det mesta i bärsjalen tätt intill mamma.

– Närhet, närhet, närhet var mitt bästa sätt att få honom att känna sig trygg på. Han var väldigt beroende av det. Och behövde somna på en av oss innan vi kunde lägga honom i sängen. Han låg mellan oss ganska länge.

Allt går framåt, och varje vecka träffar dom sjuksköterska och fysioterapeut. Han kämpar fortfarande med vikten och det går långsamt. Kylan blir ännu en utmaning. Prematura bebisar är inte rekommenderade att vara ute i mer än 5 minus grader. Det är den kallaste vintern på länge och till Anjas stora förtvivlan får Sebastian RS-virus. Familjen blir isolerad i över en vecka. Tiden som följer skyddar föräldrarna honom från både kyla och offentliga platser, där bakterierna florerar. Han kan inte bli sjuk igen. Det tål han inte.

– När Sebastian fyllde ett år och skulle börja på förskolan rekommenderade läkarna oss att vänta. Han var inte rustad för alla sjukdomar som kommer första året.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression

Evigt tacksam

Även om att har gått bra med Sebastian fram till nu, klarar inte Anja av att sluta oroa sig. De små är speciellt utsatta för senskador, men han är en stark liten karl som klarar sig bra.

– Jag tänker fortfarande på hur liten han kommer att vara första dagen i skolan. Även om han bara ligger 3 månader efter. Jag vet att han kommer ta igen det och att det är generna som avgör storleken, så det är bara små bagateller.

Idag är Sebastian två år. Anja är inte längre orolig för sonens sociala utveckling. Sebastian är nämligen den mest påhittiga och energiska pojken på sin avdelning. Han är inte otrytt, har ingen ångest eller koncentrationssvårigheter. Däremot har han stort behov av kärlek, mys och kramar.

– De två första veckorna på förskolan lekte han hela dagarna, utan att han letade efter mamma och pappa. Jag tycker om att tänka att han har en trygghet inom sig och att vi är med honom. Trygghet är väldigt viktigt för prematura och det har jag fokuserat på sen dag ett.

Anja och Olafur glädjs ofta åt att se hur social Sebastian är. Hur väl omtyckt han är och den sprudlande energi han har.

– Han är MYCKET och ropar «hej» och«bye bye», han är inte rädd för att visa att han finns! Dagligen glädjs jag över att han är så livsglad och det gör mig lycklig och ännu mer motiverad till att vara den bästa version av mig själv för honom. Sebastian har också gett mig en ny gnista och en stor motivation i livet!