– Jag trodde aldrig vi skulle känna lycka igen, men det gör vi

Våren 2013 fick Ina Christine Ingolfsland (19) och pojkvännen Mats Feigum Johansen (23) veta att de skulle bli föräldrar. Det var inte planerat, men glädjen var stor. Mot slutet av sommaren köpte de en lägenhet där båda har växt upp, så att den lilla pojken skulle få växa upp i trygg omgivning.

Vid årsskiftet var det inte länge kvar till beräknad förlossning och paret var väldigt spända. Kläder var köpta och barnvagnen stod redo i hallen. Familj och vänner väntade med spänning - alla såg fram emot att träffa lille Matheo.

Natten till 25 Januari var det bara två dagar kvar till beräknad förlossning, men Ina märkte att det var något fel. Den annars så aktiva krabaten var plötsligt helt lugn. Mats ringde sjukhuset medan hon tog sig en snabb dusch - hon visste att det brukade sätta fart på Matheo.

LÄS OCKSÅ: – Min förlossning var klar på 30 minuter

Skyndade till sjukhuset

Sjukhuset bad paret att komma på en kontroll. De försökte hitta hjärtslagen via CTG, utan lycka. De skickades vidare på ultraljudsundersökning, där läkarna kunde bekräfta det Ina och Mats fruktade allra mest: Matheos hjärta har slutat slå.

– Jag minns inte så mycket från de första timmarna den natten vi kom till sjukhuset och fick det onda beskedet. Lördag morgon sattes jag igång med mogningstabletter, men ingenting hände förrän vattnet togs söndag eftermiddag, säger Ina.

Hon berättar att personalen tog väldigt väl hand om dom och gjorde allt de kunde för att förlossningen skulle bli ett fint minne. Matheo föddes på beräknat datum, klockan 02.37. 3360 gram och 50 cm lång - helt perfekt.

[ad062]

Närmaste familjen hade fått beskedet och åkte till sjukhuset så fort de kunde. Men när värkarna började var Ina angelägen om att förlossningen skulle gå som planerat, så det var bara Mats som var på plats.

– Efter lite tid ensam med Matheo fick familjen lov att komma in. Vi grät och log tillsammans, pratade om hur fin han var och vem han liknade.

LÄS OCKSÅ: – Jag visste inte om han skulle överleva

«Spädbarnsdöd i livmodern»

Efter några dagar lämnade paret sjukhuset - utan Matheo. Det var inte så de hade föreställt sig att det skulle bli.

– Sjukhuset tog många prover på både mig och Matheo, men inget av proverna visade att något var fel. Det togs både fostervattenprov och infektionsprover, dessutom skickades moderkakan in. Några månader fick vi brev på posten - det var inte något fel på moderkakan heller. Därför kallades det «Spädbarnsdöd i livmodern».

Ända från början har Ina och Mats varit väldigt öppna krink att förlora ett barn. Sorgen var för stor för att kunna bära det ensam, därför var det viktigt att närmaste familjen fanns på plats när Matheo föddes.

– Det var inte bara vi som hade förlorat ett barn. Våra föräldrar hade förlorat ett barnbarn, våra syskon ett syskonbarn, och så vidare... det var inte bara vi som levde i stor sorg, så för oss var det skönt att vara öppna med det, förklarar Ina.

Paret har fått många hälsningar från bekanta som berättar att deras öppenhet har gjort det lättare för dom, så att de kunde prata om Matheo utan att vara rädda att säga något fel.

– Jag tror att vår öppenhet har gjort att idag inte lever i sorgen, men med den. Vi är väldigt måna om de goda minnen vi fick med Matheo. Vår lilla ängel är inte bara en stor sorg, vi har många bra minnen från graviditeten och dagarna på sjukhuset.

Hon berättar att de fick bra hjälp och många fina råd från de anställda på sjukhuset. De rekommenderade bland annat att ta många bilder, något Ina värdesätter att de gjorde.

LÄS MER: En mors hyllning till barnet hon förlorade

Blev gravid igen

Tre månader i sorg vände snabbt när Ina fick veta att hon var gravid igen. Beräknad förlossning var 20 Januari 2015, bara en vecka innan Matheo hade beräknad förlossning året innan.

– Jag blev självklart väldigt rädd för att detsamma skulle hända igen. Därför fick jag väldigt bra uppföljning på sjukhuset genom hela graviditeten - jag gick till barnmorska varannan vecka och hade ultraljudsundersökning var fjärde vecka.

Mot slutet av graviditeten blev det ännu tätare sjukhusbesök och Ina fick beviljad igångsättning två veckor före beräknad förlossning. Hon hade många bra samtal med barnmorska och kunde ringa sjukhuset när som helst, så att hon kände sig trygg.

– När vi kom in i 2015 blev rädslan för att samma sak skulle hända igen för stor. Jag las in på sjukhuset och igångsatt ett par dagar tidigare än planerat.

LÄS OCKSÅ: Sebastian var inte större än ett smörpaket

En ängel som alltid vakar över

2 Januari sattes förlossningen igång och dagen efter föddes Oliver. Till Inas stora glädje var hennes barnmorska där hela dagen, så hon tog emot deras andra barn.

– Vi tillbringade flera dagar på sjukhuset och fick all den hjälp vi önskade. Vi hade många fina samtal med de anställda, som tog väl hand om oss.

Nu närmar det sig Matheos tvåårsdag.

Det går inte en enda dag utan att Ina och Mats tänker på honom.

– Dagen blir självklart väldigt tråkig, men vi vill också att den ska vara fin. Därför ska vi besöka hans grav med ballonger, blommor och ljus.

LÄS OCKSÅ: Därför ska inte babyn ha kudde

Nu är paret överlyckliga över att ha Oliver, en frisk och aktiv liten pojke, som snart blir ett år.

– Jag trodde aldrig vi skulle känna lycka igen, men det gör vi. På flera bilder av Oliver ser vi att han liknar sin storebror. Vid sådana ögonblick blir vi inte lika sorgsna, utan otroligt glada och stolta.

– Oliver förstår inte att han har en bror som inte lever, men den dagen kommer. Och då ska han få veta vilken tur han har, som har en ängel som passar honom hela tiden.

Ina skriver en blogg om att vara änglamamma