Mikaelaforslund-respektive-awartikel
För det första så känns idén med en respektive-aw ganska gammalmodigt. Att anordna en aw där ens respektive eller vän är välkommen absolut, men en aw där syftet är att ta med ens respektive känns inte helt 2016. Men jag fick också en känsla av utanförskap och att känna mig totalt missplacerad (och lite misslyckad) då jag är den enda singeln av de som var inbjudna.
Ska klivet in i arbetslivet och vuxenlivet automatiskt innebära att jag måste ha en respektive vid min sida? Att min vardag och hela min tillvaro inte är komplett utan en livspartner att dela allt med, ha med överallt och ständigt underhålla? Missförstå mig inte, jag önskar inget hellre än att finna den personen jag hoppas få spendera livet med, min själsfrände. Han som jag är och förblir alldeles fantastiskt ordlöst kär i, far till mina barn och min livskamrat ändå in i döden. Men måste jag ha hittat denna person redan vid 25 års ålder? För inte drar man med månadens Tinder-date på en aw där både kollegor och chefer komma vara närvarande, till ett sådant tillfälle tar man med sig sin partner. Sin respektive.
Många träffar sin partner under studenttiden då det är en period då alla befinner sig i mer eller mindre samma fas i livet. Det är en tid då ens största bekymmer är att få CSN att räcka till veckans alkoholintag och samtidigt ha råd med tillräckligt mycket kaffe för att orka med ännu en tidig morgonföreläsning dagen efter en alldeles för blöt utekväll. Där och då är det nästan skrattretande enkelt att träffa någon, gå hem med den person, träffas ute igen och gå hem igen och sedan någonstans inse man att man kanske gillar hen mer än bara ett ligg. Där och då suddas även eventuella olikheter ut och man förenas i den glittrande studentikosa bubblan. Sen när studentlivet kommer till sin ända och bubblan spricker så klarar sig vissa par välbehållna medan andra inser att den man trodde var ens livs kärlek aldrig kommer bli mer än ett härligt minne. Och i samma veva som man lämnar studentlivet som nybliven singel och äntrar vuxenlivet med alla dess måsten och krav så inser man att när det kommer till att prioritera mellan jobb, vänner, träning, sömn och att gå på jakt efter en ny kärlek så räcker tiden och orken inte alltid till det sistnämnda. Man bygger sig istället en härlig tillvaro där en partner skulle vara ett plus men inte ett måste för att vara lycklig.
Jag är en lycklig som singel, jag trivs i mitt eget sällskap och tar hellre chansen att jobba på mig själv och min karriär nu än om tio år då jag verkligen hoppas på att ha startat en familj. Trots detta så anser sig folk ha rätten att ifrågasätta mitt val, anta att jag är olycklig eller helt enkelt vara oförstående för det faktum att mina prioriteringar skiljer sig enormt från de som valt att stadga sig tidigt i livet. För visst så har jag önskat mer än en gång att jag hade en respektive vid min sida, någon som kramar mig efter en lång dag på jobbet, som hjälper mig att nå översta hyllan i köket och någon att ta med nästa gång det bjuds in till respektive-aw. Men låt oss inte blanda ihop en längtan och en önskan med att en respektive borde vara normen för alla 25-30 åringar, ej heller att det vore något fel i mina prioriteringar för att jag idag valt karriär, vänner och mig själv framför ännu en menlös Tinder-date.
Varför måste ens civil status var så svart eller vitt? Att antingen ska vi gifta oss och skaffa barn imorgon eller ligga runt med en ny främling varje helg. Vi är antingen mogna på gränsen till lillgamla för att vi varit i en relation de senaste åren eller så är vi fuckgirls och fuckboys där ordet trohet inte finns i vårt ordförråd. Två extremer men ingen gråzon, ingenstans för oss som är varken eller. Som varken vill gifta oss i denna stund och där tanken på ännu ett one night stand lockar lika mycket som en rotfyllning. Vi som vill passa på att njuta av livets smörgåsbord, där vi kan få vara både egoistiska i våra val och samtidigt ha friheten att prova oss fram innan vi fattar vårt slutgiltiga beslut.
För i slutändan så tror jag att vuxenlivets faser saknar en åldersgräns och de flesta når nog tillslut en punkt i livet då tanken på respektive och familj lockar mer än något annat. Vissa är där redan som 25 åringar medan andra kanske inte kommer dit förrän tjugo år senare och vi måste därför komma ihåg att ingen ålder är mer rätt eller fel än den andra.
Så med detta sagt så hoppas jag att fler ska förstå hur fel det blir för den enda singeln när hon blir inbjuden till en respektive-awn. För indirekt säger till mig att även om jag är inbjuden och har rätt att vara där så är det inte samma sak som att få vara med. Det är som att säga ”Välkommen in, men kom ihåg det här är en kväll för oss som är två och du är endast här på nåder”.
