Sjuttiotalet var årtiondet då orangebrunt var en personlighet i varenda vardagsrum, två tv-kanaler räckte för hela Sverige och när signaturmelodin till barnprogrammen drog igång visste man att det var dags att kasta sig närmare rutan.
Den riktiga nostalgikicken hittar vi i 70-talets svenska barnprogram och barnfilmer. Här är åtta klassiker som många svenska 70-talister fortfarande kan citera eller nynna!
Fem myror är fler än fyra elefanter (1973–1975)
Det går knappt att prata svensk barn-tv utan att landa här. Magnus, Brasse och Eva gjorde bokstäver, siffror och språklekar till ren underhållning med sketcher som fortfarande funkar för både barn och vuxna.
Humorn var smart, ibland absurd och ofta riktad lika mycket till de vuxna som till barnen. Än idag citeras sketcher som “fel, fel, fel!” och generationer kan nynna signaturmelodin.
Från A till Ö (1974–1975)
Hedvig Hök är en av de mest ikoniska figurerna i svensk barn-tv. Med sin ugglepersona och sitt lite kluriga sätt tog hon oss med på en språklig resa där varje bokstav blev ett äventyr.
Programmet var lugnt och pedagogiskt men hade också en underliggande humor som ibland kändes nästan surrealistisk. Det var något med tempot, dekoren och samspelet mellan figurerna som gjorde att det kändes både tryggt och lite mystiskt på samma gång.
Vilse i pannkakan (premiär 1 september 1975)
Det finns barnprogram – och så finns det "Vilse i pannkakan". Staffan Westerbergs dockteater om pojken som hamnar i en pannkaksvärld är än idag ett av de mest omtalade barnprogrammen i svensk historia.
Vissa älskade det. Andra blev livrädda.
Den drömska, ibland mörka atmosfären och de märkliga karaktärerna gjorde serien unik. Den vågade vara långsam, konstnärlig och lite obekväm. I efterhand är det tydligt att den speglar 70-talets mer experimentella kulturliv – och kanske är det just därför den lever kvar som ett så starkt minne.
Tårtan (tv-premiär 1973)
Tre sjömän tar över ett bageri och… ja, det går ungefär som du tror.
“Tårtan”, skapad av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, var slapstick, satir och barnprogram i en och samma smet. Med överdrivna karaktärer, fysisk komik och en nästan Monty Python-liknande känsla blev det snabbt kult.
Skrotnisse och hans vänner (1970-talet)
På en skrotgård full av uppfinningar och märkliga maskiner bodde Skrotnisse och hans vänner. Serien kombinerade äventyr med en tydlig samhällston, ofta med en antagonist som symboliserade girighet eller makt.
Det fanns en tydlig 70-talsanda här med miljötänk, gör-det-själv-mentalitet och en viss skepsis mot auktoriteter. Samtidigt var det spännande och fantasifullt på ett sätt som fångade barnens uppmärksamhet.
Albert & Herbert (start 1974)
Även om serien främst riktade sig till en bredare publik, blev den en del av många barns tv-minnen. Det slitna landshövdingehuset i Göteborg, far-och-son-relationen och den torra humorn gjorde den folklig och lätt att ta till sig.
Det var vardagskomik utan glitter och kanske var det just därför den upplevdes som relaterbar. Replikerna och dynamiken mellan Albert och Herbert lever kvar långt efter att serien slutade sändas.
Pippi Långstrump på de sju haven (1970)
Astrid Lindgrens värld var redan älskad, men på 70-talet tog filmatiseringarna över biodukarna. “Pippi Långstrump på de sju haven” blev en färgsprakande äventyrsfilm där Pippi gav sig ut på havet för att rädda sin pappa.
Filmen fångade allt som gjorde Pippi så ikonisk: styrkan, självständigheten och den fullständiga friheten. För många barn blev det här en första riktig bioupplevelse, men också en påminnelse om att man fick vara annorlunda.
Emil i Lönneberga (1971)
Hyss, soppskålar och snickarbodar. Emil blev snabbt en av 70-talets största barnfilmssuccéer. Med Astrid Lindgrens berättelser som grund fick vi följa den busige pojken från Katthult, men också en romantiserad bild av det svenska sekelskiftet.
Filmerna är fyllda av värme, humor och en stark familjekänsla. De visar både barns nyfikenhet och vuxnas tålamod (eller brist på det). Och än idag känns det som att man nästan kan känna doften av sommaräng när man ser dem.
Källa: Hello Magazine.
