Ska vi skydda barnen från döden?

Snart genomsyras vårt land av ruskigheter. Av små barn som är utklädda till spöken och häxor – fast på ett snällt och ”välkammat” sätt såklart. I vårt land är våra barn skyddade från allt ont och de flesta föräldrar silar frenetiskt all information de ger sina barn genom ett nålsöga. ”Är den här boken kanske lite för hemsk? Är den här filmen eventuellt minsta lilla skrämmande och det där pusslet har väl ett lite obehagligt motiv?”

Jag tycker att man, till en viss gräns, inte ska dölja att det faktiskt kan hända hemska saker på jorden och att människor faktiskt kan dö. Både barn och gamla.
Mina barn följer till exempel med till kyrkogården varje allhelgonadag och tänder ljus för våra bortgångna nära och kära. De tycker att det är både spännande och mysigt – och jag tror att det är viktigt. Har inte alla rätt att få vet att vi en dag ska dö?

En enda gång har ett av mina barn fått en negativ reaktion av att följa med till kyrkogården. Isabelle var tre år och det började plötsligt ösregna när vi stod där med alla ljus i minneslunden på Djurgården. Hon skrek och ville ta skydd. ”Alla änglar kommer att ramla ner med regnet nu!”, ropade hon i förtvivlan så alla på kyrkogården skulle hinna undan. När vi hade lugnat henne och berättat att änglarna inte alls ramlar ner såg hon glad ut och frågade om de höll fast sig i molnen. Ja, precis så är det nog, svarade jag.

Min yngsta dotter Jasmine, som snart är fem år, är inte så orolig över döden. Hon håller stenhårt fast vid att när man dör så får man helt enkelt välja om man vill bli ängel, spöke eller skelett. Hon själv väljer mellan spök-prinsessa och tomte-skelett och verkar helt tillfreds med att det här kommer att hända med henne när hon dör.
Isabelle, som nu är nästan nio år, har också varit med på sin första begravning, när vi begravde mina morföräldrar förra året. Hon var ledsen, precis som vi andra, men mest väldigt orolig över att alla vuxna var så ledsna. Det var inget hon var van vid att se. Men är det fel? Att låta ett barn se att vuxna också kan vara ledsna och gråta – och att de sedan kan torka tårarna, rycka upp sig och skratta igen?

Jag har inga tydliga åsikter eller svar. Men jag tror att barn kanske blir ännu oroligare av att känna att något är fel och märka att de vuxna döljer något för dem. Själv tycker jag att ovisshet är bland det värsta som finns.

Är det någon annan som har erfarenheter av barn och döden? Ska man dölja hemska saker för sina barn, förmildra saken eller säga precis som det är?

Text: Malin Benno Bjurström

Besök Malins blogg – Lidingömamman här →