Tråden för oss mammor som INTE kommer lämna bort ettan bara för att det kommer en tvåa!

Tänker absolut ha båda hemma =) sonen är nu 2½ & nästa barn kommer om en månad. Min son var hos dagmamma tills för några månader sedan då hon var tvungen att sluta, efter det har jag inte velat skola in honom någon annanstans utan haft honom hemma. Jag arbetar hemifrån med eget företag så jag har lagt upp arbetsiderna så att det fungerat för oss.

Det är intrssant med olika attityder som folk verkar mösta av. Undrar därför omni som möts av negativa attityder för att ni har den stora hemma, bor ni i storstad?

jag undrar eftersom de flesta här i byn ändå har den större hemma om de är så små. Det verkar så i alla fall. PÅ Öppna förskolan är det enbart positivt från fröknarna, och de flesta jag känner har gjort samma val.....

Intressant bara, att se vad attityderna beror på....

Det är väl inte säkert att det första barnet gråter för att man lämnar det på dagis? Har inte min gjort i alla fall, hon älskar dagis.

Jag tycker kanske man ska sansa sig lite innan man definitivt talar om vad som är bäst. Det verkar ibland som om dagis är helvetet på jorden för alla barn... De flesta som har har skrivit här har ju inte fått tvåan än. Ni har ju ingen aning om vad det är för en typ och vilka speciella behov han/hon har. Kanske blir det så jobbigt att det är bättre för ettan att få vara en stund på dagis. Det är lätt att tala om innan hur allt ska vara men sen kanske inte verkligheten blir sådan.

Jag tror också att det handlar om att känna sig själv. Jag vet att jag inte skulle vara en bra mamma i längden om alla mina barn var hemma hela tiden. Och det skulle bara drabba barnen. Mina stora barn trivs jättebra på dagis och får en möjlighet att leka, lära sig saker och träffa andra både barn och vuxna.

Med fyra barn har jag lärt mig att man aldrig i förväg kan veta hur graviditet, förlossning och livet med ett, två eller flera barn skall bli. Man får helt enkelt anpassa sig när man vet. Lycka till!

Vera4 skrev 2009-02-03 11:03:02 följande:

Eftersom Ludvig 2 år redan har börjat hos dagmamma på halvtid har jag svårt att tro att jag vill hålla honom borta från den världen som han gillar. Men uttrycker han önskan om att få vara hemma så tar jag hänsyn till det. Syskon är ännu på planeringsstadiet så åsikten kan ju ändras.

Min son var 1 år och två månader när lillasyster kom. Det ÄR tufft men också fantastiskt att ha möjligheten att vara hemma med båda. Vi går på öppna förskolan, barntimmar, lekland osv. Eller bara är hemma. Nu är barnen 2½ och strax 1½ och vi mår bra. Det klart att vi går varann på nerverna ibland, men i det stora hela är det toppen! Det är nog skillnad om man har lite längre mellan barnen eller om ettan redan börjat på dagis vilket min inte hade hunnit. Vi ska försöka skola in båda samtidigt så småningom.

Jag har en dotter som är 20 månader. För 7 veckor sedan vart hon storasyster till en liten kille. Vi har valt att ha henne hemma. Vi är hemma både sambon och jag i ett år. Jag pluggar på distans och han tar ut föräldraledighet. Även om han inte hade varit hemma tillsammans med mig hade jag valt att ha både barnen hemma. Jag dömer dock ingen som inte gör så och väljer att ha stora på dagis.

jag har tre små sötnosar, födda -03, -05 och -07.
jag har haft dom hemma med mig hela högen tills i höstas då -03 var 5 år och behövde träffa lite jämngamla eftersom "alla andra" barn var på dagis... då ville även barn -05 börja. så de är 15 timmar/vecka på dagis så är jag hemma med lillan som nyss blev 1 år. Förhoppningsvis kan vi fortsätta så här några år till... jag trivs med att ha mina barn hemma och visst är det jobbigt ibland att inte hinna med alla men att passa tiderna till dagis nu i höst har varit ÄNNU värre... men det är för mina barns skull de får vara där nu eftersom ingen annan av de jämnåriga är hemma så vi har ingen att leka med på dagarna...

Jag blev så förvånad när jag första gången hörde bittra kommentarer om att Täby bara "tillåter" 15h förskola när man är föräldraledig. Då hade jag inga barn själv men för mig kändes det självklart att man ville ha sina barn hemma om man själv var hemma. Nu kan jag med förstå de som har större barn vana vid "heltid" på dagis då kan det vara svårt. Men att sätta sitt lilla barn som varit hemma på heltid på dagis för att det fått ett småsyskon var och är fjärran från min tankevärld. Min älste ska få börja på någon form av förskola när han är redo och det kommer inte vara innan han kan prata, berätta hur han har det och har skapat sig ett eget jag begrepp.

Vår tvåa kommer nu när som helst och 1:an är 20 månader. Nr 1 har varit hemma först med mig och sen med pappa fram till nu när jag är hemma igen. Jag ser det som en härlig tid med nr 1 igen framöver (har längtat så). Jag ser fram emot att vara med honom på heltid igen och den nya lilla babyn. Jag visste innan jag fick barn att skulle jag skaffa några så ville jag ha tid att lära känna dem och att de ska utvecklas utan stress med mycket tid med sina föräldrar, särskilt när det är riktigt små. De här första åren vill jag inte missa, tids nog kommer barnens behov av jämnåriga ta överhanden och föräldrarollen ändras. Vad jag har sett av barn i min omgivning tycker jag bekräftar tanken om att mer regelbunden aktivitet typ förskola börjar fylla en funktion för barnet först vid 3 års åldern. Jag kan förstå att det fyller en funktion för föräldern att barnet börjar tidigare. Men jag valde att skaffa barn för att få se dem utvecklas och hitta på saker med dem så länge det bara går. Det vill jag inte lämna över till personal på någon småbarnsavdelning. Jag blev förbluffad när jag insåg att detta var en kontroversiell åsikt, jag har inget emot att andra gör på andra sätt, det här är min övertygelse som gäller min familj. Naturligtvis blir allt mycket lättare om man är två föräldrar som delar den här övertygelsen men eftersom jag har haft den här synen på föräldraskap länge har jag inte direkt blivit intresserad av "pappakandidater" som inte delar den här för mig grundläggande åsikten. Det påverkar ju mycket in livet som inställningen till jobb och yrkesval tex. Min man vill också ha den här närheten så vi har båda mycket flexibla jobb och jobbar till största delen hemifrån, vilket gör att man kan avlasta varandra lättare om det känns tungt någon dag. Att träffa jämnåriga barn för min älste ser jag inte som något problem, det kräver att man engagerar sig och letar upp sånna som är hemma och går på aktiviteter tillsammans men jag har inte letat länge och hittat många alternativ.

Det känns som om dagis från ca 18 månader känns som självklart för det allra flesta. Är det verkligen så?