Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

Nej men det kan jag hålla med om, att barnlösa bör få "förtur". Dvs, två par föräldrar, med samma förutsättningar och möjligheter, men där den ena familjen är helt utan barn, borde föräldrarna utan barn få adoptera i första hand.

Jag förstår verkligen att man tycker att barnlösa ska ha förtur osv, det håller jag med om. Och det är sorgligt att det finns så många föräldralösa barn men inte "tillräckligt" många just för adoption. Jag har faktiskt inte ens tänkt på att man med biologiska barn inte ens skulle bli godkänd för adoption men det låter ju faktiskt rimligt när jag tänker på det.

Hur det än blir för oss i framtiden så hoppas jag verkligen att alla som önskar barn ska få det - biologiska eller ej.

En tanke: är reglerna väldigt olika i andra länder eller är det just olika kändisar som har nån slags gräddfil. Tänker på Brangelina, Madonna och liknande som man ibland kan uppleva hämtar barn i parti och minut...

Barn är ingen rättighet och med ett sådant system skulle väldigt många adopterade barn inte kunna få syskon. Verkligen inte rättvist mot barnen tycker jag.
Vi valde att inte göra IVF utan att gå direkt på adoption. Vi valde dessutom att adoptera ett lite äldre barn med särskilda behov vilket gjorde att vår första adoption gick, med dagens mått, snabbt. Skulle vi sen inte få lov att adoptera ett till för att andra harvat runt i IVF-träsket och sen väntar åratal på ett litet barn utan "skavanker" skulle få barn före oss för annars är det inte rättvist mot dom???? Näääää knappast va.

Det går inte att göra ett rättvist system. Vissa har knappt råd med en adoption, andra med hur många som helst. Något par börjar tidigt och hinner med flera adoptioner andra kommer in i adoptionsvärlden så sent att de riskerar att inte få något barn alls. I slutänden är det barn man söker föräldrar till, inte tvärtom och som adoptant kan man inte ställa krav. Jobbigt under väntan men det är ju inte mycket att göra åt saken, ibland måste man liksom gilla läget. Eller nej, det behöver man inte göra heller men som sagt, det är så det är, vad man än tycker om det.

För övrigt tycker jag inte man ska adoptera om man gör det för att hjälpa ett stackars barn. Den uppfattningen har tack och lov de flesta hemutredare också.

nu harvade vi runt i IVF bara pga att jag inte fick adoptera pga ålder.

Och pga att jag litade på utredarna i våran kommun,
så ställde vi oss inte i kö innan jag var 25,
för enligt dom fick man inte stå i kö, men med facit i hand menade dom att vi inte fick stå i kö för utredning, men vi tolkade det inte så utan att vi inte fick stå i kö innan jag var 25, så dagen jag var 25, ställde vi oss i kö trodde vi, men pga organisationens slarv så tog det 4 månader innan dom fick till det.

Vi är öppna för SN och en ganska hög ålder om man jämför med folk omkring oss, nu passar vi tyvärr inte in på alla länder pga en sjukdom och pga ålder.

Jag fattar väl själv att det inte funkar att släppa förbi alla barnlösa.
Nu sa jag inom rimlig tid, inte att barnlösa hela tiden ska springa förbi.

men detta var en tanke från mig man får tänka precis vad man vill.

Jag tycker som dig, att man inte ska adoptera om man vill rädda ett stackars barn.

Mitt exempel var just ett exempel. Allas väg till barn ser olika ut, antingen man adopterar eller inte. Vår son var inte ett eftertraktat barn när vi adopterade honom och därför gick det snabbt och tro mig, det sårar när folk köar och klagar över väntetiderna som man gjorde även då men denna underbare kille var det inte många som ville ha. Därav just det exemplet jag skrev MEN om man skulle göra som du föreslog så blir det lite "vem är det mest synd om-tävlig", dvs den som det är mest synd om får gå först i kön. Vem bestämmer turordningen? Vem beslutar vilka som kvalificerar in som barnlösa? Vi hade inga barn men hade inte försökt hemma mer än i ett år, skulle vi få adoptera eller skulle vi stått åt sidan för de som verkligen har noll chanser att bli gravida? Dessutom finns det ju par som passar på många länder och tråkigt nog andra som bara kan adoptera från ett eller två (eller inte alls!!!), skulle se som passar in på många länder inte få adoptera mer än ett barn för att de som bara passar in på ett land har längre väntetid?
Nej, inget av det är realistiskt.

Jag önskar er verkligen lycka till, det ÄR jobbigt att vänta, det vet jag. Men i slutänden är det värt det.

Jag tillhör de som inte tycker att man ska adoptera om man kan få barn. Inte för att man inte skulle bli en lika bra föräldrar, utan för att det redan är långa väntetider för att få adoptera de barn som idag går att adoptera. Jag tycker helt enkelt att det är rimligt att personer som inte kan få barn ska få gå före de som faktiskt kan få barn på ett annat sätt.

När det gäller "fel" anledningar till att adoptera skulle jag nog bara lyfta fram de som väljer att att  adoptera för att göra en insats. Ett barn ska vara önskat för sin egen skull- inte som något slags projekt för att rädda världen. Jag förstår som sagt viljan och tanken, men jag tror ändå att det är fel utgångspunkt.

Den anledning man har till att adoptera kan ALDRIG vara fel. Oavsett om man kan få barn, har barn eller ha försökt få barn i tio år utan att lyckas så har man rätt till sin plats i kön och att få sitt barn när man har köat tillräckligt länge. Varför skulle någon som inte kan få barn få gå före i kön? Jag kan inte se en enda bra anledning till det. Det är som om man skulle ha rätt att tränga sig i kön på ett lunchställe för att man missade äta frukost. Rättvist? Vem har sagt att det skulle vara rättvist? Verkligheten är inte rättvis. Adoption handlar om barns rätt till familj, inte vuxnas rätt till barn!

Tyvärr fler föräldrar än barn. Självklart kan alla få möjligheten att få bli förälder på detta fantastiska sätt ( alla som godkäns av soc).

Att skaffa barn är en självisk handling. Man vill bli en familj eller en större familj av till stor del själviska skäl. Det är bra att erkänna det för sig själv. Då går man in i det hela på ett bättre sätt. Det är en förmån ingen nöd-hjälp att få adoptera.

Vill man vara osjälvisk när det gäller adoption så ska man snanare avstå. Barnen kommer att få föräldrar iallafall, bara andra föräldrar, men det finns barnlösa som längtar ihjäl sig för ett enda barn, sitt första.

Det finns barn som har svårt att få föräldrar. HIV positiva eller med vissa andra lite  knepigare SN. Också de som är äldre än 6-7 år. Här behövs fler som vågar och orkar.

Lycka till

Många säger att de som kan få barn inte borde få adoptera. Men alla som adopterar kan ju få barn! Adopterade barn.

Jag håller med tex Cerdrica om att det här lätt blir en tävling om vem det är mest synd om. Och vad är det som säger att den barnlösa alltid är den som lider mest? Är det säkert att möjligheten att bli förälder värderas exakt lika av alla människor? Kan man inte åtminstone tänka sig möjligheten att någon längtar mer efter sitt andra barn än en annan gör efter sitt första? Och hur ska vi klassa olika förstagångsföräldrar? Ska den som redan försökt få barn (oavsett sätt) i tio år få förtur framför den som bara försökt i tre år? Har den som är villig att ta emot en handikappad sexåring bevisat att den längtar mer än någon som bara kan tänka sig en baby utan skavanker?

Om det funnits obegränsat med tid och resurser och om alla adoptionsländer vore överens om regler och processer så borde förstås alla som vill adoptera stå i en kö. Utredningarna skulle vara extremt grundliga och så skulle varje väntande adoptant matchas mot det barn i världen som bäst behövde just en sådan förälder. Några skulle ha tur och matchas direkt, andra skulle kanske aldrig bli något barns bästa alternativ. Men barnen skulle få "rätt" adoptivföräldrar. Nu är förstås inte ett sådant system möjligt att genomföra och då är nog ändå köer det mest rimliga, oavsett om man redan har ett eller sju barn eller kanske är helt barnlös.

Längtan kan nog vara lika stor efter ett andra barn.

Det jag precis som många andra barnlösa i adoptionskön kämpar med är inte bara längtan utan också hur mitt liv bli utan barn.

Jag har alltid längtat efter barn och det ska givetvis vara barnet i centrum och unte jag men tankar på att bli en barnlös familj skrämmer. Aldrig få uppleva jular med ett barn, aldrig få leka med pulka när det är snö, aldrig få gå på en skolavslutning för sitt barn, aldrig höra någon kalla mej mamma, aldrig få lära nån simma, aldrig få läsa saga för mitt barn, inte ett endaste födelsedagskalas med serpentiner och korv...

och sedan vara ensam när jag blir äldre.....

Jag tycker nog att det är lite skillnad. Den som har ett barn kan iallafall få uppleva lite av detta. Jag vet att det är själviskt..... Men det händer så mycket saker i adoptionsländerna så man vet ALDRIG om det faktisk kommer gå. KOmmer vi få besked innan medgivandet går ut?... Att aldrig få bli förälder är en oro man STÄNDIGT bär i hela denna processen.