För oss som ska föda i vår/sommar och vill förbereda oss på en förlossning utan medicinsk smärtlindring

Monsterpannkaka: ja så att den första gången rädslan kommer inte blir inkörsporten i en återvädsgränd. Mitt lite pragmatiska sätt att se det är också att rädslan i sig inte hjälper, så jag är den som biter ihop och tar i och får det gjort. Men det hjälper att gnälla lite för att få sympati. Jag ville inte ha beröring, inga ord, inget. Men jag talade om hur jävligt det var. Svor nog en hel del också :)Mitt under krystningen sa jag till och med, och detta minns jag kristallklart: "ja, det är ju i detta skede man bara vill strunta i det här och åka hem". Men eftersom jag inte ville glida in i den känslan så krystade jag istället. Vad ska man göra? Ungen ska ju ut! Det jag menar är att man till viss del kan välja om man ger efter för rädslan och låter den ta över helt, eller om man kan vara förstående och förlåtande för sin rädsla men jobba på ändå.

Jag blir också lite nedstämd av alla bittra korkade kommentarer. Får höra att jag ska tänka "realistiskt" och inte drömma så mycket.. I grund och botten handlar det(för mig) om att jag inte ska bli panikslagen och helt förstörd av smärtan, av icke-kontrollen, av allt vad det nu är jag kommer möta. Det handlar om att jag ska vara förberedd och få uppleva min förlossning i så mycket och stark närvaro som det bara går att ha!Det handlar om att jag ska möta min bebis och välkomna han/henne till livet på så bra sätt som det finns.Det handlar om, att jag ska få en chans att möta mig själv och utmanas och se vart mina gränser går. Går den vid någon form av smärta- oavsett när i förlossningsskedet- och jag vill därför ha epidural eller vad som helst.. så må så vara.Det är närvaron jag vill åt! Det är kunskapen som jag bär på  I MIN KROPP som jag vill hitta och finna och lära mig använda.Jag vill känna, allt, fullt ut. Liksom så jag vill leva mitt liv: I närvaro, fullt ut.Så vill jag att min förlossningsupplevelse ska bli. Och för att komma så nära det som möjligt, för att förbereda mig så bra som möjligt så värjer jag mig från allt negativt bullshit. Jag läser rätt sorts berättelser(fodahemma.blogsome.com/ är ett tips), rätt sorts böcker, sitter i den här tråden och jag tänker positivt varje dag.Jag ska förlösa, inte bli förlöst.Det här grejar vi tjejer (:

mammageno: jag är i vecka 38+0 idag!Är faktiskt inte mer nervös än vad jag var i början. Var helt katastrof-rädd i början innan jag beslutade mig för att göra precis allt för att kunna slappna av och "hitta hem" i mig själv.Så,jag har gjort det mesta av vad jag har kunnat hittills.. läst, kursat etc. Men det jag gör allra mest, är att jag försöker njuta av det jag har och det jag vill göra om dagarna. Satt i solen en halvtimme idag och tänkte positiva tankar o klappade på magen.Alltså, jag försöker verkligen öva på att vara närvarande i allting annat som sker, så jag "vet" att jag orkar vara närvarande i värkarna och i hela förlossningen.Jag önskar snarare att förlossningen kunde få börja snart. Försöker se det som att det inte alls kommer hända när som helst, utan att jag kommer få gå tre veckor till. Då slappnar jag av nu innan och stressar inte upp mig för att det faktiskt kan sätta igång redan inatt. Är ju redo, men ska ju inte studsa upp all energi redan ;)Jag tänker på min biologiska mor, som jag träffade för första gången förra vintern och jag frågade henne: "Hur var det att förlösa mig? Utan pappa och utan någon som höll dig sällskap?"Hon svarade: " Det tog två timmar och gjorde fruktansvärt ont. Men det var ingenting mot att förlora dig. Jag skulle göra det tusen gånger om."Eller min underbart kloka terapeut:"Men Anna. Det är bara smärta. Det går ju över. Du har väl inte kommit hela vägen hit, gneom hela livet för att bli rädd för något som går över?"

mammageno: jag är i vecka 38+0 idag!Är faktiskt inte mer nervös än vad jag var i början. Var helt katastrof-rädd i början innan jag beslutade mig för att göra precis allt för att kunna slappna av och "hitta hem" i mig själv.Så,jag har gjort det mesta av vad jag har kunnat hittills.. läst, kursat etc. Men det jag gör allra mest, är att jag försöker njuta av det jag har och det jag vill göra om dagarna. Satt i solen en halvtimme idag och tänkte positiva tankar o klappade på magen.Alltså, jag försöker verkligen öva på att vara närvarande i allting annat som sker, så jag "vet" att jag orkar vara närvarande i värkarna och i hela förlossningen.Jag önskar snarare att förlossningen kunde få börja snart. Försöker se det som att det inte alls kommer hända när som helst, utan att jag kommer få gå tre veckor till. Då slappnar jag av nu innan och stressar inte upp mig för att det faktiskt kan sätta igång redan inatt. Är ju redo, men ska ju inte studsa upp all energi redan ;)Jag tänker på min biologiska mor, som jag träffade för första gången förra vintern och jag frågade henne: "Hur var det att förlösa mig? Utan pappa och utan någon som höll dig sällskap?"Hon svarade: " Det tog två timmar och gjorde fruktansvärt ont. Men det var ingenting mot att förlora dig. Jag skulle göra det tusen gånger om."Eller min underbart kloka terapeut:"Men Anna. Det är bara smärta. Det går ju över. Du har väl inte kommit hela vägen hit, gneom hela livet för att bli rädd för något som går över?"