Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Det här skulle äcklat mig och skrämt mig för några år sedan, men nu känns det mer som att...vafan man får ju väga för o nackdelar

Ingen hade berättat att det kunde komma stora klumpar av koagulerat blod..
Stod i duschen fortfarande på BB och *schloff* kände jag hur någonting sakta gled ur mig.. Även när jag ställde mig upp ur sängen kunde jag känna det, kändes olika beroende på vilken storlek klumpen var

Det känns himla bra att läsa igenom alla inlägg och inte hitta någonting som jag inte kände till. Jag är gravid med mitt första barn med beräknad förlossning om 5 dagar.

Något jag minns medans jag kände värkarna var: hur fan kan man vilja jobba som barnmorska när andra som ska föda barn har så ont? Det kändes som att det var svårt att tänka sig jobba med ett sådant yrke själv när man nu vet hur mycket en födande kvinna plågas medan andra går där och mår bra. Det kändes som att man blev spottad i ansiktet medan man låg där "döende". Jag har varit med om 3 förlossningar i tonåren (hade tur som fick vara den som följde med av olika anledningar) och då förstod jag inte alls vad det innebar riktigt för den födande kvinnan att ligga där och ha så ont som hon hade. Men jag har en sådan respekt för sådant numera!

Jag är väldigt känslig och gråter så fort jag ser andra föda barn. Förlossningar på tv gör mig så gråtfärdig (lycko-tårar). Men att föda sitt eget barn gjorde mig inte gråtfärdig alls. Nä, då är man nästan känslokall. Vad konstigt, jag som trodde jag skulle gråta av lycka direkt efter att jag fått se min bebis ligga i min famn. Men icke, den jobbiga förlossningen gjorde att man bara kunde känna en stor lättnad över känslan  att det äntligen var över!

Jag hade tur, mina förvärkar kände man, knappt någon spricka alls mellan benen och moderkakan kom ut i princip av sig självt bara någon minut knappt efter att barnet var fött.

Däremot, svårt att skita på några dagar. Kände att jag behövde ibland, gick och satte mig på toa, men inget hände. Tog några dagar innan allt återgick till det normala. Slapp också urinvägsinfektion under den första tiden. Dock, 3 månader senare, fick jag värsta hemorroiderna. Jag hade ingen aning om att det kunde göra så ont att skita! Varje fis kändes som en plåga och jag blev ångestfylld inför varje gång behovet av att skita satte igång. Det var glas som skulle ut ur rövhålan! Denna plågan varade nästan i två veckor!

Smärtlindring (EDA) är en gudagåva! Och ja, vem säger att värkarna måste komma var 3:e minut innan man ska åka in? Nähä, jag tänker åka in nästa gång så fort det är möjligt och stanna kvar där! Annars sitter jag i väntrummet och föder om så krävs! För jag tänker banne mig inte åka hem bara för att åka tillbaka ett par timmar senare igen (bara för att det inte kommer värkar var 3:e minut som de helst önskar och vill för att man ska få stanna kvar). Som tur var så sa jag att jag inte tänkte åka hem om de inte gav mig ett rum och att jag tänkte sitta i väntrummet i så fall (för jag kände på mig att jag skulle åka in kort där efter igen om jag ändå hade gjort som de sagt till mig). Ett par timmar senare kom ju värkarna igång på allvar och de kom lite tätare. Även fast de trodde att det antagligen skulle ta flera timmar innan jag kom till det stadiet. Varför lida hemma så länge som möjligt? Nä, det gäller att ta smärtlindring så fort man får chansen istället! Varför vara hemma och ha ont i onödan om det går att lindra smärtan på bb?!

Avslaget, vem sa att det varar i 6-7 veckor? Snodde några gula bindor (stora sådana) från sjukhuset, men de kom inte ens till användning. Hade köpt en massa nattbindor i tron att de skulle minsann gå åt, men avslaget var ju bara värst de första 3 dygnen. Kunde ju använda trosskydd därefter! Nu ligger bindorna bara där och dammar. Jag vill ju bara använda tamponger annars!

Nästa gång ska det bli underbart att säga: det här helvetet går jag inte igenom igen! Detta var andra och sista gången! Jippi!

Föresta gången kunde jag bara säga: åh, och detta ska jag gå igenom igen! Bävar för nästa gång! (Passade mig noga för att säga att jag inte skulle gå igenom det igen, för jag är ganska envis med att det måste bli två barn innan jag kan och vill säga att det är något jag inte vill gå igenom igen, även fast det gjorde så satans ont!)

*inga förvärkar kände man