Rynkigutanpåslätinuti skrev 2010-08-30 14:26:45 följande:
Jag provar igen.
Är man poly och har parallella relationer så kan det minska känslan av att ha investerat allt i en partner och då förlorar allt som gjorts under den tiden. Man har delat upp engagemanget på två eller flera vilket gör att bara en del av engagemanget gått "förlorat".
Tryggheten och självbilden som är förknippad med att ingå i en relation både för egen del men även socialt bryts inte av helt om man får en mjuk övergång. Det kan man få till antingen genom att bygga upp en relation parallellt med huvudrelationen i ett monogamt förhållande (otrohet) eller att ha två eller flera polyförhållanden.
Jag förstår hur du tänker, tror jag, men håller inte med. Min tolkning av det du säger blir ungefär att "engagemang" är en ändlig sak som fördelas i all mindre bitar ju fler man har förhållanden med. Nu beror mycket på vad man egentligen lägger "engagemang" på, om man lägger det på "tid" så blir det ju faktiskt så. Jag ser dock "engagemang" först och främst som en känsla, hur mycket känsla jag lägger i varje förhållande, och det är nog snarare mätbart i mängden fokus då man ses mer än i hur många minuter man ses, och i det så är förlusten du pratar precis lika intensiv när ett förhållande tar slut och man har ett förhållande till som det är i ett monoförhållande. Det är i varje fall min personliga erfarenhet, och det var inte länge sen jag genomlevde det.
Rynkigutanpåslätinuti skrev 2010-08-30 14:26:45 följande:
Jag gillar inte riktigt det här glidandet mellan förhållanden över tid då det för mig ser väldigt mycket ut som den seriella monogami som är normen idag. En slags överlappande polyamori är det jag syftar på och något som jag inte känner är vad jag vill med ett förhållande. Tänk livslångt åtagande så är du betydligt närmare min syn på relationer.
Fast det är ju svårt att förutbestämma hur ett förhållande blir. Jag har gärna långa förhållanden, men jag är väldigt försiktig med att önska mig livslånga (fast jag ska erkänna att tanken "bli gamla tillsammans" är fin
), för jag har sett det ha effekten att man biter sig fast kosta vad det kosta vill istället för att se på och omvärdera sitt förhållande för att se om man vill fortsätta med det eller inte.
Personligen ser jag inget egentligt fel med att ett förhållande kan ta slut, jag ser inte det som ett misslyckande... men jag vet att normen säger annorlunda...
Mvh,
Richard ( som ibland kan argumentera att alla förhållanden är livslånga, om man ser till förhållandenas liv istället för sitt eget )
