ADD symptom hos vuxna

Hej vännen och välkommen hit!

Tröttheten ja. När jag nämnt detta för andra har jag fått till svar: Ja men så är det att ha småbarn, alla småbarnsföräldrar är trötta. Ok, javisst, visst är det så men faktum är att jag var minst lika trött och segstartad på morgonen innan barnen fanns i mitt liv och någonting i mig, en känsla, min inituition, säger mig att något inte står rätt till, att det är något mer. Jag tror att eftersom våra hjärnor jobbar på max hela tiden (å gud vet vad dom sysslar med när vi sover) så blir vi såhär trötta. Andra med ADHD har beskrivit det som att dom känner sig sega, att huvudet är som seg kola. Känns det igen?

Om aggressionsutbrotten. Hur yttrar sig dessa? Jag fick rejäla utbrott när jag var yngre, tror det började i tonåren någon gång. Jag kunde bli så arg att jag tog till fysiskt våld. Spelade ingen roll om personen som gjort mig arg var 3 m lång, jag kunde inte kontrollera min ilska. Ihop med alkohol hade jag inga spärrar övt. 
Jag kunde bli jättearg när jag kände mig pressad, missförstådd eller för en sån simpel grej som att jag missade bussen. Hela min värld kunde gå under för en sån sak. Och alla sådana saker eller situationer fick mig att känna mig så jävla värdelös och misslyckad. Hur svårt kunde det vara att passa tiden till en buss liksom? För mig har det alltid varit en kamp och när jag missade bussen, tåget eller vad det nu var påminde det mig om min egen oduglighet och oförmåga att vara ute i god tid. 

Än idag kan jag bli lätt arg eller irriterad över saker men jag är inte alls lika utåtagerande och tar aldrig ut min ilska i fysiskt våld. En gång i månaden är jag extra lättretlig. Japp, jag lider också av jävliga PMSbesvär. Det börjar en vecka innan mensen ska komma. Jag blir deppig, nedstämd, känner olust inför allt och alla, får tankar och idéer om att jag vill skiljas, att jag avskyr mitt liv och går igång på minsta grej. Jag blir väldigt kritisk och negativ gentemot min man, oförmögen att se allt bra som han gör och klankar ner på honom. Det är hemskt att känna sådär utan att kunna kontrollera eller stänga av det. Jag har tänkt söka hjälp för detta men det har aldrig blivit av. Tyvärr verkar inte hella problemen avta. Snarare tvärtom. 

Jag har läst att många kvinnor med ADHD/ADD upplevde sig själva som lugnare och mer fokuserade under graviditeten förmodligen p.g.a alla hormoner som for runt? Jag känner igen mig i det, gör du det också? 

Tusen tack för boktips! Vanna Beckman har gjort dokumentärfilmer om bl.a vuxna med ADHD. Finns att se här: http://adhd-npf.com/fakta-om-adhd-och-add/vad-ar-add-och-adhd-fakta-video/

Finns även en dokumentärfilm i 5 eller 6 delar på youtube som heter "Mitt huvud är en torktumlare". Rekommenderas!

Jag har börjat läsa i: ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb. Boken verkar mycket lovande, hoppas bara att jag ska orka läsa den från början till slut.

Sen finns en annan bok som heter "Nu förstår jag mig själv-en berättelse om ADHD" av Pernille Dysthe.
Om någon har fler bok eller filmtips så tar jag gärna emot.

Tack!

Tänk om vi alla som känner igen oss så i varandra kunde samlas i ett rum irl och utbyta tankar och idéer. Vilken härlig upplevelse och vilket kaos det skulle bli. Jag kan inte låta bli att le åt tanken  

Här kommer ett mer strukturerat inlägg. Hoppas jag.

Ljud
En annan sak som jag inte tror att någon har tagit upp här är känsligheten för ljud. Tickande klockor te.x.
Jag kan varken sova eller koncentrera mig i ett rum med en tickande klocka. Det blir som så att jag retar upp mig på tickandet mer och mer, tillslut hör jag klockan som om den vore inne i mitt eget huvud. Sover jag borta och upptäcker att det finns en tickande klocka i rummet är den det första som åker ut. Och för att inte inbilla mig att jag hör den utanför rummet brukar jag ta ut batterierna.

Sömn och ljud
Jag skulle nog säga att jag är allmänt känslig för olika ljud, särskilt när jag ska sova för det kräver sån stor koncentration. Det tar lång tid för mig att varva ner, ligger och tänker och tänker och om min man då plötsligt börjar snarka eller om någon av ungarna vaknar måste jag börja om hela den här "varva ner-processen". Drömmen för mig vore att få sova i ett ljud och ljusisolerat rum då skulle jag ha mycket lättare att komma till ro och somna. 

Bio och ljud
Jag går inte på bio längre och har inte gjort på flera år. Det är inte det att jag inte tycker om film, tvärtom, men jag kan inte koncentrera mig och fokusera på filmen p.g.a alla ljud i biosalongen. Det hostas, viskas, prasslas eller sitter någon och sparkar på ens säte och precis som med klockan överröstar alla dessa ljud tillslut filmen och det slutar med att jag går ut ur salongen arg som ett bi. En hel kväll kunde bli förstörd p.g.a en sådan grej och ett biobesök med mig var ingen trevlig upplevelse. Min man älskar att gå på bio och jag önskar jag kunde dela det med honom men han får alltid gå själv och är visserligen ok med det. Men jag kan inte låta bli att känna mig smått handikappad och har aldrig hört om någon annan som skulle ha detta problem.

Bilkörning
Ja hur har ni det med bilkörningen? Det sägs ju att vi/de med ADHD/ADD har svårt för att bedöma avstånd, att det är svårt att göra flera olika saker samtidigt som man ska ha koll på vägen och inte glömma bort att man är ute och kör, att vi tar fler risker samt att vi har svårt för att hålla hastigheten. När trafikljuset slår om från grönt till gult betyder det inte gasa ändå är det precis alltid det jag gör. Att hålla hastigheten har jag också problem med och avståndsbedömningen är väl sådär. Särskilt när jag ska parkera. Svårt att veta vart jag har bilen, hur lång fram jag kan köra eller backa trots att jag borde "känna" vår bil vid det här laget då jag kört den i ca 3 år. 
Sen det här med ljud. Barnskrik eller för hög volym på radion går bort. Särskilt i bilkörningssituationer där jag måste tänka extra mycket, som när jag ska till en ny plats, leta efter en adress etc. Då måste jag sänka volymen på radion annars kan jag inte tänka. 

Humor
Jag har ibland fått höra att jag har en udda humor, att jag skrattar vid "fel" tillfällen te.x när jag ser någon halka eller snubbla. Det som gjort mig ont är att människor tagit det på fel sätt. Jag vill aldrig någon illa men har så svårt för att kontrollera den där första impulsen. Om impulsen "säger åt" mig att skratta så gör jag det. Jag hinner inte/kan inte tänka efter på om det är "rätt" läge att skratta som jag förstått att andra normalstörda människor kan. När jag var yngre bekom det mig inte så mycket men nu på äldre dar har det blivit till ett litet problem. Inte minst då jag är mamma och försöker uppfostra mina två barn till att bli hyggliga medmänniskor.
Practical jokes
Ett tag arbetade jag som assistent i en grupp ungdomar med Asperger. En av dessa ungdomar älskade att utsätta andra för sina practical jokes, elever, lärare, assistenter, u name it. Ingen annan än jag i personalgruppen var roade av detta och när dom skällde på den här eleven för alla bus h*n hittade på så var det bara eleven själv, jag och diverse andra elever som inte kunde hålla oss för skratt. Tro mig, jag försökte. Precis som den här eleven, går jag igång, jag menar verkligen går i gång på practical jokes. Jag blir helt upprymd och lyrisk inför både buset i sig och den utsatta människans reaktion.

När jag var yngre utsatte jag mina föräldrar och en del lärare för olika practical jokes, vilket inte var uppskattat. På senare år är det mest pojkvänner som blivit utsatta och idag min man. Min man liknar mig vid Bam Bam (från Jackass), fast en kvinnlig variant och något mildrare. Förutom eleven har jag stött på en annan person som var likadan som jag, en person jag nästan med säkerhet kan säga hade ADHD och det var dessutom en man. Att vara kvinna och road av den här slags humorn är inte lika accepterat, är min uppfattning. Vad anser ni?  

    
   
   
 

Anonym (under utredning) är du min bortadopterade syster må tro???
Vi är skrämmande lika och nu har vi strukturerat upp våra inlägg på nästan samma sätt också.

OH MY GOD! Vi måste vara tvillingsjälar haha. Jag återkommer strax med respons på det du skrivit

Jodå, jag får också höra saker som "Skyll dig själv", "Det är väl bara att gå och lägga sig" osv. Precis som du skriver är det på natten jag är som piggast och mest kreativ. Jag har alltid varit en nattuggla. Då vill jag umgås, prata med min sömniga man, kan få för mig att börja städa, möblera etc. Efter kl 23 mår jag som bäst, känner mig plötsligt mer klar och "normal" i huvudet sedan dimper energinivån ner igen runt 4-5snåret. 

Här vaknar också barnen runt 7 så du kan ju tänka dig själv hur pigg jag är på en skala efter högst 3-4 tim sömn. Inte särskilt. Det har hänt att jag varit så trött att jag inte orkat skjutsa äldsta barnet till dagis och sjukanmält henne. Bolibompa har räddat mig många ggr också. 

Jag gjorde också alltid mina läxor och övade på prov kvällen innan. Inte mycket som fastnade tyvärr eftersom jag kände mig så stressad. Jag fuskade därför mig igenom ganska många prov och läxförhör

Det här med irritation och ilska. Jag har ju också två barn och känner precis som du att mycket förvärrades efter andra barnet. Det var kaos innan första barnet kom men då hade jag åtminstone ingen annan än mig själv att ta ta hand om. Så småningom anpassade jag mig någorlunda till mammarollen men när barn 2 kom ställdes allt på ända igen. Jag har heller aldrig använt våld mot mina barn men tankar på det har funnits i ilskans hetta. Däremot höjer jag rösten oftare än jag vill (när jag blir arg), när min äldsta trotsar och jag känner mig maktlös. INGET jag gör eller säger hjälper. Mindre roligt är det också att höra sin knappa 3-åring säga ord som: Helvete, satan och f*ttan. Än så länge har inte dagis sagt något men det är väl bara en tidsfråga  

Jag är precis som du känslig för andra människors känslotillstånd, hur jag blir bemött osv. Jag är expert på att ta till mig negativ energi, känner direkt av en dålig stämning i ett rum osv och påverkas förstås själv av detta. Jag äter antidepp och det hjälper mot min irritation och ilska. Pillrena tar udden av det värsta och låter mig inte åka bergg o dalbana mellan dom olika känslotillstånden. Skillnaden är så enorm att min man direkt märker om jag glömt ta mina piller för då är jag så arg och kan bli så rasande att jag får lust att slå ihjäl någon. Det är hemskt att känna så, så jag lider med dig! 

Det här med om man kan ADHD som barn och få ADD i vuxen ålder kan jag inte svara på. Men om jag ska gå efter det jag läst och hört så tror jag att ja, det kan man, då hyperaktiviteten för många avtar med åren, eller åtminstone stannar inombords och visar sig inte utåt på samma sätt som när man var barn. 

När jag tänkt tillbaka på min barndom, hur jag var som barn har jag sett mig själv som blyg och lugn men ju mer jag tänker på det så inser jag att det inte stämmer, bara delvis. Jag var en person i skolan, en annan hemma. Jag brydde mig inte ett dugg om vad mamma sa att jag fick och inte, talade aldrig om vart jag skulle gå, utsatte mig själv och mina vänner för direkt livsfara. I skolan var jag den som sågs och hördes minst, den blyga och tysta. Men jag har aldrig haft problem med att få vänner, tvärtom upplevde jag det som att många drogs till mig kanske p.g.a av min påhittighet, alla mina idéer, att jag var våghalsig för att vara flicka. Jag vet inte.
Du skriver att du var hyperaktiv som barn, hur yttrade sig det?   

 

 

Samma här med tuggummi, handklapp (HATAR när min man klappar hårt och högt) och ballonger som smäller. Tycker det är jobbigt att bara blåsa upp en ballong av rädsla för att den ska smälla. Med åren har jag också blivit känslig för smällare och raketer. Hatar alla höga ljud som jag inte är beredd på. Jag går mer eller mindre alltid runt med nerverna utanpå kroppen, hoppar högt varje gång och reaktionen blir ilska. 

Människor som pratar i mun på varandra är också jobbigt. Först försöker jag hänga med och urskilja rösterna men det tar inte så lång tid innan allt jag hör är ett enda stort babbel, ett sorl som äter upp mig utifrån och in. Panik är rätta ordet. Jag upplever precis samma sak när båda ungarna skriker i kör och min man på dom. I sånna situationer kan jag inte tänka övt och känner bara att jag måste skrika rakt ut eller resa mig och gå och stänga in mig någonstans där det är tyst. 

Känner även igen mig i det här med ens personliga sfär. Ogillar starkt när människor är fysiskt gränslösa, när de sitter eller ställer sig för nära. Det kan vara ok om jag själv fått välja det men inte när jag blir "påtvingad" närheten. Avskyr också när människor fattar beslut över huvudet på mig. Var med om en händelse med min svärmor när hon propsade på att min äldsta skulle gå ut med svärfar. Min dotter började gråta och sa att hon inte ville men svärmor vägrade lyssna på det örat och när jag sa att det inte är någon idé, vill hon inte ska hon självklart inte behöva gå ut, fick jag höra att det nog skulle bli bra bara dom kom ut. Men det blev det inte. Det blev värre vilket jag visste och det var ju det jag försökt påpeka. Jag hämtade in min dotter igen, sedan blev jag så arg att jag började gråta, fick gå iväg och svära tyst för mig själv för att jag inte ville visa min dotter.  

När människor tar mig för givet blir jag också arg. Men det är väl lite samma sak som när dom tar beslut över huvudet. Men jag har väldigt svårt för människor som inte visar respekt för andra människors personliga tillhörigheter, som tar sig friheter utan att fråga om lov. Om det har med ADHD att göra vet jag inte. Kanske bara är ett personlighetsdrag. 

Japp, svårt för kramar och gos här också. Om sanningen ska fram så är jag nog inte överförtjust i att gosa och kela eller närhet övt. Jo med barnen men inte med min man. Jag har inte tålamod nog att ligga ner, bredvid honom och bara ligga och kramas. Jag blir stressad av det. Annars gillar jag beröring men det ska som sagt ske på mina villkor. Och när vi ändå är inne på ämnet gos och kel så kan jag nämna att det här med sex, eller förspel, också är en stressfaktor. Jag blir stressad, kan inte slappna av, tänker på helt andra saker och får svårt att komma i rätt stämning för att jag tänker på 1000 andra saker som inte har med sex att göra övt. Ja herregud. 

Om inte utredningen visar på ADHD/ADD vete fan vad jag tar mig till. Det känns ju inte helt normalt detta.    

 

En fråga till alla er som fått diagnosen ADHD/ADD via läkare och utredning:

Nämnde läkaren något om att symptomen måste ha uppträtt innan ni fyllt 7 år för att få diagnos?

Varför jag ställde ovan fråga. Såhär står det i en bok (ADHD/ADD som vuxen- så lyfter du fram dina styrkor) jag läser:

Symtom:

* låter sig lätt distraheras av ovidkommande stimuli

* impulsiva i sitt beslutsfattande

* tycks drivna av en motor och har svårt att stanna upp mitt i en uppgift

* benägna att kasta sig in i nya projekt utan att bry sig om instruktioner

* benägna att glömma överenskommelser och förpliktelser

* benägna att göra saker i fel ordning

* benägna att köra för fort

* har ofta svårt att vara uppmärksamma, både i och utanför arbetet

* ger intryck av att ha en bristande organisationsförmåga

"För att diagnosen ska kunna ställas ska de här symtomen-med undantag för tendensen att köra för fort, av naturliga skäl-ha uppträtt före sju års ålder. Dessutom måste den vuxne uppvisa en funktionsnedsättning. Sex av de nio symtomen måste uppvisas för att en diagnos ska kunna ställas"