Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 09:45:50 följande:
Jaa, ibland tycker jag det håller i sig hela mensen, o ibland blir det bättre direkt... Så olika från månad till månad.
Nej den kombinationen förstår jag att den inte är så bra.. Tar du antidepp hela tiden eller är de bara under 10 dagar i månaden pga PMS?
Ja, asså min korta stubin, mitt korta tålamod, min noll stresskänslighet, som gör att jag blir sååå arg. Och jag blir väldigt lätt provocerad känner jag.. Om sonen trotsar mig så blir jag provocerad på stört, om ngn smaskar eller andas för högt så kan de reta gallfeber på mig.
Jag känner att jag blir för arg på sonen, jag vill inte vara så arg. Det känns inte friskt lixom. Då blir jag rädd för mig själv.. vart ska detta barka hän, ska jag fortsätta o vara så arg o vara en dålig mamma? FInns de hjälp emot det? Jag hatar mig själv när jag är sån här. Att vara så lättprovocerad känns inte okej.
Just nu känns väl pressen o stressen inte så stor faktiskt.. Den var det förut, förlossningsdeperession har ju lagt sig så gott som.
När mannen e ledig mår jag som bäst, då han kan hjälpa mig genom o gå upp me sonen på morgonen så jag får sova, han lagar mat, går ut med hunden, plockar upp här hemma.
Men så fort vardagen träder in då jag måste göra ALLT själv, då blir pressen o stressen stor så småningom. Och då kommer irritationen o ilskan tillbaka. Orken finns inte o jag känner mig deppig.
Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.
Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?
Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket.
Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen?
Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?