Ger vi upp våra förhållanden för lätt?

Beror under vilket tråd det diskuteras, går man in under sex och samlevnad så är "inte drömsexet" "inte oralsex" "inte analsex" "inte het passionerad kåt fru" skäl nog att lämna ett förhållande.
I trådar som rör ekonomi så är, kronofogden, inkassoskulder, inte exakt samma synsätt inom ekonomi, kräva total gemensam ekonomi, vägra total gemensam ekonomi orsak till att dumpa mannen.

Min erfarenhet (om jag ser bland de som separerat) ger man inte upp så lätt och orsakerna har inte varit som ovan, utan har varit mer av djupare natur

Fast vet du hur mycket folk egentligen har jobbat på sina förhållanden?

Jag kan ju säga som så att när jag skildde mig efter 13 år så kom det som en chock för omgivningen. INGEN hade anat nånting o trodde att det var snabbt påkommet.
Men det var det INTE då hade vi pratat igenom vår situation och gett förhållandet 6 månaders arbete innan vi återigen satte oss ner o diskuterade.
 Utöver det så hade förhållandet inte varit riktigt bra på flera år. Men kanske för omgivningen ett snabbtfattat beslut eftersom de inte visste något förens skilsmässan var ett faktum.

Nej det tror jag inte, jag tror fler hade mått bra av att separera..

Med tanke på hur många separationer som har skett/sker bara i min närhet med omkrets så tror jag inte att det kan finnas så många par som faktiskt försöker.
Visst finns det de som väljer fel eller tillåter varann att växa ifrån varann men så många...
Nej, jag tror det handlar om att folk inte orkar ta tag i det då det är för jobbigt, de koncentrerar sig på barn, jobb och annat istället för att ta tag i relationen med sin partner.
Det går ju alltid att separera när det inte håller längre, det kan ta flera år men tillslut står de där, många ser nog det som en energibesparande lösning.
En separation behöver inte isolerat vara begreppet "ge upp för lätt", jag vet många som redan gett upp fast de lever familjeliv ändå och kommer så göra tills det en dag spricker även utåt sett.

hellokillerN Då blir ju nästa fråga: Är det enklare att leva ensam om den där "Andra" som ska finnas på den grönare sidan av gräset inte finns?

Idag känner ju sig så många ensamma och detta leder till mycket depressioner.

Är vi för bortskämda idag? Förr hade de arrangerade äktenskap som höll längre än vad våra gör idag. De var inte nödvändigtvis lyckligare, men de tålde kanske mer?

Visst är det enklare att leva ensam, det har jag gjort i snart två år. Hellre det än att leva i ett olyckligt förhållande som jag gjorde i många år. Fördelen nu är att man kan utveckla sina egna intressen, sin egen personlighet. Mig gör det inget att jag är ensam några år.

Ja så kanske det är men vad vet vi utomstående egentligen?  Hur mycket insyn har du i deras liv? Själv står jag min familj oerhört nära, men de visste INGENTING. O därmed visst våra vänner inte ett smack heller...eller arbetskamrater osv osv.,

Och framför allt...vilka är vi att döma att de är för snabba på att skilja sig egentligen? Det vet enbart individerna.

Jag närmar mig 40 och ha rbarn på snart 2 och 4 år. De värsta sömnlösa nätter är över och barnen klarar att underhålla sig själva. Jag tror på att verkligen vara överens om att försöka hålla ihop varje fall tills sista barnet blivit två år. För mig veteligen är det inga par som är fullständigt lyckliga denna period. Det gäller att kommunicera med sin partner och att ge varandra utrymme att få tid för sig själva. Våga säga faan vad jag är trött på allt idag jag msåte gå ut och gå en stund utan att det för den sak behöver betyda att man inte älskar sin barn eller respektive.
Livet som småbarnförälder är djävligt tufft och emellertid trist .

Det rådet har jag fått ifrån de vänner som fortfarande är ett par efter flera år och barnen är vuxna. De säger att de blivit världens bästa team. jag tror att man msåte stå ut med några tuffa år om man verkligen vet att detta är mannen eller kvinnan jag vill leva med.

I mitt fall dricker min man för mycker på helgerna, egentligen inte mängdmässigt men han blir efter två glas vin helt personlighetsförändrad och kan bli väldigt provocerande både mot mig och barnen.
Vi är oense om allt. Vänner säger att han är elak mot mig och först efter en incident med vår dotter slog det mig att det nog inte är mig det är fel på utan honom. Igår kväll bestämde vi oss för att gå skilda vägar.
För barnens skull! Vi bråkar framför dem! Då har man gått för långt! Tycker vi!

Bra tänk! Så är det! Man får inte göra sig till ett offer och bara hänga upp sig på allt som varit dåligt för hur det än är så - det som är bra idag kan bli dåligt i nästa relation och det som är dåligt idag blir bra! En klyscha men så sant som det är sagt.

jag separerade från ett 10 årigt barnlöst förhållande och letade bara efter de egenskaper hos en man som jag saknade hos min dåvarande.
Min nuvarande man fyllde definitivt upp det som jag saknade hos mitt ex men sakande massor av de egenskper som jag älskade hosmitt ex.........

Du är väldigt noga med att understryka att ingen visste något och det kan mycket väl vara så.

Hade du varit min vän hade jag troligen vetat, jag ser inte bara bitar av människor som jag har i min närmre krets utan jag är det jag kallar en riktig vän samt att folk, inte bara nära vänner tycks ty sig till mig när det gäller lite känsligare saker.

Men nu är det ingen tävling, det finns uppenbarligen de som "chockerar" folk med en separation, själv har jag kunnat räkna ut de allra flesta redan innan, de jag inte räknat ut går istället under "ytterligare några som tydligen inte orkade"

De som verkligen kämpar och vill lyckas oftast, de få som det till trots separerar ger jag en eloge för bra försök.

Men som sagt, det händer inte så ofta. 

Ne du hade inte vetat.. inte ens min mamma o min bror visste och det är det jag vill trycka på. Man kan inte alltid veta vad som händer i andra människors liv. Du tycker själv att du har de skillsen , men är verkligheten verkligen sådan?

Och vem bestämmer om respektive par har kämpat tillräckligt mycket? Du, grannfamiljen, Jag? Eller finns det mallar uppsatta i samhället om vad som anses vara tillräckligt försök för att få ett förhållande att räcka?

Är alternativet olycklig bättre, bara man inte separerar tillräckligt snabbt? Vilka skall anledningarna till separation vara? Bråk, kärleksbrist, otrohet, misshandel?

Så nej jag anser inte att jag kan vara fördömande över hur lättvindligt eller inte lättvindligt andra männisskor väljer att separera.

Är du med på min tankegång nu?

Jag förstår att du inte anser att folk har rätt till en åsikt ens baserade på erfarenhet eftersom det inte finns någon mall att gå efter.

Kanske du borde fokusera och lägga lite energi att visa stolthet att du släpper IN folk på livet istället för håller dem utanför, det är en rätt härlig känsla

Men det är bara min åsikt.

 

Jag känner spontant att det är fel att säga att folk "ger upp för lätt". Som utomstående vet man oftast bara en bråkdel av anledningen/arna och oftast bara den ena partens version. Sen kan jag tycka att man ska försöka göra vad man kan, åtminstone de första småbarnsåren eftersom det oftast är en tuff period. Men det beror ju så klart på vad det är för problem man tampas med.

Min mamma tycker generellt att folk separerar bara för att de "fått lite grus i skon". Själv kämpade hon i över 20 år och försökte hålla ihop vår familj trots pappas otaliga otrohetsaffärer. Till slut lämnade han henne helt. Hon hon tog aldrig chansen att skicka ut honom själv. Han kom tillbaka ett par år senare när hans nya slängt ut honom. Morsan ställde upp, precis som tidigare. Bara för att bli ratad än en gång när nya kvinnan ångrat sig. Hon trodde att hon gjorde helt rätt för oss barn osv, men gud så fel det blev. Reslutatet rent krasst blev två döttrar med noll självkänsla och en uppfattning om att det är helt okej för det motsatta könet att behandla en så.

Fyyyy fan säger jag. Jag kommer ALDRIG att ställa upp på skit bara för att hålla ihop familjen. Det är inte bra för nån inblandad överhuvudtaget. Och absolut inte för barnen. De har det inte bättre med en mamma och pappa som kanske konstant bråkar. De har det bättre med föräldrarna på varsitt håll som förhoppningsvis då är mer lyckliga än tillsammans.

Mitt exempel är väl kanske i överkant i den här diskussionen: de flesta tycker nog inte att det är ok att leva under såna förhållanden, men det behöver inte vara otrohet som gör att man väljer att bryta. Och ändå kan det vara skäl nog.

Pappan till mitt barn har ett otroligt humör rätt som det är. Senast igårkväll fick han ett bryt som hette duga pga av en (i mina ögon) skitsak som inte hade med mig eller sonen att göra. Själv har han någon konstig inställning att det på nåt vis är ok, för han blir ju inte arg på mig eller sonen. Men jag tolererar inte hans beteende oavsett vad eller vem han är arg på. Han vrålar och slår gärna sönder något dött ting i farten och blir absolut rabiat när jag säger åt honom att lugna ner sig. Jag har verkligen försökt prata med honom om det här, men det går inte. Det låser sig fullständigt. Och det här vill jag verkligen inte att vår son ska växa upp i. Fan heller! Jag tror jag måste starta en egen tråd om det för jag känner verkligen att jag skulle verkligen behöva ventilera...

Tja...åsikter har man rätt till självklart. Men för mig känns det mest som att man slår sig för bröstet då eftersom vissa "misslyckas".( i det här med separationer då)
Alltså väljer jag att inte lägga nån åsikt på andra människors privatliv.

Vad du väljer är din ensak.

Släppa in på livet? Jadu...jag står min mamma o bror oerhört nära..men det är svårt när man inte själv vet vad som är fel eller hur?  Den saken diskuterade jag med min dåvarande make fram o tillbaka. Han stod mig faktiskt mycket nära. 

Alla bra är borta från marknaden innan 26 för att sedan inte återkomma. Sånt e livet. Eller så har man störst chans att lyckas om man börjar medan man fortfarande är formbar och om man har förmågan att ändras och växa samtidigt. Kanske handlar om att inse ingen är mer än tillräckligt bra och det är vad vi har att jobba med. Vi är ju själva inte mer än tillräckligt bra för oss själva även när det är som bäst.

Jag tycker många gör det, tror att de ska finna den perfecta mannen, men han finns inte och gräset är inte grönare på andra sidan. :)

En annan sida av saken är nog att idag är det så poppis och inne med allt vad självhjälp heter att vi till sist inte tror oss kunna vara nöjd med det vi har utan vi vill alltid komma "vidare" och "vidga vyerna" och  "hitta oss själva" och allt vad det heter... Att många kanske går vilse i sina egna känslor och väljer att separera istället för att stanna kvar. Man separerar för att man fått för sig att det är något fel på förhållandet. Man bråkar inte, man har det itne jobbigt men ändå väljer man att gå vidare för att det bara ska vara så..

Slå upp vilken veckotidning som helst så ser man ju mängder med tips om hur man får ett lyckligare liv, bättre självförtroende, smartare förhållande, bättre sex, högre lön , större bröst och snällare barn...Och alla dessa utvecklingskurser man kan få via jobbet, alla coacher man ska besöka  osv osv...  Klart som fan att man blir osäker på sitt eget liv och börjar ifrågasätta det!

Jag tror att många idag separerar för att man inte ser hur bra man faktiskt har det. Man ser bara alla "måsten" och får prestationsångest helt enkelt.

Det där måste var och en ta ställning till själv.
En sak som jag insåg i och med min egen skilsmässa är att ingen utifrån kan fullt ut veta och förstå varför beslutet har tagits och vad som har gjorts innan beslutet verkligen har verkställts. Många runtomking mig har dömt mig för att jag "bara lämnade" exet. Att han misshandlade mig psykist ,men även fysiskt, i 15 år är ingenting som har synts utåt. Att han lämnade fyra av fem olika familjeterapeuter med orden "nu skiter jag i det här" är inget varken han eller jag har annonserat om.
Så som sagt - jag låter var och en ta det avgörande själv. Det finns så mycket man inte vet eller ser.

Jag håller med dig. ånga gånger är vi så väldigt noga med att mörka våra problem och låssas att allt bara är bra. Då är det ju inte konstigt att omgivningen blir förvånad och kanske tror stt man bara lämnade hux flux!
Jag tror att dom flesta INTE ger upp för lätt!  

Skarp iakttagelse, kan bara göra tummen upp