Är det okej att en person som är sjukskriven (som inte klarar av att jobba) går ut på krogen och roar sig, reser eller tar en shoppingrunda på stan?

Tog mig 20 år innan jag fick diagnos på min tarmsjukdom. Så försök du att gå och jobba med 40 graders feber och blödande tarm så ska vi se hur länge du pallar. Då låter väldigt  okunnig.

Dummaste kommentaren ever. Är jag inte sjuk på riktigt för att jag var hemma under en lång period? Jag är kroniskt sjuk och tvingas äta mediciner och gå i behandling för att kunna SE och för att kunna röra mig vissa dagar. 

Och depression...Visst är det "bättre att göra nåt än att sitta hemma och vara ledsen". Låt oss nu tänka till lite. När din familj dött i en trafikolycka och du blir våldtagen och får HIV på väg hem från begravningen ...då ska du fan inte sitta hemma och vara ledsen! Gå och JOBBA! Och om du inte jobbar ska du fan inte orka ta det där första steget som det innebär att till slut orka träffa bästa kompisen för en fika. Första steget tillbaka ut i verkligheten. Våga vistas ute bland folk utan att vara rädd att bryta ihop totalt. Nej för helvete! Gå och sök JOBB!! Det är det första du ska göra! Bryter du sedan ihop får du väl sluta och söka ett nytt jobb. Men du träffar INTE andra människor som ett led i sorgearbetet. Du ler INTE och du stiger inte ur sängen i annat syfte än att söka arbete! Tanken på det hjälper dig säkert att bli frisk. 

Det är f-n ta mig inte lätt att bli sjukskriven idag! Även om läkaren  skriver ett tydligt och utförligt intyg så kan du ändå få avslag hos försäkringskassan. Där det inte sitter medicinskt kunniga som avgör... Tycker inte att du ska yttra dig om saker du uppenbarligen inte har en aning om...

...men du gick väl inte på krogen i 40 graders feber och blödande tarm?! Jodå, jag har varit sjukskriven själv med deppression...men mitt mål var att komma tillbaka tillvardagen så snabbt som möjligt. Så tjatade till mig tid  hos psykolog och kunde få hjälp relativt snabbt. Jag hade aldrig en tanke på att jag skulle ut och roa mig innan jag kom på fötter. Alkohol och depp är inte den bästa kombinationen, eller hur.

man behöver inte dricka alkohol för att gå ut vet du. 
Man kan gå ut och träffa folk, umgås med sina vänner på ett helt vanligt fik. 

Nej..jag dricker inte, men det betyder inte att jag inte har rätt att ta en fika om jag ändå är på väg från en läkare för att få titta på folk och komma ut i någon timme. Eller att jag kanske behöver handla något. Som TS tar upp.

Som du ser tar jag inte att jag tycker att det är fel att gå ut på stan , eller fika ....
SEn behöver du inte ta egna beslut om hur jag tänker! Det bor en mänsklig medmänniska i mig också!
Jag tycker inte tat det är förbjudet eller fel att vara sjukskriven. Det förstår väl jag också att man inte bara sitter hemma bara för att man är sjukskriven! Men att resa eller gå ut och festa är inte ok tycker jag!
Jag påstår heller inte att man som arbetslös skall ut i arbetslivet under på gående sjukdom/deppression...
Tycker ditt svar är omoget och taget ur sitt samahang!

Jag kan berätta för dig om en liten flicka jag känner. När hon var 5 år började hennes mamma hata henne. Hon misshandlade henne kontinuerligt tills hon var 12. Då knäckte modern hennes näsben och skolan fick upp ögonen. De sände henne till en kurator och kallade dit mamman. De sade till mamman att hon inte fick slå flickan. Flickan gick hem och fick stryk. 2 dagar senare försökte flickan begå självmord första gången. På sjukhuset blev hon tillsagd att sluta sjåpa sig och vara uppmärksamhetssjuk. Flickan slutade äta och utvecklade en allvarlig ätstörning.

Flickan försökte sedan ta livet av sig 13 ggr. När hon var 18 blev hon frihetsberövad och våldtagen och misshandlad av en äldre man. Domslutet: Brist på bevis...eftersom flickan inte vågade anmäla omedelbart. hon försökte då begå självmord igen och lyckades nästan. Så hon hamnade på en låst psykiatrisk avdelning där hon låg i veckor i "kö" utan behandling. slutligen kom en doktor och skrev ut starka antidepressiva.

Flickan återvände till sin familj och misshandeln fortsatte. Hon var vid detta laget så nedbruten att hon inte orkade förmå sig att ens prata. Hon var bara den "tysta" tjejen som var konstig. 4 år senare hade hon lyckats ta studenten och få hjälp. Hon var framme i "kön" och fick äntligen en diagnos och behandling.  Men hon hade svårt att öppna sig och känna tillit efter att ha blivit avvisad sedan hon var barn.

Under kommande år byttes hennes terapeut FEM ggr. Varje gång hon lyckats börja känna sig trygg gjordes nedskärningar. Idag är den flickan 25 år. Hon har gått ut gymnasiet. Hon går i terapi. Hon arbetar halvtid. Hon drömmer om att bli sjuksköterska och kunna börja studera snart. Hon måste ständigt lyssna på folk som menar att hon är en "parasit" som snyltar på systemet. När det i själva verket är systemet som rövknullat henne sedan hon var barn. Men det är klart. Det är väl bara för henne att borsta av sig och gå och jobba? 

men som sagt...jag tar inte upp att tex gå och fika eller handla.....