Ensamstående tvilllingföräldrar.

Vad roligt att flera svarat:)

2 love: Hur gick det när de var spädbarn? Jag tyckte att den tiden var ganska tuff och då bodde ändå jag och deras pappa tillsammans. Visserligen gjorde jag det mesta med barnen, men det är ju ändå milslång skillnad mot att vara alldeles själv. Hade du något stöd från familje eller vänner?

BlackCotton: Eftersom vi har växelvis boende så har jag ingen erfarenhet av att vara helt själv, men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt tufft. Efter att jag har haft dem en lång period är det faktiskt väldigt skönt att få vila ut en liten stund emellan (även om jag samtidigt går sönder av saknar varje gång). Vad roligt att du har träffat en ny. Bor ni tillsammans? Vi ska flytta ihop med min nya pojkvän efter jul och jag hoppas att det kommer att fungera bra för alla parter.

MuffinCake: Verkar som om vi har en ganska liknande situation, fast mina är 3 år. Hur har ni organiserat växelvis boendet? Våra bor enligt ett "rullande tvåveckors schema" ungefär så här:

mamma (tis,ons,tor,fre,lör,sön)
pappa (sön, mån,tis,ons)
mamma (ons, tor, fre)
pappa (fre,lör,sön,mån,tis)

Det låter väldigt krångligt, men egentligen är det inte det. Vi har dem hela helger och delade veckor kan man säga. Barnen klarar av det jätte bra (även om jag hade önskat att de sluppit "pendla" mellan oss). De har ganska bra koll på "schemat". Vi bor dessutom mycket nära varandra, några hundra meter, så det underlättar mycket.

Välkommen. Har ni planerat att flytta ihop längre fram eller ska ni fortsätta som ni har det nu? Hur gamla är era tvillingar?Ni verkar ha fått det väldigt fint tillsammans. Förstår att det är stor skillnad när de är hos sin pappa.

På vardagarna ser inte mina barn så mycket av min pojkvän annat än om vi går ner och möter honom när han kommer från jobbet, eftersom han oftast kommer efter att de somnat och åker innan de har vaknat. Men han är ju här varje dag. På helgerna däremot så träffas de en hel del och alla parter tycker om och accepterar varandra:D Han har inga egna barn så jag hoppas att det kommer gå bra för honom att bo tillsammans med oss. Det blir ju lite högre tempo i hemmet. Det är ju ganska stor skillnad att gå från ensamboende till att ingå i en familj med barn, som dessutom är tvillingar i trotsiga 3 års åldern;) han verkar dock inte särskilt orolig. För barnens del tror jag att det kommer gå bra. Vi flyttar bara några hundra meter, så det blir nog inte så stor omställning förutom en rymligare lägenhet. Att ha en till vuxen (som de tycker om)  i hemmet blir nog bara positivt. Det jag är mest orolig över är att flytten sammanfaller med byte av dagisavdelning och att deras pappa också planerar att flytta snart (fast vi vet inte när det blir än).

Oj, kan knappt föreställa mig. När mina var spädbarn så bodde jag tillsammans med pappan men jag var förbannat korkad och ville göra allt själv med barnen. Pappan fick ju hjälp till ibland, men någon annan fick knappt stöta i dem och jag var i princip inte i från dem någon gång innan de var 10 månader gamla. Behöver jag ens säga att det körde slut på mig totalt? Fast då hade jag ändå bara mig själv att skylla.

MuffinCake - Vi funderar på att börja med vv snart, men det kommer innebära att barnen får väldigt långa dagar på dagis hans veckor och väldigt korta mina veckor. Visst är det väldigt dubbelt. Man får ju mycket större möjligheter att göra sådant man vill/måste/behöver när man inte har barnen, samtidigt har vv sina nackdelar också.

I bland kan jag vara ruskigt egoistisk och önska att pappan ska börja ha dem mindre så att vi blir mindre beroende av varandra. Som vi har det nu så behöver vi bo väldigt nära varandra, ha kontakt många gånger i veckan osv. Hade jag t.ex. varit helt själv med dem hade jag kunnat flytta vart jag vill, ha en mer sammanhållna regler och rutiner för barnen och slippe hålla ordning på alla kläder/saker/papper som ska hit och dit. Men förstå mig rätt. Jag tycker absolut att barnen behöver en god realtion till deras far och det är tveklöst högsta prioritet. Dessutom, när allt kommer till kritan, så har jag inget val.

Fungerar samarbetet med papporna bra mellan er som har en pappa med i  bilden? Vår relation fungerar väldigt bra. Vi är sällan ovänner osv. Däremot kan jag tycka att det är väldigt jobbigt att jag alltid har så mycket mer ansvar än honom. Jag sköter alla läkarbesök, jag tar nästan alla VAB (vilket blir ganska mycket eftersom en av tjejerna har en sjukdom som gör att hon är sjuk ca 100 dagar per år, och kommer vara det fram till 5-6 års åldern), jag har ansvar för allt som rör barnomsorg och bvc, han köper mycket innekläder och leksaker men jag får köpa alla större grejer som vi har gemensamt (skor, ytterkläder, regnkläder osv), barnen tvättar håret, klipper naglar m.m. bara hemma hos mig och dessutom kan jag i proncip inte säga nej om han vill vill att jag ska ha dem en extra dag eller dylikt. Det känns ibland som om han får allt roligt och jag får allt ansvar och att han får spendera pengar på "kul" medans jag får spendera pengar på "måsten".

Jo, jag borde absolut sätt ner foten lite mer, men det är så svårt ibland. Särskilt när han absolut ska ha det på sitt sätt, varje gång. Jag vill verkligen inte bli bitter på allt detta, men det är nog dit det är på väg om det fortsätter så här. Samtidigt finns det en del saker vill jag faktiskt vill ha "kontroll" över, t.ex. läkarbesöken. Å andra sidan skulle jag nog inte behöva ha den kotrollen om jag kände att han skulle kunna hantera det, men så känns det inte nu.

Vad bra att ni inte behöver byta sjuka barn. Tyvärr måste vi göra det (även om det på något sätt nästan bara blir jag som vabbar). Pga min ena flickas sjukdom, så vi har inte möjlighet att vänta ut det varje gång för att inte resten av livet ska bli kaos.

Vi har också varsin garderob kläder, men ytterkläderna delar vi ju på och jag har köpt nästan allt hittils. Sen i oktober har jag bett han köpa nya regnkläder men endera har han inte tid eller så har han inte pengar. Nu säger han att han inte har en dena krona. Så nu måste jag (som förövrigt lever på extrajobb och csn till skillnad från hans fasta lön) köpa det också.

Just nu är han hos sin nya flickvän ungefär 12 timmars bussresa bort. Han hade bett om att få vara barnledig mellan 3-9 jan för att åka dit och det hade jag givetvis sagt ja till. Nu kom det dock fram att han inte kommer hem förens natten mellan den 10-11 jan. Jag skulle egentligen jobbat den 10:e, men eftersom det är hans dagis-dag och han har plockat ut semester, så var det ju bara att glömma. Tack och lov kunde en annan vikarie rycka in på jobbet. Jag jobbar 12 timmars pass, så det blir en ganska stor ekonomisk förlust för min del och det var dessutom mitt enda pass denna månaden. Jag blir så arg. Gah!

Usch vad jag klagar. Vill poängtera att han oftast faktiskt är en bra pappa. Men jag antar att den senaste historin gjorde att jag bara ville få ur mig lite skit:)

Hej och välkommen!

Vad tidigt William och Filippa föddes. Hur gick det och hur mår de idag?

När jag och deras pappa bodde tillsammans så var jag också mycket själv. Iaf sedan han började jobba (först pluggade han). Då åkten han vid 06 och kom inte hem förens 18.30, så om han hade tur så hann han se dem ett par minuter innan de la sig. Så för min del blir det mycket mindre "jobb" nu när han har dem vissa dagar och jag andra.

Jag kommer inte ihåg vad åldersrekommendationerna för vv är. När vi separerade var de 2 år och några månader och vi började med kortare intervallen än en hel vecka, dvs 2-3 dagar. Nu har vi dem nästan en vecka i streck. Tror dock inte att det skulle vara några problem med en hel vecka nu eller tidigare. Däremot tyckte jag inte att det var bra när vi bytte med väldigt korta intervaller som varannan dag. Förra sommaren var vi tvungen att göra så pga mitt jobb och det blev väldigt rörigt för barnen. Beror ju lite på hur nära ni bor också. Vi bor nästan grannar, så på det sättet är det väldigt smidigt.

Jag var också ganska ung när jag fick mina, då var jag 20 år och nu har jag precis fyllt 24:)

Hej!

Jag hade tyvärr glömt bort den här tråden mitt i flytt och allt, men jag hoppas vi kan blåsa liv i den igen.

Hur är det med er och hur går det för er alla?

Vi flyttade i februari och bor nu tillsammans med "min nya". Det fungerar jättebra. Barnens pappa flyttade ihop med "sin nya" i april och där verkar det också fungera. Sedan början av maj har vi börjat ha barnen varannan vecka rakt av (innan hade vi kortare byten) och det känns faktiskt mycket lugnare för alla inblandade. Så på det hela taget så är tillvaron ganska okej. Saknar dock barnen väldigt mycket när de är borta en hel vecka och det kommer kännas jobbigt på morsdag när de inte ens kommer att vara här. Jag bryr mig inte särskilt mycket om sånna dagar, men det känns faktiskt lite vemodigt att inte vara mamma just den dagen och att inte få något grattis.

Hej!
Välkommen hit:) Får jag fråga hur det kommer sig att han inte har dem mer, alltså om det finns någon mer anledning utöver att du inte vill vara ifrån dem så länge? Är det han som inte vill eller kan? Vi separerade när våra barn var 2 år och några månader och då hade vi dem växelvis men med kortare perioder än en hel vecka. Nu har vi precis gått över till hela veckor och de är 3,5 år. Förstår att du är trött, det måste vara intensivt att ha dem ensam så mycket. Vilken fråga var det du hade om matsitationen?

Hej IreneA!
Tack för att du delat med dig. Kan föreställa mig att du har haft det väldigt tufft, jag har ju ändå haft turen att ha en ganska involverad pappa till mina barn. Det låter väldigt bra att dina barn sköter sig. När man är ensam med barnen så får man nog ofta en väldigt nära relation.

Hej alla och välkommen alla nya!

Beklagar Massiveattack

Jag har bott med min nya sen i februari. Det går bra trots att vi haft lite struligt i förhållandet under några perioder. Han har dock inget ansvar för barnen, så de tar jag hand om helt själv. Fast han är en bra kompis till dem och det är klart att det underlättar med en till vuxen i hemmet. Mina flickor har varit ganska trotsiga mellan 2-4 år, men nu verkar de faktiskt ha lugnat ner sig. Jag har även sänkt kraven på mig själv att vara den "perfekta" föräldern, så det känns som om det har blivit en mer mänsklig miljö här hemma:)

Det som är tuffast just nu är att jag är timvikarie inom 3 verksamheter. Vi har dygnspass och halvdygnspass och ibland även kortare. Jag kan alltså inte jobba särskilt mycket de veckorna jag har barnen, så ibland får jag helt enkelt jobba 70 timmar på en vecka. Då kan jag gå på jobb så fort jag lämnat barnen till deras pappa och nästan jobba konstant tills jag hämtar dem igen. Fast det är långt i från alla veckor jag har det så, eftersom jag inte har någon fast arbetstid så kan det variera jättemycket. Det kan jag tycka är ett stort minus med att inte leva med barnens pappa. Hade vi bott tillsammans så hade de kunnat följa hans arbetsschema och jag hade kunnat jobba hur mycket nätter och helger som helst... eller rättare sagt när som helst och så hade det inte blivit så koncentrerat.

På tal om att "gå in i väggen". Jag gjorde det när mina barn var ca 8 månader. Det var ett helvetes år innan jag blev mig själv igen. Jag blev aldrig så att  jag blev irriterad eller överkänslig, men hade många fysiska symptom på utmattningen och svår panikångest. Men idag mår jag bra:)