35+ och gravid efter IVF, bf sensommar, höst 2011

Den kan vara död även om man mår illa. Jag frågade läkaren efter mitt MA om illamående var ett tecken på att allt var ok och det var det inte. Man kan inte annat än att hoppas på att allt är ok och ta det som det kommer.

Det här med maten är inga större problem men en sak har förändrats och det är mitt godissug. Det är borta av någon anledning! Trodde jag skulle ha större problem med smaker och så men det går bra!

Sedan det här med att må illa eller inte må illa och gör mig nervös, Jag mår mer illa den  här gången än i våras då jag fick MF. Hoppas det är ett gott tecken i alla fall. Man ska nog försöka att slappna av och inte oroa sig men det är inte så lätt. Har ni några tips så att man inte känner sig så orolig? Vad gör ni?

Nä precis och det är det som är så himla jobbigt att veta, att det inte spelar någon som helst roll vad man känner, det är ändå inget säkert tecken på hur ärtan där inne mår...när jag fick mitt MA konstaterat hade jag inte ens haft en droppe blod på pappret som tecken innan och inget satte igång förrän jag fick ta cytotec tabletterna, så det känns som kroppen inte riktigt arbetar för en i dessa lägen.....meeeen nu ska vi inte måla f*n på väggen, det är klart det blir bra för oss alla i slutändan!Nu pratar du med en pessimist expert, men jag har verkligen försökt ha en positiv utgångspunkt den här gången och tänka att det finns två alternativ mest hela tiden, antingen går det bra eller så går det dåligt och jag försöker hela tiden tänka att då väljer jag att utgå ifrån att det går bra. Så t ex, få gravsymptom - tjohoo det här blir en lätt gravidtet!

Utöver det är ju dessutom så som jag skrev i stycket ovanför detta om att kroppen sällan eller aldrig talar om hur det ligger till (åtminstone inte förrän det gått ett bra tag) och därmed kan man ändå inte avläsa något hur det går utifrån hur man mår, så man kan lika gärna försöka leva som vanligt.

Till sist, när allt känns förjävligt, ta ett gravtest och njut av att titta på det positiva resultatet medan du borstar tänderna och tänk på allt roligt som kommer att komma!

Miss Star: Tack!! Man behöver få höra sådana goda råd ibland! Gravtest tar jag ett i veckan för att försäkra mig om att det är något därinne, borde nog vara stolt över att det fortfarande visar plus! Det är ju, trots all oro, ett mirakel att det som sker sker. Ska försöka slappna av idag och bara vara! En vecka kvar tills jag vet!

Miss Star, det var likadant för mig när mitt MA konstaterades. Kroppen betedde sig som att den var gravid, vilket faktiskt var det värsta. Jag hade hellre fått en blödning, så man vet att kroppen reagerar när något är fel. Men, den förra dog redan i v.5, så det var säkert något fel på den redan från början. Nu har jag ett toppembryo, så förutsättningarna är annourlunda denna gången.

Kornett, jag väljer att tänka på annat när jag får negativa tankar. Orkar inte gå och oroa mig hela tiden för jag kan ändå inte göra något åt det nu.  Det kommer att bli låånga 8 månader om man gör det.

Det är så sant. Man får göra andra saker med för att inte grubbla hela tiden. Jag hade tänkt börja träna så smått igen, har varit försiktig med det sedan FET. Det är bra terapi det!

Hoppas du och alla ni andra mår bra!

Idag är en deppdag, det känns inte som jag är gravid alls och det är mer än en vecka kvar innan vi får något slags besked

Tog ett gravtest igår för att muntra upp mig själv, men jag var alldeles för mycket realist så det hjälpte bara en kort stund.

Kornett min vanliga träning börjar för terminen på måndag igen, så jag tänkte också köra igång då, undvek medvetet att gå i december efter ET, men det ska man ju inte alls behöva göra egentligen, så jag tänkte det är lika bra att köra på så jag kanske får upp lite flås innan ev mage dyker upp....under förutsättning att jag blivit av med min förkylning som jag så lämpligt utvecklade under nyårshelgen...

Miss Star: Vad tränar du? Jag gick i höstas på gym och en del step-up och skivstångspass. Vågar man göra detta nu tror du? Jag vill ju så gärna få igång kondisen igen men man är ju försiktig med vad man gör. Träningen är ju som en terapi, som gör att man får annat att tänka på en stund. Dessutom blir man ju starkare! Förra gången jag var gravid sa BM att det inte var någon fara att träna men sen läser man olika på nätet om träning och graviditet. Men jag känner att jag måste börja någon gång i alla fall.

Jag går på ett kombinerat step/styrka pass en gång i veckan, sen brukar jag altenera mellan cirkelgym, aerobics, afrodans eller rent gympass med 20-30 minuter på löpbandet eller crosstrainern. Försöker komma iväg 2-3 ggr i veckan åtminstone.

Vad jag hört är det bara en myt att man ska undvika att träna när man är gravid, att det absolut inte hänger på det om det går bra eller inte.  Åtminstone inte så länge man får ont, har foglossningar osv. Däremot vet jag att sådana som tränar styrka på en bra mkt mer avancerad nivå än mig, brukar undvika att träna magmusklerna efter ett tag då de delar på sig för att göra plats för bäbisen och blir "töjda fel" om man fortsätter träna dem när de delat på sig.

Trots detta var jag som sagt rätt feg efter ET i december och slutade träna, men jag känner att jag är tröttare och segare än vanligt och jag har gått ner 1,5 kg så jag lär ha förlorat all muskulatur jag hade i mina stackars filmjölksarmar innan, vilket inte är så bra heller när man har stillasittande jobb och förhoppningsvis ska släpa omkring på en mage snart...så som du säger man måste börja någon gång och nu har jag bestämt mig för att hänga på som vanligt när terminen kör igång på måndag och skjuta bort alla funderingar om det kan ha effekt eller inte. Det enda jag kommer att välja bort är löpningen...

Känns skönt at veta att det är fler som säger att det bara är att köra på! Då börjar det nya livet på måndag igen