faceprimer skrev 2011-11-24 16:14:48 följande:
Ellieott skrev 2011-11-24 13:08:39 följande:
Faceprimer: jag tänker väldigt likt dig! Har också fastnat för dyktekniken. Jag vill inte ha nån smärtlindring. Men det är liksom ingen prestige i det, ångrar jag mig så ångrar jag mig! Hoppas på personal som stöttar mig i det! Min bästa kompis jobbar på förlossningen på Huddinge sjukhus, där jag ska föda, och hon säger att det tyvärr är väldigt stor skillnad beroende på vilken barnmorska man får. Att vissa är väldigt mycket för EDA och andra inte. Och då påverkar de kvinnorna väldigt mkt... Trots att man skriver i brevet att man inte vill :/. Man är nog ganska lättövertalad i den situationen!
Jag kommer skriva i mitt förlossningsbrev att jag kommer vilja göra detta så avslappnat som möjligt, och att även personalen ska försöka göra det så avslappnat som möjligt för mig. Påminna mig om att andas, "känna mig tung" i kroppen och slappna av överallt. Det har jag faktiskt tänkt på, att tänk om man får personal som inte alls "jobbar med mig" utan gör på deras sätt. Så jag kommer verkligen betona vad jag vill och hur jag vill ha det, samt att min sambo vet det så han kan prata för mig om jag inte orkar/kan. Jag vill kunna gå in i varje värk och följa den, och inte arbeta mot den. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna föda med dykteniken, Jag ska läsa boken, Föda utan rädsla tror jag den heter, det ska finnas lite om dykteniken där i, och även ett avsnitt anpassat för ens partner så han/hon kan följa med i detta och underlätta det för en själv.
Får jag som jag vill kommer jag lägga mig i badet, med lugn musik, släckt, tända ljus och bara vara så avslappnad jag kan, och försöka vara hemma så länge som möjligt. Och att bara slappna av och slappna av hela tiden. Åh vad jag längtar. Jag kommer verkligen försöka göra detta till en underbar upplevelse, självklart kommer det göra ont, men det gör det ju för alla, och jag anser att bättre att jobba med kroppen än mot den. Det är ju trots allt min lilla son som vill ut, så jag kommer göra allt jag kan föra att underlätta för kroppens arbete. Sooom jag längtar när jag pratar om det
Jag har nog aldrig längtat efter något så mycket.. haha
Och jag går ju hellre in med en god inställning än negativa tankar. Sen kanske det inte alls blir som jag vill, Det kanske blir raka motsatsen, snitt, igångsättning på sjukhuset eller dylikt eller allt allt kommer ske jättesnabbt. Men det känns ändå bra att veta vad mina tankar kring det är Om det nu blir så att jag kan vara med och "bestämma" hur jag vill göra
Det låter som en bra plan! Jag tror att det är bra att utgå ifrån att man ska klara av att vara avslappnad, men samtidigt vara realistisk. Inte tänka "äsch, att föda barn gör inte ont, folk överdriver" och sen få en chock, haha. Man hoppas och förbereder sig på att klara av det bra, och tar resten som det kommer, så tänker jag i vilket fall!