Coriander skrev 2012-03-10 09:42:38 följande:
Ja, Stinis, det är samma man som blev upprörd för tomatsoppan förra hösten. Jag hade glömt bort vad det var för incident då som utlöste hans beteende - det var ju första gången då. Men ja, nu är det ju sammanlagt tre incidenter under min graviditet som jag anser inte hade varit något att brusa sig upp om. Att "göra något man inte borde.." tog jag som ett hot om eventuell otrohet, eftersom det kom upp i det sammanhanget. Vidrigt hot iofs, för han vet att om han vill på riktigt såra mig, så är det där han ska trycka.
Kalksten, det du skrev fick mig att bli tårögd. Jag vill ju inte vara ännu en kvinna som blir kränkt av sin man.. det finns alltför många sådana kvinnor i världen. På något sätt är det så oerhört lätt, att bara "vända andra kinden till" när det kommer till eget liv och förhållande... medan jag är så duktig på att säga till andra i min närhet att gå om jag ser liknande beteende i deras förhållande. Man tror sig väl själv vara så tuff och kunna lösa det på bästa sätt. Men egentligen handlar det väl om att man är hemmablind så att säga.
Stinis och Kalksten, ni båda tog upp detta med hur det blir sen när bebis kommit. Ja, det undrar jag också. Vi har ju en deal att det är jag ensam som får sköta om barnet den första tiden. Han vill inte vara delaktig alls. Det hänger ihop med att han under största delen av vårt förhållande inte alls ville ha barn. men sen mjuknade han upp plötsligt och ville ändå ha barn. Jag var aldrig den som skulle ha tjatat om att få en bebis, men visst tog jag upp barnfrågan då och då. Jag var till och med beredd på att avsluta förhållandet om han inte ville ha några barn. Han hade med andra ord friheten att gå om han inte ville ha barn... och ärligt talat blev jag förvånad när han sa sig vilja ha barn ändå en vacker dag. Ju närmare förlossning jag kommer desto mer har han tryckt på att det är jag som velat ha barn och jag som ska sköta om henne. Inga problem - jag älskar mitt barn och kommer aldrig att överge henne..hon kommer att ha och få allt hon önskar sig.
Jag vill definitivt inte ha något grälande hemma när jag har ett litet barn. Skulle han få ett liknande utbrott framför vårt barn skulle jag absolut gå. Det har jag sagt till honom också. Jag vill inte att vårt barn ska behöva se sin mamma bli behandlad på detta sätt. Man signalerar ju för barnet om man stannar trots denna typ av påhopp att män får behandla kvinnor hur de vill. Något som jag inte kan stå för... något som jag tycker är vidrigt i ett hushåll med barn.
Men givetvis inser jag att det inte är så lätt att bara bryta upp och gå heller. Inte nu och inte någonsin. Det kräver mod och en stadig grund att stå på. Vad jag saknar den mannen jag blev tillsammans med... vart har han tagit vägen?
usch ja jag förstår att det är lätt att bli hemmablind...det är tyvärr väldigt vanligt, man är duktig på att se hur andra har de o bör göra...men mkt svårare när det kommer till ens eget liv. Jag vill bara du ska förstå att du inte är värd att behandlas så det är så jävla vidrigt av honom!
jag förstår att du är rädd för honom när han blir sådan.....det hade jag cokså blivit....som du säger ditt barn ska inte behöva växa upp i en familj där mamma är rädd för pappa....
Om han inte tar tag i sina problem på riktigt bör du nog lämna hur svårt det än är....men ställ dig frågan är du lycklig?
Massor av kramar
